Professorn varnar för våldet

Som alltid är professor Svante Nordin på hugget.

Dagens unga lever i en illusion, slår han fast.

– De unga ser inte skörheten i vår moderna civilisation. De ser inte förutsättningarna – att all civilisation uppehålls av makt och våld. Allt som hände före 1989 tycks vara bortglömt. Att läsa om världskrigen har blivit som att se en spännande film. För dem som fötts rakt in i den moderna och globaliserade världen kan historien uppfattas som tillryggalagd. Unga människor lever i illusionen om att det finns någon förutbestämd harmoni.

– Vi lever i en brutal värld. Rivaliteten finns där och är en del av tillvarons grundvillkor.

Kanske är det för att sticka hål på illusionen som Svante Nordin nu har skrivit ”Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900”. Ett mäktigt och unikt verk, enligt DN:s kritiker Hans Ruin. På 796 sidor beskriver Svante Nordin filosofin under det våldsamma och brutala 1900-talet då tron på förnuftet och humanitet hastigt vändes till fruktansvärda katastrofer.

– Plötsligt var framstegen borta, säger Svante Nordin.

Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, där Svante Nordin är professor, ligger i något som liknar ett renässanspalats, ett tvåvåningshus från slutet av 1800-talet med trädgård till. En halvtrappa upp, ovanför en klassisk portal, står det skrivet: ”Hic locus est ubi mors gaudet succurrere vitae” – Detta är platsen där döden gläder sig åt att bistå livet.

En gång var det medicinarna som höll till här och bakom den höga dörren förevisades sannolikt obduktioner. När kulturvetenskaperna flyttade in döptes bygget om till Kulturanatomen. Arbetsrummet är belamrat av böcker. En liten trappstege tyder på att inte ens volymerna på översta hyllan får stå och samla damm.

Svante Nordin har delat upp 1900-talet i fem epoker. Många filosofer dyker upp flera gånger med egna kapitel. Lite som gamla bekanta gör i livet självt. Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein, som Svante Nordin utnämner till seklets mest inflytelserika filosofer, får vi möta både före och efter krigen.

– De båda brottades med en av 1900-talets viktigaste frågor, nämligen att människan stod utan hjälp när moderniteten krossade alla gamla hierarkier och trosföreställningar.

I boken visar Svante Nordin hur konjunkturer och tidsstämningar påverkar filosofernas dagordning. I centrum står Förintelsen och de båda världskrigen.

– Visst är viss filosofi evig. Det är Platons frågor som definierar filosofin. Men jag tror att mötet mellan evighet och ögonblick betyder mycket.

Några filosofer gick själva ut i kriget. Före första världskriget skrev österrikaren Ludwig Wittgenstein i sin dagbok: ”må det förunnas mig att sätta mitt liv på spel under en svår uppgift”. Sedan drog han ut i arméns tjänst. Andra stred för ideologierna. Tysken Heidegger ställde sig i nazismens tjänst.

Bara den som ägnat hela sitt liv åt filosofi kan skriva en sådan här bok.

– Jag ser den som en indirekt självbiografi där jag går tillbaka till vissa filosofer som har betytt mycket för mig.

Hans föräldrar var läroverkslärare, och det fanns gott om böcker i barndomshemmet. Dock inga om filosofi, detta ämne upptäckte han själv. Som ung gymnasist i Ängelholm drogs han till den brittiske filosofen Alfred Jules Ayers logiska positivism.

– Jag lockades väl av tanken att den som bara är rationalistisk så småningom kommer fram till sanningen. Av att med förnuftet kunna röja bort all vidskepelse, spindelväv och fördomar.

Sedan sögs han till marxismen. Antonio Gramsci blev min kärlek, säger han.

Möjligen är det italienarens tankar om hur makt upprätthålls genom den moraliska auktoritet som formuleras av den härskande klassen som fortfarande ekar hos Svante Nordin.

Som numera marknadsliberal, och kulturkonservativ, skulle somliga beskriva honom som ett praktexemplar av den vite mannen som satt dagordningen för den västerländska kulturen.

Sannolikt skulle han inte protestera.

För ett par år sedan startade han ett korståg mot vad han kallat destruktiva irrläror som postmodernism, postkolonialism och genusvetenskap.

– Humaniora växer fram i anslutning till en kulturell tradition. Bryter man den gren som man sitter på överlämnas allt åt marknadskrafterna.

– Det som bryts ned inifrån och attackeras utifrån går under, säger han och nämner förslaget från Svenskt Näringsliv om lägre studiemedel för humanistiska studier.

Svante Nordin har nu också gett sig in i invandringsdebatten, och talar om vad han kallar ”en intellektuell revolution”. I en artikel i Axess skriver han om den ”massiva invandringen” och hur den har gjort ”själva idén om Sverige och svensk kultur så problematisk att man numera bara vågar tala om ’svensk kultur’ inom citattecken”.

– Jag är kritisk till den politiska korrektheten, som använder eufemismer och sopar under mattan.

Ditt sätt att argumentera ligger nära Sverigedemokraternas retorik. Att det finns en konspiration av politiskt korrekta. Du väljer att skriva massiv invandring som ligger nära ett av SD:s favoritord, det olycksbådande ”massinvandring”. Tolkar jag dig rätt när jag läser din text som ett uttryck för att den svenska kulturen skulle vara hotad?

– Jag vänder mig mot att man mörkar och därmed låter SD vara de enda som pratar om detta.

Det är väl ingen som förnekar att Sverige har blivit ett stort invandrarland?

– Jo, det tycker jag att de gör som talar om invandring som något som pågått i tusen år. De vägrar se det nya som skedde på 1970-talet. Den invandring som fanns tidigare var av en helt annan karaktär och kvantitet. Det var tyska köpmän, valloner och folk som kom över finska gränsen. Nu kommer invandrare från ett helt annat håll än tidigare. Ta den muslimska invandringen – den fanns inte tidigare.

Är det problemet, att muslimerna blivit fler?

– Jag tar inte ställning till invandringen. Det jag vill peka på är att mångkultur och integration är vandras motsatser. Men nu talar man om det som synonymer. Jag strävar efter intellektuell klarhet.

Vad väntar nu?

– Den tidigare ”Filosofins historia”, som är en klassiker för många studenter, behöver ett nytt kapitel. Det ska handla om Guds revansch efter sekulariseringen, säger han.

– Varje år på bokmässan i Göteborg märks religionsfrågornas betydelse. Inte bara därför att den politiska religionen har tagit plats genom islamistiska partier. Vi kommer att fortsätta söka en ersättning för de traditionella religionerna.

Som exempel tar han upp det berömda mötet i München 2004 mellan den ultrakonservative kardinal Ratzinger, senare påve Benedictus XVI och den vänsterradikale Jürgen Habermas. Ett möte som lite oväntat slutade i samförstånd. Religionskritikern Habermas sade sig nämligen frukta ett urspårat sekulärt samhälle där de ekonomiska intressena går före respekten för mänskliga rättigheter.

– Människor kan inte leva utan moral.