Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-17 22:54 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/pernilla-august-jag-har-varit-radd-for-att-regissera-teater-och-det-har-forstas-med-bergman-att-gora/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Pernilla August: ”Jag har varit rädd för att regissera teater – och det har förstås med Bergman att göra”

Pernilla August debuterar som regissör på Dramaten med ”De oroliga”, Linn Ullmanns skildring av en uppväxt. Det är en bok om en Bergmanlik familj där föräldrarna, strängt upptagna kulturskapare, snart separerar. Men mest handlar det om minnen och glömska.

För tre år sedan var Pernilla August i Oslo och arbetade med slutredigeringen av sin långfilm ”Den allvarsamma leken”. På Gardermoens flygplats stod Linn Ullmanns just utgivna ”De oroliga” i ett bokställ. Hon köpte den.

– Jag läste och gick sedan och fnurade på om det fanns en pjäs i den. Jag hade det på känn och senare träffade jag Linn och hon tyckte det var en kul idé. 

Ledningen på Dramaten instämde. Danska Karen-Maria Bille – ”en av Skandinaviens absolut bästa dramatiker” – anslöt. Hennes manus är en fri sammansmältning av romanens alla karaktärer  – Rebecka Hemse, Ingela Olsson och Anita Ekström spelar Ett, Två respektive Tre. Alla i olika åldrar.

– Men man kan inte säga vilken – alla tre gestaltar både bokens mamma och pappa och deras olika åldrar, säger August. 

Det är sen eftermiddag, hon är lite mör efter att ha just ha avslutat kollationeringen, en heldagsgenomgång av pjäsen. Anita Ekström i fåtöljen intill, som efter ett långt och Guldbaggekrönt teaterliv på Stockholms stadsteater nu gör sin andra uppsättning på Dramaten, nickar instämmande till sammanfattningen av pjäsens roller:

– Vi har alla tre en poetisk ålder kan man säga – men det låter faktiskt rörigare än det är.

Pernilla August talar om Ekström, Olsson och Hemse som en bukett, tre personer som liknar varandra en del och har gemensamma nämnare. Bland annat att de är varma människor.

– Jag ser dem som en enda person som lånar ut sina minnen, olika sidor av sitt eget jag och sin fantasi kring sin mamma och pappa och andra personer, säger hon.

– Just så kan de faktiskt ju vara med minnen – man kan i efterhand, när man bearbetat dem, titta på dem med … psykoanalytiska glasögon. 

Hon har velat lämna bokens bokstäver och kapitel för att låta Billes manus och ”nya värld” ta över. 

– Det som gjorde att boken fäste i mig är – som all bra konst och litteratur – att den klingade i min person och mina erfarenheter. Jag är uppvuxen ensam med min mamma som skilde sig när jag var tre år. Jag kunde associera så mycket i boken till min egen mamma och pappa och flickans röst som Linn Ullmann fångar så fint. Flickans ständiga längtan efter att mamma och pappa måste vara tillsammans är så gripande, hungrande som en fågelunge…

Hon tecknar med högerhanden i luften en fågels pipande efter föräldrar och föda. 

– Ett frånskilt barn vill ju alltid ha ihop sina föräldrar. Det där som hon säger i boken, som är så rörande, om att få ihop sina mamma och pappa i ett rum så att hon kan få ett foto på dem tillsammans för hon har inget sådant.

Regissören Pernilla August och skådespelaren Anita Ekström
Regissören Pernilla August och skådespelaren Anita Ekström Foto: Beatrice Lundborg

Flickans far tar stor plats hemmet med sina absoluta rutiner för när och hur saker ska göras varje dag. Hans arbete tycks gå före nästan allt.

– Jo, och han är så väldigt tydlig i sin frånvaro. I dag är det nog vanligare att man är fysiskt närvarande, men ändå så frånvarande, med sin telefon. 

I teateruppsättningen är det dock minnena som lyfts fram. 

– Jag är så inne på minnen nu, det kanske kommer att förändras under arbetets gång med pjäsen, men nu tänker jag ”glöm inte bort att minnas”. Hur lätt det är att glömma bort det och hur viktigt det är att inte göra det. Förträng dem inte, utan minns dem, sortera dem.

Linn Ullmanns roman är stram, ofta ordknapp. Scenerna träder fram som nytagna polaroider, minnen av kustens stenighet, huset  – lågt, långt och med fönstren noga stängda – grusvägens damm när den myndige fadern gasar iväg i jeepen mot färjeläget för att hämta morgontidningen.

– Minnena som flickan beskriver i ”De oroliga” påminner lite om Gunn Wållgrens roll som farmodern i ”Fanny & Alexander” (Ingmar Bergmans film från 1983) som minnesbilderna kommer tillbaka till. 

Anita Ekström är lika tagen av Linn Ullmanns roman från 2015 (som av många kritiker lästes som en skildring av hennes egen familj med modern Liv Ullmann och fadern Ingmar Bergman).

– Jag sade ja tack utan att blinka när Pernilla frågade om jag ville spela i pjäsen. Det är en väldigt stark text, jag läste boken redan när den kom ut. 

Hon ser boken som en berättelse om ”livet självt”.  

– Det är verkligen ingen hatbok. Flickan i romanen är ju inte sträng mot någon utan man förstår alla, det är något storartat i det. 

Vad utmärker dina olika karaktärer i pjäsen?

– Trean är den äldre och hon har många regler, konkluderar hon snabbt. 

– Man får som alltid gå på texten och den är så underbart ren och ger så mycket. Det är många som frågar ska du spela Ingmar Bergman nu!?”, vilket är lite tröttsamt. Jag tänker inte alls så. I romanen är det en gammal man på slutet som tappar ord och det behöver man inte sätta på sig en basker för att föreställa. 

Båda hon och Pernilla August försäkrar – i mun på varandra – att denna  scenuppsättning av ”De oroliga” också är rolig i allt allvar. 

Anita Ekström menar att den ibland till och med tangerar komedi, om än rätt tragisk.

– I synnerhet många av de repliker som mannen säger, som när han talar med sin dotter och säger att det ”nog är för stor åldersskillnad mellan oss” efter att ha sagt ”hur är det - mår du bra?” till henne för de har inget att tal om.

För regissören Pernilla August väntar nu sex veckors arbete med att göra levande teater av Karen-Maria Billes pappersmanus. Hon tänker inte på skillnaden på en scen och en filmkamera som verktyg.

– Jag älskar teater och jag älskar film – som kan vara så tungt och svårt, men samtidigt ett så kollektivt arbete och så kul. Fast jag har varit mycket mer rädd för att regissera teater. Jag har en sådan enorm respekt – och det har förstås med honom där borta i hörnet att göra, säger hon och nickar mot soffgruppen i hörnet där just Ingmar Bergman samlade sina skådespelare minuterna innan kollationering, det gemensamma stormötet inför en uppsättning när bland annat manus och rollfördelning presenteras för hela ensemblen.

– Jag kom ihåg i morse hur det var när vi skulle spela ”Gengångare” och Ingmar, som var 83 då, kom in här och talade om hur nervös han var och sade att han tagit två valiumtabletter. Jag tänkte att han bara larvade sig – han hade ju satt upp pjäser så många gånger, han kan ju bara inte vara nervös med all den erfarenheten. Men nu tänker jag att han nog faktiskt var det, att det inte alls var något koketterande.

Vad vill du att publiken ska få med sig av din uppsättning av ”De oroliga”?

– Egna bilder och associationer, precis som jag fick när jag läste manuset, svarar hon.

Kort tystnad.

– Jag tycker att teater är som roligast när jag får vara ifred med min fantasi. Då – när teatern får klinga in i mitt liv – är den vackrast. Det här är en sådan text. 

FAKTABUBBLA

”De oroliga”, Dramaten. Premiär 25/10

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.