Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/publiken-blir-konst-pa-accelerators-forsta-utstallning/

Kultur

Publiken blir konst på Accelerators första utställning

Katarina Winter och Jacob Östberg ingår som samtalare i Tino Sehgals konstverk ”This progress”. Foto: Nicklas Thegerström

Efter flera års förberedelser öppnar nu Accelerator på Frescati. Där hoppas konsthallschefen Richard Julin att samtidskonsten ska leda till samtal och diskussion.

Om det inte är kö tar verket ”This progress” ungefär tjugo minuter att uppleva. På den tiden får besökaren träffa fyra personer i olika generationer och i något slags samtal med dem och i långsam takt röra sig runt i lokalerna.

Det är en tur som leder till de stora utställningshallarna, på 200 respektive 300 kvadratmeter, men också till utrymmena bakom: ståltrappor, korridorer.

På så sätt är den tyskindiske konstnären Tino Sehgal, född 1976 och bosatt i Berlin, passande att öppna med, säger Richard Julin, konstnärlig ledare för Accelerator, som slår upp dörrarna den 6 september.

– Tino Sehgal sätter fingret på många samhällsfrågor, och genom sättet han gör det har han också varit pionjär. Han har till exempel ägnat sig åt klimatfrågan i 20 år. Här handlar det mycket konkret om samtal. Tino hjälper oss att visa vad vi är.

Konsthallschefen Richard Julin. Foto: Nicklas Thegerström

Dessutom, tillägger Julin, är det spännande att börja med ett immateriellt verk i de nya lokalerna: på så sätt exponeras själva konsthallen, utan fysisk konst. Richard Julin ler, man kan ana något utmattat, eller möjligen lättat, över honom och den beror inte bara sensommarhettan.

– Ja, det känns otroligt skönt nu. Lite overkligt.

Förberedelserna har pågått i flera år. Han har varit här i mer än tre. 

Den nya konsthallen ligger i Frescati och har universitetet som huvudman, men också nära relationer med familjen Robert Weils stiftelse och till Magasin III (där Richard Julin tidigare arbetade). Fram till nu har Julin ägnat sig åt förberedelser som spänt över diskussioner med byggare och arkitekter, samtal med forskare och alltmer intensivt utforskat av Accelerator möjligheter och gränser. Ett par större konstprojekt har genomförts på universitetet i väntan på att konsthallen ska bli klar.

Det är den nu, så gott som.

Tio dagar före öppning kryllar lokalerna av byggjobbare och tekniker – ”jag har lärt känna nästan alla”, som Richard Julin säger – men strax är de klara.

Av det tidigare Manne Siegbahnlaboratoriet och dess partikelaccelerator återstår en enorm krok från 1947. Den hänger från taket ned genom trapphuset i en imponerande kedja. Konstruktionen håller för 30 ton och fungerar fortfarande utmärkt, även om den är långsam till förbannelse – nu har den använts för att lyfta bort betongblock från de nedre våningarna.

Där är atomfysikexperimentens gamla hallar klimatanpassade för konst, har sobert ekgolv och väggarna målade i vitt, vitt, vitt. I en av dem är takhöjden 8 meter.

Hos Accelerator ska samtidskonst och samtidens frågor mötas och diskuteras, förklarar Richard Julin: här ska skapas möten, helst nya, gärna otippade.

– Vi vill erbjuda upplevelser som leder till samtal, och till ett öppet och mer empatiskt samhälle. Det låter kanske klyschigt – men det är på riktigt nu. Polariseringen har ökat, empatin har sjunkit, allt oftare ser man en uppdelning i ett ”vi” och ett ”dem”. Jag har jobbat med samtidskonst i över 20 år och aldrig känt behovet av samtal så starkt som nu. 

Hur gör man för att nå en publik bortom de redan frälsta, om man nu vill överbrygga polarisering?

– Ja… jag hoppas att folk som kommer från helt olika håll kan mötas här, som forskare från vitt skilda discipliner. Studenterna på universitetets curatorutbildning kommer från hela världen och har stora egna nätverk. Men visst, jag förstår din fråga: hur gör man för att det inte bara blir en angelägenhet för en liten kulturvärld? 

Kanske tittar i alla fall några av de 20.000 personer som varje dag passerar Accelerator på väg till eller från Universitetets t-baneuppgång in, fortsätter han. 

– Vi har öppet sex dagar i veckan och är gratis. Det finns en servering också, så man kan komma även om man bara vill fika. Här finns inget tvång. 

Restaurangen drivs av Pontus Frithiof, med 90 sittplatser vid bord och i gradänger. Lokalen kan med fördel användas också som föreläsningssal. 

Konsthallschefen Richard Julin i Accelerators nya lokaler. Foto: Nicklas Thegerström

Accelerator ska verka tvärvetenskapligt, dra nytta av närheten till akademikerna och gärna tussa ihop dem: här finns många som har suttit några meter från varandra i många år utan att någonsin ha träffats. 

Några av forskarna på Stockholms universitet medverkar i ”This progress”, som repeteras just nu. Verket har satts upp ett flertal gånger i en rad länder under nära 15 år – bland annat på Palais de Tokyo i Paris och på Guggenheimmuseet i New York – men blir nytt på varje plats. Publiken möter genom sin rundvandring människor som talar till dem – ett femtiotal personer har anlitats för att vara ”tolkar”, som Tino Sehgal kallar dem.

De medverkande är i åldrarna sju till 80 plus och har handplockats och valts ut i uttagningar. Barn och ungdomar har letats upp på skolor som Kulturama och Södra latin. (Den enda åldersgrupp som saknas är de annars ofta så eftertraktade 20–40 åringarna).

Det konkreta repetitionsarbetet leds på plats av Louise Höjer och Descha Daemgen, två mångåriga medarbetare till konstnären (som själv kommer först till invigningen). De vallar runt en grupp blivande ”tolkar” i trapphuset och ger dem instruktioner. En av deltagarna är Katarina Winter, doktor i sociologi:

– Jag har länge varit intresserad av det tvärvetenskapliga. Repetitionerna nu vilar mycket på tillit, mer än jag väntat mig, men jag uppskattar det, säger hon.

Professorn i företagsekonomi Jacob Östberg hoppas för sin del att hans egna erfarenheter av att vara en del av konstverket ska gå att använda i den egna forskningen:

– Inom till exempel konsumtionsforskning handlar mycket om våra ”upplevelser”. Det gör det här också.

Han blev tillfrågad om att vara med i konstverket i samband med att en tvärvetenskaplig grupp skulle studera Accelerator ur tvärvetenskapligt perspektiv. Nu är han och de övriga schemalagda för omkring tolv timmar i veckan, i sex veckor, att vandra runt med konstpubliken.

– Jag hoppas att verket kan leva kvar i tanken hos besökarna under lång tid, säger han.

Den besökare som inte själv vill bli tilltalad (eller ge svar på tilltal) bör nog leta efter andra utställningar, men Richard Julin bedyrar att verket är meditativt och lugnt.

”This progress” följs av en något mindre utställning av den franske konstnären Cyprien Gaillard, som bland annat visar filmen ”Ocean II ocean” (som visades på Venedigbiennalen tidigare i år).

<I början av nästa år öppnar den sista av de tre utställningar som Richard Julin ser som en del av konsthallens invigning. Då visar Johanna Gustafsson Fürst verk som kretsar kring språk och makt – det blir installationer, skulptur och mycket text.

Även om Richard Julin upprepar att han vill se möten mellan skilda grupper och synsätt, säger han att det inte alls betyder att verksamheten kommer att uppfattas som kontroversiell.

– Jag tror personligen på samtidskonsten som fenomen och som kraft. Men jag tror inte på provokationen som en väg till dialog. Folk ska förstås säga vad de tycker, men det är en annan sak. Vi gör inte det här för att provocera.

Läs mer: Accelerator laddar upp inför öppningen 

Accelerator ska krocka konst med vetenskap