Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-17 21:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/portraintervju-bengt-forsbergmariatttt/

Kultur

”För en gångs skull är det 100 procent kvinnor”

Bild 1 av 2 Bengt Forsberg vid Allhelgonakyrkan.
Foto: Mickan Palmqvist
Bild 2 av 2 Anne Sofie von Otter
Foto: Eva Tedesjö

Bengt Forsberg ger konserter överallt, men har ett särskilt öga för Allahelgonakyrkan. Nu anordnar han för första gången en festival med enbart kvinnliga tonsättare där. DN träffade pianisten som varit parhäst med Anne Sofie von Otter i fyrtio år. 

Det spöregnar över Stockholm. Vi tar skydd i källaren till Allhelgonakyrkan på Söder och hittar ett litet underjordiskt rum med fårskinn på stolar och psalmböcker staplade på en bänkskiva. 

I nästa veckoslut, den 15–18 augusti, stundar kammarmusikfestivalen ”Tongivande kvinnor” i kyrkan. Sedan i mitten av 1990-talet har pianisten Bengt Forsberg arrangerat sommarfestivaler där. I år är första gången samtliga tonsättare på programmet är kvinnor.

– Varför inte? För att det finns så mycket bra musik helt enkelt. Och för en gångs skull 100 procent kvinnor, de är inte utblandade med gubbar som det brukar vara, säger han.  

Bengt Forsberg är en välkänd profil i svenskt musikliv och man missar honom inte i några lokaler med hans ljusa, yviga hår på ända. Även om han ger konserter överallt är det Allhelgonakyrkan som blivit hans särskilda musikaliska hem. Det började på 1980-talet med en uppgörelse med dåvarande kantorn. Bengt Forsberg bodde i närheten och bad att få låna flygeln mot att då och då ge en konsert. På det viset blev Allhelgonakyrkan hans repetitionslokal och församlingen fick som tack konserter på högsta nivå. Dessutom startade kyrkans flyglar en klassresa uppåt, från den skruttiga som stod där när han började, till den stiliga Steinwayflygel som tronar vid koret i dag. 

Foto: Mickan Palmqvist

Det känns lite som Karen Blixens ”Babettes gästabud” när man går på Forsbergs festivaler och konserter i den lilla träkyrkan på höjden, en dold lyx där Sveriges musikaliska elit musicerar medan församlingen förundrat lyssnar. Det är snudd på hemligt med dessa fenomenala konserter, som har gått att genomföra eftersom Bengt Forsberg kunnat anlita sina kompisar. Han har bara knäppt med fingrarna så har världsartisten Anne Sofie von Otter stått vid hans flygel eller violinisterna Nils-Erik Sparf, eller Cecilia Zilliacus och hennes trio. Minimalt med annonser. Det blir för dyrt. 

Bengt Forsberg är prästbarn från Dalsland, uppvuxen på västkusten med tre yngre bröder. Det var ett halvt sekel sedan han från 11 års ålder vikarierade som kantor och knappt nådde ner till pedalerna. Pappa, prästen Sven Forsberg, tog med sin lille son på förrättningar och lät honom spela till psalmerna. Det var ändå det enda Bengt ville göra sedan fyraårsåldern. Då ställde han sig på tramporna på orgeln hemma och tog ut de psalmer han just hade hört i kyrkan. När han var sju fick han ett piano. Och när han var tolv fick han noterna till Bachs ”Das Wohltemperierte Klavier” i julklapp. 

– Då var det kört. Denna skattkammare av musik tar aldrig slut. 

Sedan dess har det handlat om noter och fingrar. Bengt visar upp sina. ”Korvfingrar”, tycker han. 

– Man måste ha kraft. Men det gäller att behålla känsligheten samtidigt. Det finns många, särskilt östeuropeiska pianister, som bara spelar starkt och fort. Det låter för jävligt. 

Nu är du ju väldigt etablerad, men hade du några problem på vägen?

– Ja, innan jag fick ordentlig skolning hade jag ingen riktig ordning på fingrarna.

Vad gjorde du för fel?

– Jag brände lite grejer. Strettan i Chopins tredje scherzo till exempel. Det får man inte göra om man är med i tävlingar eller stipendiesökningar. Jag brydde mig om tekniken men jag blev så hänförd och exalterad att jag glömde att tänka mig för. 

Foto: Mickan Palmqvist

Var känslan i musiken överordnad?

– Ja, det är klart, man vill ju berätta något med denna fantastiska musik, inte bara redovisa den. 

Han är glad och intensiv när han vill uttrycka något. Många gester, snabb i vändningarna. Det kommer ett oljud från huset, bankar och låter. ”Nyskriven musik av Dror Feiler”, säger han. ”Nej, jag tror de håller på att reparera någonstans i kyrkan”.  

Mobilen ringer då och då. Först klarinettisten Karin Dornbusch, tidigare konstnärlig ledare för Båstad kammarmusikfestival, i år festivalen ”Frontside” i Göteborg och en av artisterna på festivalen ”Tongivande kvinnor”. Det gäller något praktiskt med programpunkterna. Ett byte. 

Sedan ringer hustrun Gertrude Fred Forsberg. De träffades på musikhögskolan i Göteborg i mitten av 1970-talet. Han på väg att bli pianosolist, hon musikdirektör. 

– Hon kom in där som en frisk fläkt. Rolig, spännande och vacker. 

Nu har de varit gifta i drygt 40 år och han verkar mycket nöjd med den saken. De bytte kust, ”lättare att få jobb i Stockholm för frilansmusiker på den tiden”, och delade på en kantorstjänst i missionskyrkan i Sundbyberg mot att de fick en lägenhet. 

Jag frågar om Anne Sofie von Otter. De har varit parhästar i runt fyrtio år. Hon har nästan alltid velat ha Bengt Forsberg som ackompanjatör och han har varit drivande när det gäller ny musik och nya skivinspelningar. 

Pianisten Bengt Forsberg hemma i sitt notrum. Foto: Mickan Palmqvist

Hur började det?

– Anne Sofie är alltid nyfiken på ny repertoar och ville hitta en pianist som var orädd och vågade kasta sig ut, och det blev jag. Vi fann varandra direkt. 

Bengt Forsberg nosade upp musik och Anne Sofie von Otter och han visade upp den för världen. En kreativ konstnärlig relation, som satt oförglömliga spår i svenskt musikliv. Tack vare Anne Sofie von Otter har han också fått en stor internationell karriär. Och hon har delvis honom att tacka för sin. Hans val av speciell repertoar har gjort hennes karriär till vad den är. De har turnerat världen runt och gjort oräkneliga album tillsammans.

Om du ska nämna några höjdpunkter? 

– Några Grammisar har det väl blivit. Och en Grammy för dubbelskivan ”Douce France”. På det internationella planet har till exempel dubbelskivan med Korngoldmusik och Chaminadeplattan, båda på Deutsche Gramophone, väckt en del uppseende. Vi gjorde ju en hel del för Deutsche Gramophone; Schubert, Schumann, Brahms, Grieg, svensk musik...

Hur var samarbetet?  

– Vi bråkade jättemycket. I början tvingade jag på henne grejer, lite högre tempo här, lite lägre där. Men det jämkade ihop sig. Och i takt med att hon blir äldre måste hon få styra. Och hon låter ju fortfarande fantastisk. Ibland har jag fått styra när det gäller repertoaren. 

Foto: Mickan Palmqvist

Blev ni sura på varandra, så ni slängde i dörrar?

– Ja, det hände väl någon gång att det blev riktigt kalabalik. 

Är hon den mest viljestarka du jobbat med?

– Ja, det kan man säga. I kraft av sitt enastående konstnärskap. 

I familjens nya rundade lägenhet i Gert Wingårdh-huset på Kungsholmen med balkong som svänger längs väggen utanför, finns ett rum fullt av enbart noter plus ett piano. Bengt Forsberg visar på hyllorna: ”Här är det flöjt och piano”, och ”här är det fiol och piano” och så vidare, hög efter hög med alla möjliga instrument med piano. Ett liv dokumenterat med noter från när och fjärran. ”De här kommer från ett antikvariat i Antwerpen.” 

Det verkar finnas ett energiskt överskott hos Bengt Forsberg om man jämför med en del musiker som av lättja eller riskminimering håller sig till standardrepertoaren och avstår från egna utflykter i musikhistorien. Om man vill förstå på vilket sätt Beethoven stack ut i sin samtid, ”musik av en dåre” ansåg hans samtida Carl Maria von Weber, måste man, menar Forsberg, också spela Weber och Clementi. Och spela Fauré, inte enbart Debussy och Ravel. ”Inte bara se dem som andraplansfigurer.” 

Samma sak med de kvinnliga tonsättare som ska spelas på festivalen.

– Man måste inte hela tiden jämföra. De skrev jättefin musik, räcker inte det?