Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 21:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/proxima-svindlande-drama-om-det-kvinnliga-livspusslet/

Filmrecensioner

”Proxima” svindlande drama om det kvinnliga livspusslet

Eva Green som astronauten Sarah Loreau i ”Proxima”.
Eva Green som astronauten Sarah Loreau i ”Proxima”. Foto: Njutafilms

Eva Greens astronaut tvingas balansera moderskapet med sina karriärdrömmar i Alice Winocours spejsade mor-dotter-drama ”Proxima”. Helena Lindblad ser ett smått svindlande drama om banden mellan barn och föräldrar.

Sarah är en frånskild fransk toppingenjör som drömt om att bli rymdfarare ända sedan hon var en liten flicka. Ett erbjudande om en resa ut i universum gör plötsligt att drömmen kan bli verklighet. Men nu finns det en annan flicka som inte jublar, hennes lilla allvarliga dotter Stella. Här finns också en tysk ex-man som tvekar en hel del inför uppdraget som heltidspappa.

”Den perfekta astronauten existerar inte, inte den perfekta mamman heller”, säger Sarahs amerikanska kollega Mike under ett träningspass. Den hyperkompetenta, målmedvetna Sarah låter sig dock svårligen tröstas. Dottern är hennes akilleshäl, det enda som står emellan henne och evigheten.

Det låter så fantasilöst att säga att ”Proxima” handlar om den kvinnliga urproblematiken; att balansera moderskap med drömmar och ambitioner som innebär en separation från barnet. Här draget till en sorts extrem punkt, kan man säga.

Men den franska regissören och manusförfattaren Alice Winocour  (”Mustang”, ”Maryland”) hanterar sin historia på ett så uppfinningsrikt, intimt och till synes autentiskt sätt att det svindlar lite hela tiden. Hon dyker oförväget rakt ner i det allra mest förbjudna och smärtsamma, en extrem separation mellan en mor och dotter som på jorden är allt för varandra. 

Intimiteten och det starka känslomässiga läget balanseras av en lite torr och nästan dokumentär inramning. Här finns interiörer och exteriörer från den verkliga Europeiska rymdorganisationen (ESA). Winocour har delvis kalkerat scenariot från den verkliga Proxima-expeditionen 2016 som utgick från Kazakstan (den franska astronauten Thomas Pesquet gör en cameo vilket lär glädja rymdentusiasterna). 

Man påminns om att Eva Green är en av Europas skickligaste skådespelare när det gäller att ladda bilder med närvaro – trots sparsam dialog.

Sarah tränar och tränar, tittar på tv hängandes upp-och-ner, läser baklänges, övar upp reflexer inför tyngdlösheten och tränar reparationer under vatten – allt samtidigt som hon försöker hålla kontakten med dottern. 

Scenerna där den fransk-amerikansk-ryska trion, som ska ut i rymden tillsammans, försöker bygga teamkänsla med poeisläsning ur minnet är också oväntat rörande. Särskilt ett omistligt mini-battle där Walt Whitmans ”Leaves of grass” (”Ge mig den strålande, stilla solen...”) ställs mot vackra ryska rader som: ”Ingen kan lösgöra en drivande båt/eller höra skuggan i pälsstövlar/ eller övervinna fruktan som gnager på livet/allt vi har kvar är kyssar/lika mjuka som de surrande bina/ som dör snart efter att de lämnat kupan.”

Samspelet mellan den franska, engelsktalande aktrisen Eva Green (”Casino Royale, ”Penny Dreadful”, ”Euphoria”) och Zélie Boumant Lemesle är motorn i ”Proxima”. Skörstarka Green, som bär hela hela den stillsamt intensiva filmen, är i bild i stort sett oavbrutet. Man påminns om att hon är en av Europas skickligaste skådespelare när det gäller att ladda bilder med närvaro – trots sparsam dialog. 

Även den övriga delen av rollistan är smart orkestrerad. Matt Dillon spelar den smått tvångsmässige manschauvinisten Mike med viss njutning. Ändå rätt skönt att se honom vara lite mer normal igen, efter all seriemördardemoni i Lars von Triers ”The house that Jack built”. Det är också roligt att återse tyska Sandra Hüller (”Min pappa Toni Erdmann”) i en liten men skarp roll som psykolog.

Själva rymdresan må i huvudsak vara en fond för mor-dotter-dramat, svävande musikaliskt tolkat av Ryūichi Sakamoto. Samtidigt formar den begynnande färden sig till en mäktig existentiell inramning för en i grunden stillsam meditation kring de elastiska banden mellan föräldrar och barn. 

Se mer. Tre andra filmer med kvinnliga astronauter: ”Gravity” (2013), ”Interstellar” (2014), ”Lucy in the sky” (2019).

Läs fler filmrecensioner i DN