Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-07 00:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/postkoloniala-klassiker-nils-aslak-valkeapaa-gav-unga-samer-spraket/

Böcker

Postkoloniala klassiker: Nils-Aslak Valkeapää gav unga samer språket

Foto: Jaakko Alatalo

Under rubriken ”Postkoloniala klassiker” skriver ett antal skribenter om verk och författare som bearbetar erfarenheter av kolonisering. Vad gör sådana erfarenheter med språket? Med jaget? Först ut: Elin Anna Labba om den samiska poeten Nils-Aslak Valkeapää.

I hela mitt vuxna liv har jag vänt tillbaka till Nils-Aslak Valkeapääs böcker. Jag har läst, lagt undan och plockat fram igen. Men ”Beaivi, áhčážan”, det mest kända av hans verk, har oftast fått stå kvar i bokhyllan. Först nu förstår jag att boken har gjort för ont. Jag behövde de här åren för att orka läsa på riktigt. 

Jag var åtta år 1988 när ”Beaivi, áhčážan” (”Solen, min far”) gavs ut på det samiska förlaget DAT. Den fanns hemma i bokhyllan i Kiruna, och jag måste ha bläddrat i den ibland, för den finns som ett gammalt bildminne i mig. De svartvita fotona och dikterna på nordsamiska, pappas språk, som jag inte kunde läsa, eller prata så värst bra. Jag tyckte om de gamla bilderna på samer från slutet av 1800- och början av 1900-talet. Orden såg ut som pynt. 

Författaren Nils-Aslak Valkeapää, också kallad Áillohaš.
Författaren Nils-Aslak Valkeapää, också kallad Áillohaš. Foto: P L Tonstad/TT

Tre år senare, 1991, vann Nils-Aslak Valkeapää, eller Áillohaš som han oftast kallas, Nordiska rådets litteraturpris. Han var den första samen som fick det, och han är fortfarande den enda som har fått det. Jag var bara elva år då och jag har inget minne av varken priset eller vad Áillohaš sa, men hans tal finns nerskrivet. Han tackar för priset, men säger att ”det vore viktigare att ursprungsbefolkningens rättigheter, även rättigheter till jord och vatten, skulle erkännas”. Han sa att han ville ge de nordiska länderna kärlek: ”kärlek till att erkänna er själva, så att ni skulle kunna erkänna andra. Kärlek till er själva, så att ni skulle vara fria till att älska andra.” 

Han påpekade också att Nordiska rådet prisade en författare som inte har lärt sig stava på sitt modersmål. ”Jag fick aldrig undervisning på samiska eller i samiska. Det var i praktiken tvärtom; att man inte skulle.”

Áillohaš gick bort redan 2001. Han blev inte mer än 58 år. Men jag tänker att han skulle ha tyckt om att så många unga samer har fått språket genom hans poesi. Jag umgicks veckovis med hans böcker och en ordlista för att kunna ta mig igenom dikterna. Jag som inte heller fått språket i skolan, inte tillräckligt för att kunna läsa poesi. Men hans böcker fick mig att vilja kunna. Redan första gången jag läste fanns en direkthet som jag aldrig tidigare hade upplevt. Som om orden inte passerar ögonen eller tanken. De går direkt in i kroppen. 

När jag fyllde 30 köpte jag hans bok ”Ruoktu váimmus” (”Mitt hem är i mitt hjärta”) till mig själv i present. Men av någon anledning har ”Beaivi, áhčážan” stått kvar i bokhyllan, läst, men inte tummad. Bläddrad i, men inte uppmärkt. Men jag har anat i mig, att det börjar vara dags. 

Foto: Frode Nilsen / TT

 

De inledande sidorna i ”Beaivi, áhčážan” målar upp världen och naturen. Jorden är vår mor och solen vår far. Vinden är dotter. Det är dikter och foton om vartannat, i dialog med varandra. När de första dikterna jojkar fram naturen och djuren, svarar svartvita foton på offerplatser och samiska trummor. Snart kommer också människorna in i bild. 

Poesin är ordrik och associativ. Den är byggd av verb som kan böjas till förbannelse och en del måste jag fortfarande slå upp, trots att jag har läst språket så länge. I dikten sitter diktaren på stranden där havet har dragit sig tillbaka och talar med stenarna som svarar, även om hen inte kan deras språk. Dikten skriver fram den icke-existerande gränsen mellan marken och människorna i Sápmi.  

Áillohaš skriver inte om naturen, han skriver den, brukar den samiska litteraturvetaren Harald Gaski säga. Precis som man inte kan jojka om någon; man kan bara jojka personen. Man jojkar ett fjäll, inte om det. Själva texten är naturen. Orden är marken. Marken är ord. 

Ganska tidigt i boken finns en bild på en ung tjej som jag vet att jag har fastnat för tidigare. Bilden är tagen av den franska prinsen Roland Bonaparte, som fotade mängder av samer i slutet av 1800-talet, med förvånansvärd ödmjukhet för att vara en den tidens urfolksfotograf. Den unga kvinnan kan inte vara mer än tjugo år. Hon håller handen mot hjärtat och har en blick som Mona Lisas. Efter henne följer fler porträtt av allvarliga samer som ser rakt in kameran, ut och in genom tiden. De löser upp avståndet mellan sig själva och mig som läser. 

I mitten av boken kommer ”Beaivi, áhčážans” mest kända dikt, den om renhjorden. Orden bildar rent grafiskt en renhjord som sträcker ut sig över de vita sidorna precis som renar brukar över snön. I bokens översättningar till bland annat engelska finns just den här dikten inte översatt, den finns bara för samiska läsare. På samma sätt finns bara de svartvita bilderna i den samiska utgåvan. I översättningarna finns bara text. Áillohaš ville ha det så. Att Sápmi kan få sätta sådana gränser och inte ge bort precis allt, det är en sådan kontrast mot folket på bilderna, som genom alla år har ställt sig framör rasbiologernas kameror, böjda av vinden. Áillohaš själv såg på sin bok som en bildtrumma – govadas. Det var inte bara en bok. Till den hör också två skivor med musik och när man läser boken högt på samiska kan man höra jojken i texten. 

Titeln ”Beaivi, áhčažan” syftar på myten om att samerna är solens barn. 2001 följde Áillohaš upp den med ”Eanni, eannažan” (”Jorden, vår mor”) som också kom att bli hans sista bok. I den bygger han vidare på myten och skriver för alla världens urfolk, knyter samman. Solen är vår far och jorden är vår mor. Många andra författare har fascinerats av att de samiska orden för ”moder” – eadni – och ”jord” – eatnan – är så lika varandra. Augustprisade Linnea Axelsson har sagt i intervjuer att hon valde titeln på sitt epos ”Ædnan” för ordets många bottnar. 

Efter en stunds läsning av ”Beaivi, áhčažan” kommer det även in andra människor på bilderna och i texterna. Mörka skuggor. Präster. Handlare. Fina lärda herrar som aldrig har lärt sig att sitta vid en eld, skriver Áillohaš. De tar sina lagar för naturlagar och deras hjärtan hårdnar som löven framåt sensommaren. Och det vackra, som jojken, det sägs nu vara syndigt. Parallellt med dikterna dyker det upp bilder på kyrkor och kors. Nomadskolor, tvångsförflyttade samer. Samiska rekryter. 

det här är ju vår boplats

vårt hem

vårt liv

konstaterar Áillohaš nästan tyst, så försiktigt som Sápmi alltid har konstaterat det, samtidigt som marken under fötterna exploateras och rämnar. Människorna på de svartvita porträtten i boken blir allt äldre och fårigare. Vi visste allt om regnet och om stormarna och om kölden, men det här kunde vi inte ens drömma om, diktar Áillohaš. När sedan nakenbilderna från rasbiologiska institutet kommer, börjar magen vridas om. 

Med dikterna kommer klumpen jag känner så nära. Och jag förstår ju också att jag läser den så sällan den här boken, för att jag redan bär den inom mig. Det har jag gjort sedan jag gick ut skolan och sedan jag fick ögon att förstå bokens bilder. De fick mig nog att själv börja skriva, även om jag aldrig kommer omvandla fåglarna, renarna och fjällen till ord som just han kunde. 

Eftersom bara några av hans dikter finns översatta till svenska gör jag här en egenhändig översättning.

inte är det ens som att vi finns

vi är de underjordiska

vi är de osynliga

genom oss kan man gå

och de skrattar

om du berättar

att vårt hem, boställe

att vi också rättigheter

att vi är

inte är det ens som att vi finns

och sådana 

som inte finns 

kan inte kräva

något

inte något

Foto: DN

 

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt