Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 09:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/portratt-av-dem-som-annars-bara-blir-statistik/

Bokrecensioner

Porträtt av dem som annars bara blir statistik

Elin Persson debuterar med ungdomsboken ”De afghanska sönerna”. Till vardags är hon socialantropolog.
Elin Persson debuterar med ungdomsboken ”De afghanska sönerna”. Till vardags är hon socialantropolog. Foto: Caroline Andersson

Rebecka börjar på ett flyktingboende och försöker hålla professionell distans samtidigt som hon vill vara medmänsklig. Elin Perssons debutroman ställer brännande angelägna frågor om makt, maktlöshet och rätten till ett värdigt liv.

”Det är svårt att säga om jag blir mer eller mindre människa av att vara här.” Berättarjaget Rebecka i Elin Perssons ”De afghanska sönerna” arbetar på hvb-hemmet Gnistan för ensamkommande flyktingbarn och slits mellan kravet på professionalitet och viljan till medmänsklighet.

Med ett enkelt och exakt språk skildrar Elin Persson Rebeckas möte med tre tonårskillar från Afghanistan: Ahmed som tar mest mediciner, bär fyrkantiga diamantörhängen och flytt utan berätta för någon, Hamid som kommer att hinna fylla arton år innan han kallas till ett sista möte på Migrationsverket och den tysta nykomlingen Zaher som bara är fjorton år.

I väntan på besked om de får stanna i Sverige är personalen på hemmet deras närmast anhöriga. Rebecka försöker följa reglerna och inte komma pojkarna för nära eller ta med sig jobbet hem men det visar sig omöjligt. 

Illustration: Bonnier Carlsen

”De afghanska sönerna” är Perssons debut och en imponerande sådan. Det märks tydligt att författaren har en bakgrund inom socialt arbete och själv har tillbringat ett par somrar på ett liknande hvb-hem. Romanen är utgiven för ungdomar, men kan läsas med lika stor behållning av vuxna. Porträtten av Ahmed, Hamid och Zaher är skrivna med såväl skärpa som kärlek och ger ansikte åt en grupp som annars mest syns som siffror. I väntan på deras egna berättelser framstår det som ett privilegium att få se dem genom Rebeckas ögon.

Sammantaget har Persson skrivit en riktigt originell ungdomsbok. Hon sätter fingret på vad det innebär att vara medmänniska.

Jag önskar dock att romanen innehållit lite fler detaljer från berättarens eget liv. Hon arbetar, iakttar och återger men säger näst intill inget om sig själv och sin tillvaro utanför institutionens väggar. Det känns helt enkelt orättvist mot de flyktingar vars disk och underkläder vi får veta allt om. 

Sammantaget har Persson emellertid skrivit en riktigt originell ungdomsbok. Till skillnad från mycket annat på marknaden handlar ”De afghanska sönerna” nämligen inte i första hand om vuxenblivande. I tematik och estetik påminner romanen snarare om verk av samtida arbetarförfattare som Kristian Lundberg och Jenny Wrangborg.

Skildringen av Rebeckas arbetsplats och relation till de tre pojkarna ställer brännande angelägna frågor om makt, maktlöshet och rätten till ett värdigt liv. Det är svårt att svara på om man blir mer eller mindre människa av att arbeta på institution. Jag vet bara att Perssons roman sätter fingret på vad det innebär att vara medmänniska.

Läs fler texter av Lydia Wistisen och fler ungdomsboksrecensioner