Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 01:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/psykoanalysens-fader-som-ung-valp-i-freud/

Filmrecensioner

Psykoanalysens fader som ung valp i ”Freud”

Scen ur ”Freud”.
Scen ur ”Freud”. Foto: Jan Hromadko

Österrikes första Netflix-serie åkallar nationalklenoden Sigmund Freud – innan han blev psykiatrins fixstjärna. I långt ifrån verklighetsbaserade ”Freud” löser unge Freud brott. En flämtande jakt på ledtrådar på Wiens gator, men tyvärr helt humorbefriad, suckar Jacob Lundström.

Det dröjer inte många minuter innan en lemlästad kvinnokropp bokstavligen landar på den skäggige titelfigurens skrivbord i ”Freud”. Det är ett slags urscen för modern thrillerpsykologi, där vart och vartannat mord som bekant kan förklaras med bortträngda minnen, dåliga mammor eller omedvetna begär. Att dylika gärningsmannaprofiler har blivit stapelvaror kan inte Sigmund Freud hållas ensamt ansvarig för, men psykoanalytiska idéer är uppenbart tacksamma att exploatera för skräckinjagande filmporträtt.

Därför är det väl inte mer än rätt att den första österrikiska Netflixserien sluter cirkeln och överlåter detektivuppdraget åt nationalklenoden själv. Han får inte bara en död kvinna på halsen, utan stöter också på en näckande och blodig operasångare, ett möjligen hysteriskt och definitivt attraktivt medium, samt konspirationer som blottar slitningarna i kejsardömet.

”Freud” är samtidigt långt ifrån något idolporträtt – tvärtom presenteras den unge läkaren som en karriärist som försöker lura den medicinska eliten att han bemästrar hypnos (i själva verket är det hans hembiträde som agerar skådespelare). I 1880-talets Wien är Freud ännu ingen psykiatrisk fixstjärna, men i första avsnittet får han åtminstone lägga ut texten om det omedvetna i föreläsningssalen. 

Serien ger en osmickrande bild av den samtida psykiatrin, med otydliga gränser mellan tortyr och terapi. Där en sträng överläkare betraktar patienternas vanföreställningar som en form av illasinnade lögner, försöker Freud förstå sig på deras belägenhet. Men trots en del överlappande omständigheter är serien knappast verklighetsbaserad, vilket gör att den utmärker sig från John Hustons svartvita biopic från 1963 med Montgomery Clift liksom David Cronenbergs ”A dangerous method” från 2011.

Scen ur ”Freud”.
Scen ur ”Freud”. Foto: Jan Hromadko

”Freud” är ingen pratig historia utan en flämtande jakt på ledtrådar genom Wiens gator och tunnlar, där huvudpersonen springer omkring och utbrister ”somnambulism!” och ”dissociation!” till höger och vänster. Med sin fördjupning i ungersk shamantradition har serien dessutom ungefär samma anspråk på historisk korrekthet som ”Abraham Lincoln: Vampire hunter”. 

Som spänningsserie betraktad har den ännu mer gemensamt med en egensinnig uppdatering av en annan 1800-talsfigur: Mark Gatiss och Steven Moffats BBC-serie ”Sherlock”. Liksom för övrigt ”Sherlock”-författarnas nytolkning av ”Dracula”, som hade Netflixpremiär i början av året.

Den unge Freud poserar inte med någon karakteristisk cigarr utan halsar i stället kokainlösning som om det vore energidryck.

I den konkurrensen står sig ”Freud” verkligen sådär, och det hjälper inte heller att serien är totalt österrikiskt humorbefriad. Det blir många datoranimerade skymningsbilder från Wien och återkommande skildringar av hypnostillstånd med suddiga konturer, men desto mindre klarsyn. Efter åtta avsnitt har serien hunnit varva sig själv flera gånger om, i ett måttligt underhållande mysterium om att våra mörkaste hemligheter kan utnyttjas av främmande makt.

Det är ändå roligt att möta den legendariske läkaren medan skägget fortfarande är helsvart. Den unge Freud poserar inte med någon karakteristisk cigarr utan halsar i stället kokainlösning som om det vore energidryck. Mindre spännande känns den konventionella passionskonflikten, där han slits mellan mediet Fleur Salomé och sin tråkigt trygga fästmö.

”Freud” utspelar sig precis innan den verklige Freud började placera patienter på divanen, och påminner därför om ett slags ”origin story” enligt gängse superhjältemodell. Med tanke på psykoanalysens starka ställning i filmens värld, om än omdebatterade status inom vården, är det möjligen på tiden. Tyvärr är resultatet så överlastat att det snarare liknar aversionsterapi.