Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 14:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/planetlyrikern-jonas-gren-danet-fran-staden-ar-som-ett-fossilbransledrivet-monster-som-ryter/

Kultur

Planetlyrikern Jonas Gren: "Dånet från staden är som ett fossilbränsledrivet monster som ryter"

Poeten Jonas Gren kallar sig planetlyriker. Här på skogspromenad i Bagarmossen med dottern Edith.
Poeten Jonas Gren kallar sig planetlyriker. Här på skogspromenad i Bagarmossen med dottern Edith. Foto: BEATRICE LUNDBORG

Som naturen ser ut i dag är det inte längre möjligt att skriva naturlyrik, menar poeten Jonas Gren som hellre kallar sig planetlyriker. När han för tio år sedan fick upp ögonen för ­klimatförändringarna gick han in i en kris och började avsky civilisationen.

Sverker Lenas
Rätta artikel

”Jag såg min generations bästa begåvningar förstörda av galenskap”, skrev Allen Ginsberg i sin klassiska dikt ”Howl” från 1955.

I en parafras på ”Howl” i diktsamlingen ”Antropocen” förvandlar Jonas Gren beatrörelsens stora generationsdikt till en drastisk samtidsskildring för alla dem som på 2000-talet har vuxit upp med klimathotet hängande över sig: ”Jag såg civilisationens bästa hjärnor lösas upp i smältvatten Skingras med/löftena Tvingas in på framtidspsykiatriska mottagningar”.

Jack Kerouacs självförbränning är som ett emblem för en ohållbar livsföring

Det är outsiderns tidlösa credo: Om samhället är sjukt kommer det att sjukförklara de friska. I främlingskapet inför samhällets normer finns ett visst släktskap mellan beatförfattarna och dagens ekokritiska författare. De sökte sig inte bara ut på vägarna, utan också till skogen och tystnaden. ”On the roads” upphovsman Jack Kerouac hajkade med ekodikt-pionjären Gary Snyder i ”The dharma bums” och stortrivdes i en skogsklädd dal på USA:s västkust i ”Big Sur” – naturupptåg som Jonas Gren gladde sig åt när han upptäckte beatförfattarna i 20-årsåldern. 

Men frihetsdrömmen ser lite annorlunda ut. Beatförfattarna skrev om att uppslukas av nuet. Jonas Gren skriver om att uppslukas av naturen. Beatförfattarna hyllade bilen. Jonas Gren föredrar vandringen.

– Jack Kerouacs självförbränning är som ett emblem för en ohållbar livsföring. Inte bara att jakten på ruset i nuet ledde till att Kerouac och andra beatförfattare for runt och söp ner sig medan deras fruar tog hand om barnen. Beatgenerationen var också samtida med den amerikanska drömmen, med bilkulturens födelse och med det forskarna kallar den stora accelerationen, då alla resursförbrukningskurvor stegrar sig som svalor på väg mot en husvägg.

"Det var en väldigt härlig känsla att ge sig ut med skidorna en måndagsmorgon, medan alla andra gick till sina jobb. Men för mig är det en del av jobbet." Foto: BEATRICE LUNDBORG

Ett tjockt lager nysnö har fallit över förortsgatorna veckan före jul. Jonas Gren är klädd i mössa, fodrade skinnhandskar och grova vandringskängor när vi träffas utanför Djursjukhuset i Bagarmossen för att ta en promenad ut i skogen. Han bor bara några stenkast från det stora Nackareservatet och vandrar ofta ut i naturen för att hämta inspiration eller samla tankar.

Men morgonen innan vi ses hade han längdskidor under fötterna.

– Det var en väldigt härlig känsla att ge sig ut med skidorna en måndagsmorgon, medan alla andra gick till sina jobb. Men för mig är det en del av jobbet. Ett sätt att fundera, säger Jonas Gren, medan vi söker oss ut längs den inledande delen av Sörmlandsleden.

Ekopoesi låter som att dikten skulle vara kravmärkt och god, något man läser till en kopp ekologiskt te på kvällen för att göra världen bättre. I så fall talar jag hellre om ekokritik

Med sina fyra diktsamlingar, ”Lantmäteriet”, ”Överallt ska jag vara i centrum”, ”Antropocen” och ”Dälden, där de blommar”, har Jonas Gren blivit känd som en ekopoet. Hans senaste samling beskrevs som dystopisk naturlyrik, men Jonas Gren gillar varken begreppen ekopoesi eller naturlyrik.

– Ekopoesi låter som att dikten skulle vara kravmärkt och god, något man läser till en kopp ekologiskt te på kvällen för att göra världen bättre. I så fall talar jag hellre om ekokritik, som i grunden handlar om att kritisera den kapitalistiska överkonsumtionen av resurser. Ekokritisk poesi är inte mysig eller bekväm.

Jonas Gren
Jonas Gren Foto: BEATRICE LUNDBORG

I ett temanummer om klimatvrede i tidskriften 10-tal har Jonas Gren skrivit programdikten ”Traditionell naturlyrik”, där han menar att traditionell naturlyrik inte längre är möjlig att vare sig läsa eller skriva: ”Traditionell naturlyrik är lögn”. Den traditionella naturlyrikens kottar och gräs ställs i dikten mot ”ljudet av flygplansmotor, inflygning mot Bromma”.

– Det finns väldigt mycket spännande naturlyrik, av poeter som Harry Martinson och Erik Axel Karlfeldt. Min bok "Dälden, där de blommar" har fingrarna djupt i den genrens syltburk. Men att oproblematiskt försöka återskapa dåtidens naturlyrik i dagens värld skulle kännas förljuget.

Global uppvärmning är ingenting som syns, men litteraturen kan gestalta den genom att uppehålla sig i detaljerna, i det konkrekta

Översvämningar, tropiska stormar och extremtorka. Havsförsurning, kalhyggen, mikroplaster, utfiskning, korallrevsdöd och vad biologerna kallar den sjätte massutrotningen. Då behövs något annat än naturlyrik, menar Jonas Gren. Han jämför naturlyrik med en naturfilm som zoomar in en lejonfamilj på savannen men döljer en fabrik och en storstad alldeles intill, som utplånar lejonfamiljens levnadsmöjligheter. I vår sms-konversation inför intervjun har han skrivit att han skulle vilja utveckla en tanke om planetlyrik som vår tids naturlyrik.

– Insikten om att jorden är ett dynamiskt system som är kraftigt satt ur spel på grund av mänsklig aktivitet är relativt ny. Jag tänker mig att planetlyriken kan problematisera bilden av människan i naturen. Som dikt är den mer politiskt engagerad i frågan om jorden som helhet än både ekopoesin och naturlyriken, och försöker förstå den omöjliga abstraktion som klimatförändringarna utgör. Global uppvärmning är ingenting som syns, men litteraturen kan gestalta den genom att uppehålla sig i detaljerna, i det konkrekta.

Vi traskar vidare längs med Sörmlandsleden och kommer fram till de tallskogsklädda hällarna som vetter ner mot södra änden av Söderbysjön. Där går leden över en av Stockholms mest trolska broar, som just nu håller på att renoveras. Byggarbetare med gula overaller lägger nya, ljusare brädor på den gamla träbron.

Jonas Gren berättar att hans senaste diktsamling, ”Dälden, där de blommar”, växte fram under liknande strövtåg i skogarna i Västmanland, ofta i sällskap av hans fru Erika Sigvardsdotter och deras dotter Edith. Familjen har ett lantställe i Hörken. Fem kilometer därifrån ligger Ställbergs gruva, som han tillsammans med konstnärer och musiker har byggt om till ett kollektivägt konstcenter. Under en av promenaderna i Hörken upptäckte de flera stora lärkträd som såg ut att vara planterade för mycket länge sedan, ett träd som förr i tiden signalerade välstånd. 

Lärkträden fick komma med mot slutet av diktsamlingen, då en skogsbrand just har brutit ut. Medan snön knarrar under våra skor reciterar Jonas Gren raderna ur minnet:

– Raden av lärkträd, de grovmönstrade stammarna, planterade någon gång av någon här, välståndsmarkörer, kvarlämnade som åldringar, ryker.

"Naturen blev en trygg och självklar plats att röra sig i. Det var bara ta på sig rätt kläder och ge sig ut", säger Jonas Gren om att han gick på skidgymnasium. Foto: BEATRICE LUNDBORG

En däld är en liten dal. I diktsamlingen fungerar dälden som ett mikrokosmos där den vidare världen speglas. Ungefär som Svenska Akademien i sin Nobelprismotivering 1974 karaktäriserade Harry Martinson: ”ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Den eld som i slutet av diktsamlingen får brandnävorna att skjuta upp ”ur dalbottnens glödheta hålor” kan både påminna om de skogsbränder som härjat i Västmanland 2014 och 2018, och tolkas som en bild för den moderna civilisationens fossilbränsledrivna eld.

– Branden och elden fick stå för alla de saker som hände i världen och som ville ta sig in i dikten medan jag skrev. Krig och elände. Men sedan blev det ändå ironiskt konkret då jag satt och gjorde slutredigeringarna i somras och hörde på nyheterna att det hade börjat brinna just i Hörken. Det var skrämmande att samtidigt se raderna jag redan skrivit: ”varför brinner den? varför brinner den nu?”

På andra sidan Söderbysjön hittar vi efter en stunds pulsande fram till en fin udde där till och med decemberljuset letar sig fram bakom trädtopparna. Det var i en grund vik i denna sjö som Jonas för ett par år sedan upptäckte att det finns en livsform som kallas husmask. Det är en liten larv som bygger in sig i ett hårt skal där den lever i flera år tills den en dag lever upp, bara för en kort stund, i skepnaden av en nattslända. När skogsbranden i ”Dälden…”  har falnat förvandlas diktjaget till en sådan husmask: 

”Jag hoppar ner i dammen/simmar med husmaskarna/bygger en koja för åren/samlar till då allt/förvandlas”

Det börjar snöa igen. Vi lägger sittunderlag ovanpå det vita fluffet och häller termoskaffe i kåsor. Jonas Gren är van vid friluftslivet. I tonåren elitsatsade han på längdskidåkning, tävlade i cykling på somrarna och gick fyra år på längdskidgymnasium.

– Det bidrog till att naturen blev en trygg och självklar plats att röra sig i. Det var bara att ta på sig rätt kläder och ge sig ut. Att till exempel vara ute på en myr känns fortfarande som hemmaplan, för det var där vi körde mossträningspass under gymnasietiden.

Jag tror till exempel inte att man blir ett med naturen på ett fjällmarathon, utan mest att man känner blodsmak i munnen

Men i dag sker skidåkningen i ett annat tempo, och med ett annat mål. Vid 20 års ålder började idrottsvärlden kännas trång. Tävlingsdräkten och skidgymnasiet i Ulricehamn byttes ut mot duffel och litteraturvetenskap i Uppsala. 

Fem år senare, efter ytterligare studier på journalisthögskolan i Göteborg, hittade han tillbaka till naturen, men då med nya ögon. På helgerna kunde han packa ryggsäcken för att åka ut och tälta i något naturreservat, ibland tillsammans med vänner, ibland själv.

– Det var ett nytt sätt att röra sig i naturen, mer planlöst och lufsande. Idrottsblicken på verkligheten är så oskarp. Man susar fram och använder naturen som någon typ av hinderbana. Jag tror att idrottande kan ställa sig i vägen för samhörigheten och för känslan inför landskapet. Jag tror till exempel inte att man blir ett med naturen på ett fjällmaraton, utan mest att man känner blodsmak i munnen.

"Jag började avsky civilisationen och bullret och bilarna... Jag kände mig instängd i alla moderna inomhusmiljöer, alla små burkar vi stänger in oss i", berättar Jonas Gren. Foto: BEATRICE LUNDBORG

En gärdsmyg varnar från en buske intill, och en kort stund låter det som att den bryter tystnaden i det stilla snöfallet. I själva verket är det hjärnan som har sorterat bort bakgrundsbruset från den närliggande staden. Därifrån hörs ett avlägset men jämnt bilbrus och samtidigt kommer oregelbundna dunkanden från något av Stockholms alla byggprojekt. 

Det fanns en tid då sådana ljud tände en ilska i Jonas Gren.

– Det var en del i ett personligt uppvaknande och en emotionell storm som var ganska traumatisk för mig under åren 2007–2008. Jag började avsky civilisationen och bullret och bilarna. Jag sökte mig till platser som var stilla. Jag kände mig instängd i alla moderna inomhusmiljöer, alla små burkar vi stänger in oss i.

Jag känner mig inte längre personligt kränkt av en motorväg, eller om någon i min vänskapskrets flyger

Samtidigt växte krismedvetenheten. Han läste klimatböcker som ”En obekväm sanning” av Al Gore, ”Sex grader” av Mark Lynas och ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent” av Andreas Malm. Han engagerade sig i klimatrörelsen, åkte på aktivistläger och deltog i artinventeringar i skyddsvärda skogar. Han läste också naturskildringar av Harry Martinson och Kerstin Ekman, bland annat hennes essäbok ”Herrarna i skogen”. Det tände en vilja att skriva, som ledde vidare till Biskops Arnö och så småningom till debuten med ”Lantmäteriet” 2014.

I dag beskriver han sin relation till civilisationen som mer nyanserad.

– Jag känner mig inte längre personligt kränkt av en motorväg, eller om någon i min vänskapskrets flyger. Jag flög själv på en resa till Beirut 2015. I dag har vi också en bil, även om vi lämnar den i Hörken och brukar ta tåget eller bussen dit. Men fortfarande när jag hör dånet från en stad kan jag känna att det är ett fossilbränsledrivet monster som ryter. 

Sedan dottern Edith kom till världen för två år sedan har framtiden börjat kännas mer påtaglig. När Edith fyller 34 år 2050 ska alla fossilbränslen vara utfasade. Åtminstone om dagens beslutsfattare tar klimatförhandlingarnas utfästelser på allvar, och om det nyligen avslutade klimattoppmötet i Katowice var något mer än ett spel för gallerierna. 

– Jag får inte vredesutbrott, men jag känner en djupgående ilska över vad som står på spel i världen och hur lite som görs. Vi befinner oss i en stor förnekelsekultur. Fossilmaffian i dag är som gubbarna som gick ut och misshandlade kvinnor under suffragettdemonstrationer. Historien kommer att döma dem hårt.

Jonas Gren bor ett stenkast från Nackareservatet i södra Stockholm med sin familj, frun Erika Sigvardsdotter och dottern Edith.
Jonas Gren bor ett stenkast från Nackareservatet i södra Stockholm med sin familj, frun Erika Sigvardsdotter och dottern Edith. Foto: BEATRICE LUNDBORG

På väg tillbaka mot bebyggelsen stannar vi till i en urskogslik John Bauer-skog där snön har bäddat in ett flätverk av rötter från granar så höga och täta att det nästan råder mörker mitt på dagen. Jag frågar vad en planetlyriker skulle kunna göra av platsen. Jonas Gren tänker en stund, lyssnar på det avlägsna bilbruset och berättar om lantmätaren i hans debutdiktsamling som frågar sig vad som skulle hända om han låtsades att motorvägsbruset han hör i skogen i stället är ett vattenfall.

–  En naturlyriker kanske skulle skriva att det är ett vattenfall. En planetlyriker skulle inte försöka dölja att det är en motorväg, utan…

Innan han avslutat tankegången växer ett mycket kraftigare dån, och svaret på frågan om vad planetlyrikern skulle kunna tillföra scenen ger sig självt. Jonas Gren lyfter ena handen mot himlen och överröstar dånet ovanför trädtopparna med ett utrop som ordagrant härstammar från femte raden i hans programdikt ”Traditionell naturlyrik”: 

– Ljudet av flygplansmotor, inflygning mot Bromma!

Läs mer: "Vi måste orka tänka på framtiden", debattartikel av Jonas Gren i DN. 

Läs mer: Anna Hallberg om det ovanligt rika poesiåret 2018.