Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 22:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/petra-carlsson-lena-anderssons-kritik-mot-metoo-rorelsen-ar-inte-sa-pricksaker/

Kultur

Petra Carlsson: Lena Anderssons kritik mot metoo-rörelsen är inte så pricksäker

Den vitruviska människan, Leonardo da Vinci. Foto: Universal History Archive/TT

Om människor bara spelade teater i debatten vore tillvaron väldigt enkel. Teologen Petra Carlsson noterar att vi inte är så entydiga som Lena Andersson gör gällande i sin DN-krönika.

Tänk om världen var så enkel som den verkar framstå för Lena Andersson. Tänk om kunskapsteoretiska grundantaganden om tillvaron var det som styrde våra handlingar. Tänk om olika former av rationalitet styrde mänskligheten. Om det bara handlade om att få folk att tänka klart och sedan handla rätt. 

Så enkelt det vore. Och socialkonstruktivismen, alltså den rationalitet som enligt Andersson öppnat för kritik av hennes ställningstagande mot domen mot Jean-Claude Arnault, tänk om den faktiskt vilade på den ontologi Andersson beskriver i sin kolumn (DN 11/5). Tänk om det handlade om människor som går runt med en föreställning om ett ”jag”, ett subjekt, som liksom är fritt att skapa sig själv utifrån en viss kunskapssyn. Fritt att agera sitt liv som en yta, en identitet utan kärna – en roll på en scen som jag har makt över. Så enkelt det vore. Då kunde de bara börja tänka rätt så var allt löst. 

Läs mer. Lena Andersson: Håller du inte med mig är din åsikt bara en roll du spelar 

Men nu är det inte så och därför är inte Anderssons kritik mot metoorörelsens drivkrafter så pricksäker som den vill framstå i hennes ledares försvar för den egna hållningen. Socialkonstruktivismen pekar i stället på just de komplexa processer som formar ett jag. Där finns alltså inte på något enkelt sätt ett autonomt jag som kan iscensätta sig, såsom Andersson beskriver. Socialkonstruktivism omfattar dessutom inte alltid någon ontologi. Men det spelar inte så stor roll för världen rullar på ändå, just för att den inte drivs av enbart rationalitet. 

Människor styrs inte bara av sina kunskapsteoretiska grundantaganden (i den mån de alls har några) utan av mer komplexa samband. I den meningen har Andersson en väl optimistisk syn på människors föreställningsvärld och dess makt över deras agerande. En syn som livsåskådningsforskningen fick överge för tjugo år sedan.

Efter att Ingemar Hedenius rasat mot teologins plats på universiteten förändrades den teologiska vetenskapen i Uppsala. I stället för att tolka den kristna dogmatiken började teologerna studera livsåskådningar. De kallade sig faktiskt inte teologer längre utan livsåskådningsforskare. För en livsåskådning har väl alla, tänkte de, vare sig en är religiös eller inte? En livsåskådning med en viss syn på världen och människan, grundläggande värderingar och en allmän hållning till livet, optimistisk eller pessimistisk? ”Man drar olika slutsatser beroende på vilken grundsyn på människan och världen man har. Än mer gäller det värderingar”, som Andersson skriver. Visst är det så, eller? 

Ett Hedenius-debattens barnbarn, livsåskådningsforskaren Katarina Westerlund, gjorde djupintervjuer och samlade empiri. Hon undersökte den grundföreställning Lena Andersson förutsätter, alltså tron på att vår teoretiska uppfattning om världen kan förklara våra ställningstaganden. Och det var något som inte stämde. Folk verkade inte ha någon sammanhängande livsåskådning, eller den verkade i alla fall vara väldigt flexibel. 

Westerlunds informanter kunde i ena stunden utgå från att människan är en rent biologisk varelse, för att i nästa stund tala om själens okränkbarhet och sedan övergå till ett resonemang som förutsatte en syn på individen som social konstruktion. Rationaliteten visade sig vara mer knuten till samtalsämnet än till en viss grundsyn hos individen. Det var sammanhanget, inte människan, som bar en viss rationalitet. 

Detta var sent 1990-tal och livsåskådningsforskningen har utvecklats sedan dess, men ingen i fältet håller längre fast vid den föreställning Andersson förutsätter. Det är inte så enkelt. Människan styrs inte av en viss grundsyn på människan och världen, eller ens av en stabil värderingsgrund. Inte i någon enkel mening. Snarare verkar förtvivlan, igenkänning, hopp, ära, värderingar, makt, maktlöshet och skärvor av rationalitet samverka i svåröverskådlig förening. 

Det är alltså förenklat att, såsom Andersson gör, ställa kunskapen som teater mot kunskapen som tänkande och rationalitet. Vår uppfattning om världen verkar kunna bära både och samtidigt, och just därför är det svårt att få överblick. Det ”jag” som vågar stå upp i metookören är ett jag som kanske inte tidigare haft ett sammanhang att uttrycka sig i och därför inte fått finnas. Visst, ibland skapas där nog ett kollektivt ”jag” som brister i nyanser och empati. Men igenkänningens och förtvivlans drivkraft finns där också, och hopp, rationalitet, och modet, styrkan, beslutsamheten att utlämna sitt mest intima, att genomlida de serier av kränkningar som rättsprocessen för en målsägande i ett våldtäktsmål innebär.  

Kraften att agera mot klimathot, mot högerpopulism och mot patriarkat kan aldrig vara grundad i enbart rationalitet, alltså i vissa grundantaganden om världen. Då hade inte mycket hänt eftersom rationaliteten skiftar med sammanhanget och dess makt därmed är begränsad. För att något ska hända behöver vi ett sammelsurium av rädsla, förtvivlan, lust till ära och till att synas i de rätta sammanhangen, skärvor av rationalitet, och ett inte sällan grundlöst hopp. 

Allt detta sammantaget kan få oss att agera. Människan är inte enklare än så. Förändringar är inte enklare än så. Det finns ingen ”krass belysning” som lägger allt i dagen, tyvärr. Men det finns obändig kraft i viljans svåröverskådliga drivkrafter.     

Petra Carlsson är docent i systematisk teologi med livsåskådningsforskning och lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm