Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Polis, polis, gullegris!

Efter dådet på Drottninggatan har den svenska polisen överösts med kärlek och lovord. Så har det inte alltid sett ut. Hanna Fahl granskar bilden av polismakten och hur den speglar vår syn på samhället.

Det är lördag den 8 april och på Hötorget i Stockholm står en polisbil. Den är täckt av blombuketter. En kvast tulpaner är inkilad i bildörrens handtag, på motorhuven ligger nejlikor och rosor, på bakluckan också. De två uniformerade poliserna som står bredvid får kramar. DN är där och sänder live. En mamma och en dotter har just lämnat varsin bukett, en äldre man lägger ned rosor. En liten pojke poserar framför polisbilen, hand i fickan – pappa tar en bild.

Det är inte bara runt platsen för attentatet människor har lämnat saker. De har skickats till polisen också. Presenter, blommor, brev. På Polismuseet i Stockholm har man börjat samla in och dokumentera en del av föremålen. Något sådant har aldrig hänt förut, berättar museipedagogen Michaela Engvall.

Foto: Hans Jakobsson / TT /

På museet finns en utställning som handlar just om bilden av polisen, där man ofta tar emot skolklasser och barngrupper. Utgångspunkten är ett antal verkliga händelser, som Instagramupploppen i Göteborg 2012, och polisrazzian mot Alsike kloster där ett 30-tal poliser stormade klostret för att utvisa flyktingfamiljer som gömde sig.

Kanske kommer terrordådet i Stockholm att finnas med i framtida utställningar. Unikt är det åtminstone. Så här brukar människor inte reagera.

– Det är jätteintressant. Folk har skickat nallar! Det är en väldigt personlig kontakt som vi inte sett tidigare, säger museichefen Henrik Lindborg.

När tidningen Resumé sammanställer de Facebookinlägg som fått mest spridning efter dådet, dominerar polishyllningar. Listan toppas av DN:s livesändning från den blomtäckta polisbilen – 2,5 miljoner visningar, 88 000 ”gilla”, 10 000 kommentarer. Tvåa på listan är en bild med texten ”Gilla om du tycker att Polisen förtjänar alla lajks de kan få!”. Nästan 100 000 människor har följt uppmaningen.

Johan Heed är poliskommissarie i Stockholm. Han säger att man som polis självklart påverkas. Främst av händelsen i sig, naturligtvis – ett terrorbrott är speciellt. Men också av reaktionerna efteråt.

– Vi påverkas av uppskattningen, det gör vi. Poliser är väldigt vana att allmänheten har synpunkter på våra jobb, så ska det vara! Men det är inte alltid den positiva uppmärksamheten som lyfts fram, säger Johan Heed.

Nej, blomhavet är en ovanlig bild av polisen, även om det finns en uppsjö. Det existerar många typiska polisbilder – den godmodiga grisen Pontus Kask med snäll mustasch i ”Bamse”, eller klantiga slapstickfigurer och antagonister som Kling och Klang i ”Pippi Långstrump”. Trygghetsskapande kvarterspoliser eller brutala machomän. Saga Norén i ”Bron” eller Evert Bäckström i Leif GW Perssons böcker.

Foto:

Vad som formar våra bilder av polisen är en komplex fråga. Charlotte Lebeda Henriksson är doktorand och forskar om barns och ungdomars syn på polisen, och undervisar också på polisutbildningen i Växjö. Hon berättar att unga människor själva säger att de påverkas av föräldrar, syskon, och i tredje hand kompisar.

– I intervjuer och enkäter nämner de varken böcker eller medier. Men när man pratar och diskuterar tillsammans märks att de också är influerade av internet, Youtube, filmer, en del deckare.

Och när de ombads rita sin bild av polisen, dök det upp amerikanska uniformer och donuts, sådant som kanske letat sig till barnens värld via populärkulturen eller utländska medier. Det dök också upp referenser till nyhetshändelser som var aktuella under perioden studien gjordes.

– Det är tydligt att de påverkas, även om de själva inte är medvetna om det, säger Charlotte Lebeda Henriksson.

Bilden av polisen skiftar över tid, även om det är svårt att dra tvärsäkra slutsatser om hur. Strax före terrordådet verkade förtroendet vara på botten. I en Sifo-undersökning från november 2016 hade bara 47 procent av de tillfrågade stort eller mycket stort förtroende för polisen, i jämförelse med 61 procent året innan. I en annan undersökning från Aftonbladet/Inizio från januari i år hade förtroendet rasat från 56 procent till 31 procent på ett år. Men å andra sidan har den årliga nationella trygghetsundersökningen från Brottsförebyggande rådet varit i princip stabil det senaste decenniet, med förtroendesiffror på ungefär 60 procent.

Foto: IBL Collections / IBL Bildbyrå

Christoffer Carlsson är kriminolog och deckarförfattare, och påpekar att det under det senaste decenniet inträffat flera stora nyhetshändelser som man hade kunnat tänka sig skulle påverka.

– Det har skett flera spektakulära saker. Helikopterrånet i Västberga, Husbykravallerna 2013, REVA... Under hela den perioden har förtroendet för polisen legat stabilt. Det är ganska trögt, och påverkas inte i någon större utsträckning av specifika händelser.

Det verkar ologiskt. Men Christoffer Carlsson säger att det finns internationella studier som visar att förtroendet för polisen egentligen inte har så mycket att göra med själva polisen.

– När ett samhälle verkar fungera bra – den informella sociala kontrollen funkar, man ser inga tecken på förfall i närområdet – då har man en ganska positiv bild av polisen. Oavsett vad polisen gör. I tider där man oroar sig för samhällsutvecklingen eller i socialt utsatta områden när delar av samhället verkar slitas isär, har folk en mer negativ bild. Oavsett vad polisen gör.

Hur polisen faktiskt arbetar är otroligt viktigt för samhället, poängterar Christoffer Carlsson. Men bilden av polisen påverkas däremot inte särskilt mycket. Man upplever snarare polisen som en del av samhällskroppen. Kanske som en projektionsyta för hela samhällets status.

– Polisen är så intressant som social och kulturell symbol. Det är en synlig del av statsapparaten, den enda del av rättsväsendet vi möter ansikte mot ansikte i vardagen. Polisen står för social ordning, sammanhållning och trygghet. Eller i vissa grupper för något annat; hot, otrygghet, en repressiv, förtryckande statsapparat. Polisen blir en symbol för mer än vad den egentligen är. Det är det vi ser nu, tror jag. Blommorna, tårarna, kramarna...

Henrik Lindborg på Polismuseet är inne på samma spår.

– Människor har slutit sig samman kollektivt i de här kärleksmanifestationerna efter dådet. Och polisen har blivit en del i det. Det är de nog oftast inte i vanliga fall, då är polisen någon som kommer utifrån och stör festen eller rensar upp där det är stökigt. Nu blev man en del av gruppen, säger Henrik Lindborg.

Foto: Jessica Gow/TT

Efter attentatet i Stockholm upplevdes polisen som mer integrerad med samhället än kanske någonsin; en del av ”viet”. I veckan kom ännu ett tydligt bevis på polisens symbolvärde – inte minst i terroristers ögon. En polis dödades och två skadades på torsdagskvällen på Champs-Élysées i Paris. Terrororganisationen IS tog på sig dådet. Det var lika mycket en attack mot det franska ”viet” som mot själva poliskåren.

Andra gånger är det tvärtom. Polisen ses som ett ”dom”.

– Ett exempel är efter Göteborgskravallerna. Ett annat är REVA, säger polisen Johan Heed.

REVA debatterades hetsigt för fyra år sedan – Migrationsverkets, Gränspolisens och Kriminalvårdens projekt för att verkställa utvisningsbeslut.

– Det finns situationer där vi får jättemycket kritik, personlig kritik mot de polismän som utför den arbetsuppgift vi är ålagda att göra. Vi tillskrivs åsikter och egenskaper vi faktiskt inte har. Då kan man som polis bli förbannad, säger Johan Heed.

– Men i viss mån ska vi ju vara symbolen för samhället i stort. Det är en del av vår uppgift. Vi ska uppträda på ett sådant sätt som vi kan stå för, som samhället kan stå för. Och det är klart att vi i frustration och vredesmod kan bli beskyllda för fel som faktiskt inte är våra.

Man kan också fråga sig om polisens inkludering i ”viet” verkligen är helt eftersträvansvärd. Är den illusoriska känslan av enhet hos majoriteten en skygglapp som döljer en helt annan situation för minoriteten?

Bilderna av poliser överösta med nallar och blommor kan ställas i skarp kontrast till en annan bild av polisen som dykt upp flera gånger de senaste åren: rapporterna om rasism inom poliskåren. Som i Malmö, där en polis kallade ungdomar i Rosengård för ”apejävel” och ”blattajävel” 2008, och det året därpå avslöjades att Skånepolisen använde rasistiska namn i sin internutbildning. Eller i Emmaboda förra året, där en man kallades för ”arabjävel” av en polis och fick höra att han skulle åka hem ”till ditt jävla land, jävla pack”. Eller för att ta ett högaktuellt exempel: debatten kring polisen Peter Springare som namngav brottsmisstänkta med utländska namn på Facebook, och senare skrev att han ville ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor” (senare bad Springare om ursäkt för sitt ordval).

Kristina Lindquist skrev om det sistnämnda exemplet i DN. Att möta en polis kan vara på många sätt – trevligt eller skrämmande – men innebär samtidigt något specifikt, skriver hon: ”Att stå öga mot öga med statens våldsmonopol.” Här, resonerar hon, finns förklaringen till barnsliga slagord som ”all cops are bastards”. Dumt, men samtidigt en typ av medborgerligt trots som är värt att värna i ett samhälle. Vi accepterar gemensamt statens våldsmonopol, eftersom det skyddar demokratin, men: ”Det är när vi börjar älska statens tvångsmekanismer som något mer än ett nödvändigt ont som det blir farligt på riktigt”, skriver Kristina Lindquist.

Så vad gör händelser som rasismincidenterna, eller de blomtäckta bilarna, med vår relation till polisen? Det sägs ofta att deckarna är bra på att ta tempen på samhället. Det är en genre som de senaste decennierna översköljt oss, den nordiska krimvågen tycks rulla fram med ostoppbar styrka, och här borde det gå att söka svar. Karl Berglund är doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och forskar om deckare.

– Det stämmer att deckargenren är bra på att suga upp saker och popularisera samtida stoff. Men den aktar sig också för att bli politisk på allvar.

Bilden av polisen i fiktionen har skiftat lite grand genom åren. På 1960- och 70-talen fanns till exempel Sjöwall Wahlöö.

– De var kritiska mot polisväsendet som sådant, men visade upp enskilda bra poliser som undantag i ett problematiskt system, säger Karl Berglund.

Foto: Foto: Knut Koivisto/TV4

I dagens deckare är förhållandet snarare det omvända, säger Karl Berglund. Undantag finns, som Leif GW Persson och Jan Guillou, men i regel har 2000-talets deckare förmedlat en positiv bild av poliser och polisarbete.

– Det förekommer enskilda korrupta poliser inom kåren, men myndigheten som sådan skildras som stabil och vettig. Huvudpersonerna är oftast just poliser, men också vemsomhelst-gestalter som läsaren ska identifiera sig med. I regel är de ganska duktiga på sitt arbete, de brinner för utredningarna, säger Karl Berglund.

Specifika samtida nyhetshändelser speglas ibland i deckarna, men han kan komma på få exempel på att negativ rapportering kring polisen får effekter i hur fiktionen ser ut.

– Jag kan komma på enstaka fall. Det finns till exempel skurkar modellerade efter ”Kapten Klänning”, Göran Lindberg. Men då är det inte i rollen som utredare, utan snarare som brottsling, vilket är något annat. På senare tid har det snarare saknats mer övergripande kritik och problematisering av poliskåren inom den svenska deckargenren, säger Karl Berglund.

Förklaringen ligger delvis i genrens själva konstruktion. Där ingår att polisen är framgångsrik och samhällsnyttig – brotten löses ju alltid i slutet.

– Den klassiska marxistiska kritiken mot kriminallitteraturen är att den alltid går maktens ärenden, statens våldsmonopol upprätthålls och ses som naturligt. Man får alltid fast skurken. Det finns något i själva grundstrukturen som man inte kommer ifrån utan att skriva någon sorts antideckare, säger Karl Berglund.

Läs mer: Fem klassiska polistyper ur kulturens värld

Karl Berglund tror att debatterna kring rasistiska poliser kommer att märkas i kriminallitteraturen framöver.

– Men återigen: de kommer nog att skildras som enskilda osympatiska figurer inom kåren – det förläggs till individnivå snarare än att man kritiserar polisväsendet som sådant.

Terrorattentatet kan komma att märkas i litteraturen också – kanske får vi se fler terrorbrottslingar i svenska deckare. Men den kärleksvåg över polisen vi sett de senaste veckorna tror han inte kommer att påverka.

– Bilden av polisen i deckarna är redan i grunden positiv, säger Karl Berglund.

Några dagar efter attentatet meddelar Socialdemokraterna att man vill ha 10 000 nya poliser innan 2024. Två nya polishögskolor, åtgärder för att göra yrket mer lockande. Förslaget landar mjukt, mitt i blomhögarna på polisbilarna.

Om attentatet i Stockholm kommer att förändra synen på polisen i det långa loppet går inte att svara på än. Men forskaren Charlotte Lebeda Henriksson berättar att hon i sin studie undersökte två orter: Landskrona och Karlskrona. Och under tiden för studien råkade två väldigt uppmärksammade händelser som rörde polisen inträffa. I Rödeby strax utanför Karlskrona sköt en 50-årig man en 16-åring till döds. Mannens son hade blivit mobbad, och många i orten kritiserade polisens och socialtjänstens bristande förebyggande insatser. Och studien i Landskrona sammanföll med nyheten om polisen som kallat personer för ”apejävel” i Rosengård 2008.

– Det avspeglades väldigt mycket i hur barnen och ungdomarna pratade om polisen, det var jättetydlig skillnad på före och efter, säger Charlotte Lebeda Henriksson.

I Landskrona kände sig många kränkta och oroliga av händelserna i Malmö: ”Det kan hända här, våra poliser kan göra likadant”.

– Det dominerade diskussionerna väldigt mycket just då. Men det klingade av snabbt, både i Karlskrona och Landskrona.

Ett skifte i bilden av polisen alltså – men bara på kort sikt. På samma sätt kan man spekulera i att den nuvarande vågen av poliskärlek och blomhyllningar kommer att gå över, och pendeln svinga tillbaka till sitt försiktigt vaggande grundläge. Så länge samhället är relativt okej, upplever människor poliserna som relativt okej.

Jag frågar kriminologen och författaren Christoffer Carlsson vad som verkligen, i grunden, skulle kunna rubba allmänhetens bild av polisen. Han tänker efter en stund.

– Det skulle väl vara en statskupp.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.