Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 13:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/politisk-polarisering-och-aggression-ger-okad-grogrund-for-hatet-mot-judar/

Kultur

Benedicte Berner-Eyde: Politisk polarisering ger ökad grogrund för hatet mot judar

Människor samlas för att visa sin sympati för offren efter helgens dödsskjutning mot en synagoga i USA i Poway, Kalifornien. Foto: Denis Poroy

Helgens dödsskjutning mot Chabadsynagogan i Poway i USA är det senaste exemplet på antisemitismens livskraft. Särskilt illavarslande är situationen i Frankrike. Där visar historien tydligt att när antiparlamentariska stämningar växer så ökar också antisemitismen, skriver Benedicte Berner-Eyde. 

Rätta artikel

Antisemitismen dyker åter upp i världen – senast i helgens hatbrott mot en synagoga i USA. Nationell identitet med etniska och rasistiska förtecken blir alltmer ofta slagord i en politisk debatt som främst utspelas i sociala medier och utomparlamentariska sammanhang. 

Genom internet sprids budskapen i rasande hastighet. Till grund ligger polarisering i samhället byggd på ekonomisk osäkerhet, ökande klyftor, invandring och globalisering. Omvälvningar i Mellanöstern och ökande spänning i relationen mellan Israel och palestinier bidrar samtidigt som antisemitiska budskap tidvis förenas med stöd till Israel. 

Så sker i Ungern där Viktor Orbán kopplar sin egen antisemitism just till muslimsk invandring. I Polen florerar öppna antisemitiska slagord i medierna, i Tyskland har judiska institutioner blivit attackerade och skändade och i Storbritannien går Labour igenom en inre strid om antisemitism på hög nivå i partiet. Förhållandena skiljer sig mellan olika europeiska länder med skilda historiska, ekonomiska och strukturella egenheter men gemensamt tycks vara att både extremhöger och extremvänster kan förenas i antisemitism. 

Ett särskilt illavarslande exempel är Frankrike, där president Emmanuel Macron varnat för att de över 500 incidenter som ägt rum under 2018 innebär den värsta våg av antisemitism landet upplevt sedan andra världskriget. ”Stick iväg till Israel din jäkla sionist – vi är folket och Frankrike tillhör oss !” skrek ett gäng ur rörelsen Gula västarna mot den välkände judiske filosofen Alain Finkielkraut när han i februari mötte dem utanför sin bostad i Paris. 

Det var inte en tillfällig incident. Hakkors målades över porträtt av den avlidna ministern och Auschwitzfången Simone Weil. ”Juden” skrevs det med stora bokstäver på fönstren till en känd Parisrestaurang. Judiska gravar skändades på en begravningsplats i Elsass. ”Macron, judarnas hora” dök upp som inskription på flera garagedörrar i Paris.

En social kris i Frankrike och uppkomsten av Gula Västarna har nog stimulerat vissa av dessa aktioner, men det vore fel att koppla den ökande antisemitismen till protestvågen mot Macrons politik. Dessa demonstranter har annars inte gett prov på antisemitism och statistiken visar en nyanserad bild. 

Under 2018, redan innan Gula västarna trädde in på scenen, ökade incidenter mot judar med bortåt 70 procent, vilket var fortsättningen på en utveckling som pågått under ett antal år. 2012 dödades flera barn i en judisk skola i Toulouse, 2014 begicks det blodiga attentatet mot den judiska matmarknaden Hypercacher i Paris, 2017 blev en judisk familj utsatt för demonstrativt grov misshandel. En rapport från mars 2018 visade att 38 procent av ett brett urval intervjuade fransmän ansåg att ”judar har ett problem med pengar”, cirka 30 procent menade att ”judar har ett alltför stort inflytande i det franska samhället”, 38 procent sade sig sätta viss tilltro till tanken på ”en global judisk komplott” – och 10 procent hade aldrig hört talas om Förintelsen. Under de senaste tio åren har över 50.000 judar lämnat Frankrike för att bosätta sig i Kanada, Israel eller på annat håll.

Frankrikes historia har genom århundradena präglats av vågor av antisemitism. 1791 gav den franska revolutionen medborgarskap och likhet inför lagen åt franska judar, en omvälvning från vad som gällt sedan medeltidens franska samhälle. Den ”moderna” antisemitismen som rasistisk ideologi tog sin form under 1800-talets senare hälft, då ett antal antisemitiska skrifter publicerades, vilka kom att prägla stora delar av den franska högern. 

Marcel Proust skriver i sin stora romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” om de grovt antisemitiska konversationer som fördes i salongerna hos markisinnan de Villeparisis. Dreyfusprocessen 1894, då en judisk officer anklagades och orättvist dömdes för att ha förrått sitt land, visade öppet de nationalistiska högerkrafternas antisemitism. I detta ingick också föreställningar om den vita rasens överlägsenhet och en religiös bakgrund (”judarna dödade Jesus”) särskilt stark i katolska kretsar. Antisemitismen fanns också i vänsterkretsar i form av en antikapitalistisk ådra där judar uppfattades dominera finansväsendet och där kallhamrade judiska bankirer utmålades som utsugare av de fattiga i samhället men också som kosmopoliter utan nationell förankring och äkta fransk patriotism. 

Judar kämpade, som andra, för Frankrike under det första världskriget. Då bedarrade de antisemitiska stämningarna, men de återkom under 1930-talet med den djupa ekonomiska krisen, arbetslösheten och ankomsten av många judar som flydde från Nazityskland. Högerextremister i rörelser som Action Française med författaren Charles Maurras och den närmast fascistiske författaren Louis Ferdinand Céline riktade våldsamma angrepp mot ”den judiska regeringen”, ledd av socialisten Leon Blum. Samma regering angreps av pacifistiska vänstergrupper för att vilja öppna krig mot Tyskland i solidaritet med de förföljda tyska judarna. 

Med den tyska ockupationen och Vichyregeringen 1940–45 blev antisemitismen den franska statens officiella politik – först med lagar riktade mot judar i universitet och på arbetsplatser, sedan med massgripanden och interneringar i läger för deportation till Tyskland. Vichyregimen tog en aktiv och energisk roll för att verkställa den nazistiska politiken. 75.000 av Frankrikes då 300.000 judar sändes till utrotningslägren. Medan detta var ett mörkt kapitel i Frankrikes historia som länge förträngdes i den offentliga debatten så bör man framhålla att många av de 225.000 som klarade sig gjorde det med aktivt stöd av franska medborgare och av både katolska, protestantiska och judiska institutioner.

Att torgföra antisemitism blev omöjligt efter Andra världskriget, när den fulla insikten om vidden av den nazistiska utrotningspolitiken trängde in. Men i extrema högerkretsar fanns dessa stämningar kvar, och de dök åter upp vid 1950-talets mitt i den nationalistiska, populistiska poujadiströrelsen. I denna verkade redan Jean-Marie Le Pen, grundaren av Front National. På vänstersidan fanns extremism av ett annat slag, där ”antisionistiska” grupper ifrågasatte det rättmätiga i upprättandet av staten Israel. Distinktionen mellan antisemitism och antisionism blev central i den franska debatten men kompliceras bland annat av att sionismen som politisk idé, företrädd av Theodor Herzl, i mycket byggde på erfarenheten av fransk antisemitism illustrerad av Dreyfusaffären. 

Fransk lag förbjuder antisemitism som en form av rasism men inte antisionism, som anses vara en politisk åsiktsriktning. Just därför används nu – som i fallet med Alain Finkielkraut – sällan ”jude” som skällsord men däremot ”sionist”. Krigen i Mellanöstern och framväxten av en radikal islamistisk rörelse har skärpt attityderna i de ofta muslimskt präglade förorterna till franska storstäder. Den antisemitism som där får nytt liv har dock också en annan bakgrund, byggd på socialt utanförskap.

Frustrationen i det franska samhället gäller alls inte bara muslimer eller invandrare. Den ökande antisemitismen har sin grund att breda folkgrupper i Frankrike upplever sig ha blivit eftersatta i globaliseringens kölvatten. Där har klyftorna drastiskt ökat mellan ”det vanliga folket” och de besuttna, de som tillhör den elit som gynnas av kapitalismens frammarsch och som nu dominerar den politiska sfären. 

”Parlamentarism” och ”demokrati” fungerar inte, menar nu Gula västarna som anser sig företräda folket och som tidvis uppträder aggressivt mot de politiker som faktiskt har valts av detta folk. Just detta är ett illavarslande tecken. Den franska historien visar tydligt att när antiparlamentariska stämningar växer så ökar också antisemitismen. Här finns även en koppling till en kris för den nationella identiteten. Globaliseringen tunnar ut nationalstaten och den kosmopolitiska eliten hjälper till, är budskapet. 

Denna revolt mot demokratiskt valda institutioner, mot den styrande ”eliten” och mot medierna som sägs gå dess ärenden utnyttjas nu av populistiska rörelser både till höger och vänster. Sociala medier har sedan länge använts för att skapa sådana stämningar, inte sällan med antisemitiska inslag. I nätets kakofoni av kritik mot president Macron finns nu även hans bakgrund som medarbetare i banken Rotschild, sinnebilden för den judiska finansvärlden. En populär video beskriver hur han styr skeppet Frankrike mot ett haveri på kusten av en ny kontinent ”Den nya världsordningen”. 

Det franska folket faller dock knappast för dessa primitiva locktoner och många är beredda att stå upp mot rasism och antisemitism. 1946 ansåg 30 procent av fransmännen att judar var franska medborgare lika väl som andra; i dag är denna siffra 80 procent. President Emmanuel Macron har föreslagit ökad kontroll av rasism på nätet, krav på identifiering av upphovsmän och snabbt avlägsnande av sådana budskap liksom rätt för domare att ta hänsyn till om ”antisionism” används som kodord för antisemitism. Politisk enighet råder om behovet att skärpa reaktionen mot antisemitism i sociala medier.

Men samtidigt behövs insatser på en bredare front där särskilt undervisning i skolor och universitet måste ge lärdom till nya generationer om Förintelsens verklighet. Det gäller att ta klar ställning och inte banalisera eller stå likgiltig inför antisemitismen och se detta brännande problem som alls inte bara judarnas utan vårt gemensamma.