Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Polen – ett land som står i brand

Demonstranter manifesterar i tyst solidaritet med Pjotr Szczesnys protesthandling en vecka efter hans död. På lapparna står det ””Jag, en vanlig, alldaglig människa”, en formulering från hans manifest.
Demonstranter manifesterar i tyst solidaritet med Pjotr Szczesnys protesthandling en vecka efter hans död. På lapparna står det ””Jag, en vanlig, alldaglig människa”, en formulering från hans manifest. Other: Czarek Sokolowski

I går begravdes Pjotr Szczesny, mannen som tände eld på sig själv i protest mot den polska regeringen. Irma Kinga Allen ser högerpopulismen så split mellan människor.

 

Torsdagen den 19 oktober 16.30. En helt vanlig dag står en helt vanlig man på trappan till kultur- och vetenskapspalatset i Warszawa. I en megafon läser han upp något för ointresserade förbipasserande.

Bara ännu en proteströst i den polska huvudstaden. Bortsett från att när just den här mannen läst färdigt tänder han eld på sig själv, ackompanjerad av en bandspelare med rockgruppen Chlopcy Placu Broni: ”Frihet. Jag vet vad frihet är och älskar den, kan inte ge upp den…”

Efteråt ligger bitar av det papper han läst ur utströdda på marken – ett manifest i femton punkter som protesterar mot regeringspartiet Lag och rättvisa. Tio dagar senare, den 29 oktober, dör han på sjukhuset. Det står snart klart att det han gjort var en överlagd och uppseendeväckande politisk handling, men både inhemska och internationella medier förblev i stort sett tysta om saken – tills han dog.

Denna gråa vardag hade Pjotr Szczesny, som det skulle visa sig att han hette, kemist, tidigare ungdomsaktivist i Solidaritet och förkämpe för demokratin, rest upp till Warszawa från sitt hem i Niepolomic, en liten stad nära Krakow.

Tretton mil västerut, i den lilla staden Rybnik, har en liten grupp medborgaraktivister som kallar sig Schlesiens pärlor det senaste året försökt få i gång lokala protester för att motarbeta vad de ser som regeringspartiets auktoritära agenda. De instämmer helhjärtat i Szczesnys kritik mot såväl inskränkningarna av medborgerliga friheter och den främlingsfientliga politiken som den senare tidens försök att politisera rättsväsendet och nedmontera konstitutionen.

”Polen brinner” lyder ett av deras slagord, men de trodde knappast att uttrycket skulle få ett mänskligt ansikte. Jola Jackiewicz, 57 år och medgrundare till Schlesiens pärlor, förklarar för mig att hon ändå inte är särskilt överraskad, snarare sorgsen; hon hade förutsett att en tragedi skulle inträffa, förr snarare än senare.

Alltför ofta ses de dagliga realiteterna utanför Warszawa som något marginellt och obetydligt. Men det är just där spänningarna som uppstår till följd av landets hårt nationalistiska retorik är som starkast. Pjotr var inte en ”lantis” – i stereotyp mening – men den omgivning där han levde spelade antagligen roll för hur isolerad, kanske också kvävd, han kommit att känna sig.

Småstäder och byar som Rybnik med omnejd är svårast att arbeta i som aktivist, säger Jola. Folk känner varandra, och det finns ofta ett socialt tryck från den katolska kyrkan som är känd för att understödja det regerande partiet genom att propagera för familjen, mot aborter och mot muslimer. Numera kan till och med ens jobb stå på spel.

Det värsta är att de statliga medierna blivit ett verktyg för politisk propaganda.

Även om PIS popularitet långtifrån begränsar sig enbart till småstäder så är stödet för regeringen starkt här, säger Lukasz Kohut, en 35-årig medlem i Schlesiens pärlor, eftersom folk på landsbygden har känt sig marginaliserade i åratal.

– Nu finns det en regering som talar enkelt till dem och uppmuntrar djupa inre fobier samtidigt som den utlovar beskydd och stöder folk ekonomiskt genom sociala program. Det värsta är att de statliga medierna blivit ett verktyg för politisk propaganda. Att höra deras slagord upprepas i vardagliga samtal är skrämmande.

Det svåraste för Jola är att se hur djupt människor splittrats sinsemellan, även familjer och vänner. Det finns en atmosfär av tilltagande hat där alla som opponerar mot den sittande regeringen betecknas som ”värsta sorten” eller ”Sovjetmördare”. En öppen och hederlig debatt blir omöjlig när det offentliga samtalet sjunkit så djupt. Målet för Schlesiens pärlor är att förändra det genom att skapa former för dialog, politiska samtal och medborgarutbildning, något som Jola tycker har försummats alldeles för länge. För att älska friheten måste man förstå vad den innebär.

Jola tillhör samma generation som Pjotr Szczesny. Liksom han har hon en obehaglig känsla av déjà vu. Hon var med under Polska folkrepublikens dagar, den instängda världen, det diktatoriska styret, och vet precis som Szczesny hur det känns att inte leva i frihet. Även om hon själv aldrig skulle kunna tänka sig att välja liknande protestmetoder delar hon helt och fullt hans känslor av förtvivlan och hjälplöshet.

– Traditionella metoder som att demonstrera eller skriva upprop tycks inte fungera. Men vi kan inte heller bara sitta stilla och se på. Människor som vi, som varit med förr, kan se hoten, tecknen, den oavbrutna rörelsen mot diktatur, i dag en smygande fascism – och det är något som pågår inte bara i Polen. Det kan ske omärkligt, medan vi sover, steg för steg tills det är för sent. Vi närmar oss en tunn men avgörande linje. Det är vad Pjotr ville uppmärksamma oss på.

”Jag, en vanlig, alldaglig människa som ni, vänder mig nu till er alla – vänta inte längre!” står det i hans brev till det polska folket. ”Jag älskar friheten mer än något annat. Det är därför jag beslutat mig för att genomföra denna offerhandling och hoppas att min död ska skaka om många människors samvete, att samhället ska vakna upp och att ni inte ska vänta tills politikerna gör något åt er – för det kommer de inte att göra! Vakna! Än är det inte för sent!”

Är det verkligen så illa? Enligt Lukasz Kohut är det det, och samtidigt inte.

– Än har vi inte kommit dithän att det är våld på gatorna, men det ögonblicket kan mycket väl komma. Vad Pjotr Szczesny gjorde var att visa att det finns tillfällen när det är dags att säga nej – och det här är ett sådant tillfälle. Jag delar hans politiska förtvivlan, men jag hoppas att hans handling ska sporra oss att till nästa val försöka få tillbaka ett Polen som är europeiskt, demokratiskt och öppet för världen. Naturligtvis är vi rädda för att det inte kommer att bli så, men vi måste kämpa.

I ett inlägg på sajten OKO.press som var starkt kritiskt mot mediernas tystnad kring Piotr Szczesnys protest skrev den berömda polska filmregissören Agnieszka Holland: ”Eld förstör, men lyser också upp. Liksom vrede.”

Även Jola ser hopp i Szczesnys på en gång modiga och förfärliga budskap.

– Eld renar också – den bereder marken för något nytt. Även om det ser mörkt ut brinner många ljus – vi, människor, medborgare.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.