Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Plats på scenen för den talangfulle mr Reithner

Skådespelaren Simon Reithner har i föreställningar som ”Vår klass”, ”Omfamningar” och ”Illusioner” visat att han är en teaterkraft att räkna med. I vår mördar han sin bästa vän för att leva ett liv i lyx och flärd.

Språket är centralt i Simon Reithners skådespeleri. Det syns alldeles tydligt i hans tolkning av Valère i Staffan Valdemar Holms uppsättning av Molières ”Tartuffe” som just nu spelas på Dramaten.

Den unge Valère är trolovad med Mariane som mot sin vilja blivit bortlovad till bedragaren Tartuffe. När nyheten når det unga kärleksparet böljar chocken och smärtan som spastiska vågor genom skådepelarnas kroppar samtidigt som språket tar dem allt längre bort ifrån varandra.

Under det korta känsloladdade mötet tävlar de, sin stora kärlek till trots, om vem som kan uppvisa störst likgiltighet inför det stundande uppbrottet.

Mariane: Kan jag få fråga dig? Har du ett råd att ge?

Valère: I så fall, gift dig du med den förträfflige!

Mariane: Är det ditt råd?

Valère: Javisst.

Mariane: På riktigt?

Valère: Utan tvekan! Ett lysande parti! Kör till så fort som ske kan!

Replikerna framförs på versmåttet alexandrin samtidigt som de släpiga betoningarna och utdragna i:na är som hämtade från någon av paradlägenheterna runt hörnet från teatern.

Den här typen av motstridigheter mellan text och framförande är en av de saker som roar Simon Reithner allra mest.

– Bara detta att utrycka smärta med hjälp av rim är stor dramatik. Det handlar om att hitta rätt rytm och nyans samtidigt som vårt språk är så opålitligt och begränsat.

– Det finns ju ingenting som säger att vi har samma relation till språket vi delar. Vi har en massa saker som vi inte har ord nog att uttrycka på ett tillfredställande sätt.

– Frustrationen som kommer ur det brukar jag försöka använda mig av. Jag får så att säga medla mellan språket och karaktärernas emotionella liv.

Resonemanget om språkets otillräcklighet blir också inledningen på vårt samtal. Det är första gången Simon Reithner blir intervjuad i egenskap av sig själv och inte om någon av rollerna han spelar. Hur definierar man över huvud taget sig själv på ett uppriktigt och förhoppningsvis kortfattat sätt?

Med ens har intervjun lyckats sälla sig till raden av svårbemästrade konstruktioner och språkliga dilemman.

Det har bara gått fem år sedan Simon Reithner gick ut scenskolan och han har ändå redan hunnit medverka i ett enastående antal kritikerrosade uppsättningar, bland dem ”Vår Klass” och ”Hamlet” på Teater Galeasen.

I vår spelar han Tom Ripley i ”Den talangfulle mr Ripley” på Uppsala Stadsteater. En pjäs som bygger på Patricia Highsmiths 50-tals roman med samma namn och som handlar om en missanpassad bedragare som drivs av en stark revanschlusta.

För regissören Jonas Österberg Nilsson, som länge velat arbeta med Reithner, var den två timmar långa, fysiskt väldigt krävande föreställningen ett utmärkt tillfälle. Enligt honom är Simon Reithner just den typen av uthållig skådespelare med stor kroppskontroll som han sökte.

Mina förintervjuer med kollegorna och deras tal om teknik, fysisk uthållighet och laganda får mig nästan att tänka på teater som en idrottsprestation.

– Tekniken är bara en väg för att nå en punkt där man kan vara öppen för det intuitiva. Kroppen frigör känslan.

– Jag är en kontrollmänniska så mitt mål är alltid att tappa fotfästet och ibland förmedla till publiken att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, säger Simon Reithner och skrattar.

När vi ses i hans loge på Dramaten har ”Tartuffe” precis haft premiär. Simon Reithner ger ett milt och lite allvarsamt intryck. Gång på gång avbryts vi av utropen från högtalaren på väggen som basunerar ut kallelser till de pågående repetitionerna av ”Peer Gynt”.

”Tartuffe” är andra gången Reithner arbetar med Staffan Valdemar Holm. Första gången var 2016 i ”Kärlek och politik” på Kulturhuset Stadsteatern.

– Det är stimulerande att arbeta med Staffan eftersom han har en så tydlig idé om vad han vill. Men inom de strikta ramarna har jag alltid upplevt att det finns stora möjligheter att testa nya saker.

Holms iscensättning av ”Tartuffe” är också den fysisk, i det närmast slapstickartad. Handlingen har förlagts till ett sparsamt inrett överklasshem där Mariane (Emma Broomé) vinglar runt på skyhöga klackar samtidigt som hon försöker hålla sin lilla fjuniga pälsjacka på plats.

Simon Reithners högdragne och försmådde Valère, i beige cashmererock och kotlettfrilla, för osökt tankarna till Jarl Kulle när han var i sitt komiska esse.

Efter din tid på Galeasen förknippas du nog mest med lite mörkare roller men här gör du en väldigt komisk figur vilket flera av de kollegor jag talat med framhåller som en av dina styrkor.

– Vad roligt att de säger det. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en väldigt seriös skådespelare.

– Men jag inser mer och mer att jag alltid går mot tramset i mina gestaltningar. Fast på något sätt förnekar jag nog det, säger Reithner och ler urskuldande.

Varför det?

– Jag har nog aldrig känt att jag är särskilt rolig som person bara. Men jag märker ju att jag allt mer börjat jobba med det komiska.

Nu är det långt ifrån första gången Simon Reithner spelar på Dramaten. Redan som tioåring medverkade han i flera föreställningar, bland annat Thorsten Flincks uppsättning av ”Påklädaren”.

Att han skulle bli skådespelare visste han dock långt före dess. Som barn iscensatte han små pjäser för familjen på den scen som hans mamma gjort i ordning åt honom. Därför är det inte så konstigt att hans storasyster svarade på den där annons i tidningen när Dramaten sökte barnskådespelare.

– Då var jag redan så otålig att få bli skådespelare att jag liksom bara hade en tanke i mig: ”Men hallå, ska vi inte börja jobba någon gång?”

Efter att ha gått Södra latins teaterlinje var Scenskolan ett självklart nästa steg och han kom in på första försöket.

Kändes det som en lättnad eller en press att du så tidigt visste vad du ville göra?

– Det där har jag brottats mycket med i vuxen ålder. När mina vänner gick runt och funderade på vad de ville göra kunde jag avundas dem.

Tänkte du någonsin att det kanske inte skulle gå vägen?

– Om man redan vid fem års ålder vet vad man vill göra blir det hela ens identitet. Jag har verkligen alltid känt att jag är skådespelare.

Det låter väldigt sårbart.

– Ja, det är det. Risken är ju att man misslyckas och då misslyckas man inte bara med sin karriär utan med vem man är som människa.

Simon Reithner hann dock inte oroa sig särskilt länge för huruvida han hade en framtid som skådespelare. Han gick direkt från scenskolans skyddade värld till Teater Galeasen, som sedan dess har kommit att bli hans sceniska hem.

Teaterchefen Sophia Artin satte honom genast i ”Vår klass” (2013), en föreställning som DN:s Leif Zern menade ”var så rik på erfarenheter att den tävlar med livet självt”. Därefter har han bland annat medverkat i ”Omfamningar” och ”Illusioner” av den ryske dramatikern Ivan Vyrypaev.

Sophia Artin beskriver Simon Reithner som fri från manér och driven av en stark nyfikenhet. Och för Reithner, som bitvis upplevde tiden på scenskolan som frustrerande, kändes klivet in i yrkeslivet som en lättnad.

– Teater Galeasen har varit som en scenskola för mig. Det är en modig teater med stor integritet, både konstnärligt och intellektuellt. Där finns ett patos.

– ”Vår klass” var dessutom en oerhört tung föreställning som påverkade mig mycket. Det var så hög densitet i hela projektet, vi spelade den länge och kom alla varandra väldigt nära.

”Vår klass” är en av många föreställningar på Teater Galeasen som betonar ensemblen framför solisten. Vad tänker du kring kollektivet kontra den individuella insatsen inom teatern?

– Jag älskar att vi jobbar så på Galeasen. Att kollektivet är det centrala. Det finns en enorm kraft och berusning i den gemenskapen. Det är idealet framför någon slags stjärnteater.

Men nu har det alltså ändå blivit dags för honom att inta huvudrollen och vara den som driver föreställningen. I ”Den talangfulle mr Ripley” är han med i varje scen.

Stora delar av pjäsen utspelar sig i dekadenta miljöer i Italien där dubbelnaturen Tom Ripley nästlar sig in hos den förmögne Dickie, mördar honom och sedan övertar hans identitet för att kunna leva ett liv i lyx och flärd.

Det ser med andra ord ut som om Reithner härmed återvänder till utforskandet människans mörkare skrymslen.

– Tom Ripley har både hybris och dåligt självförtroende vilket är en livsfarlig kombination, säger Simon och skrattar.

– Han känner att livet är orättvist för att han har någon slags genialitet i sig men varken har det sociala eller ekonomiska kapitalet för att få en plats i den här världen. Förutom att det är en psykologisk thriller är det också en historia om klass, tillhörighet och identitet.

– Vi har inte riktigt börjat arbeta ännu så framför allt har jag väl en massa frågetecken kring texten som det ska bli intressant att få hålla på med. Han är uppenbarligen en väldig sjuk människa. Hur gör jag för att förstå mig på honom?

När den frilansande skådespelaren Simon Reithner kliver in på Uppsala Stadsteater inleder han också ett nytt kapitel i sin karriär. Han har precis undertecknat ett tvåårigt kontrakt på teatern vilket är den längsta tid han varit knuten till en och samma scen.

– Jag ser väldigt mycket fram emot detta. Att slippa vara på väg hela tiden, få sin egen loge och verkligen hinna lära känna människorna jag arbetar med. Det ska bli jättespännande.

”Den talangfulle mr Ripley”, premiär 7/4. Uppsala Stadsteater.

Simon Reithner

Ålder: 28 år.

Född: Stockholm.

Bor: Stockholm.

Utbildning: Stockholms dramatiska högskola, Södra latins teaterlinje.

Övrigt: En gång medlem i electrobandet The Whendays.

Pjäser och filmer i urval: ”Kärlek och politik” (Stockholms Stadsteater 2016), ”Vad är pengar?” (Dramaten 2015), ”Vår klass” (Teater Galeasen 2013), ”Beck” (2018), ”Juicebaren” (2016), ”En man som heter Ove” (2015), ”Studentfesten” (2013), ”The Girl with the Dragon Tattoo” (2011).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.