Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 01:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/queen-and-slim-vackert-drama-om-att-styra-bilden-av-sig-sjalv/

Filmrecensioner

”Queen and Slim” – vackert drama om att styra bilden av sig själv

Daniel Kaluuya och Jodie Turner-Smith i ”Queen and Slim”.
Daniel Kaluuya och Jodie Turner-Smith i ”Queen and Slim”. Foto: Alamy

Melina Matsoukas regidebut är ett vackert och sorgtyngt drama om två människor som förs samman av polisvåld. I ”Queen and Slim” tvingas två personer förhålla sig till bilder som projiceras på dem utifrån.

 

På dramaturgspråk kallas det point of no return – tidpunkten i en berättelse när det inte längre finns någon återvändo för våra hjältar. I Melina Matsoukas långfilmsdebut ”Queen & Slim” infaller den redan efter ett par minuter, när filmens huvudpersoner beslutar sig för att fly från lagen.

De har precis varit på en tråkig tinderdejt när de först blir slumpmässigt stoppade och sedan utstuderat kontrollerade av en vit polis. Det behövs ingen närmare presentation eller övrig fördjupning innan filmens konfliktupptrappning, eftersom ”Queen & Slim” tar formen av en replik till andra berättelser.

Situationen känns till exempel igen från fjolårets ”The hate u give”, men framför allt från återkommande rapportering om polisvåld i USA. Och om bilen är en amerikansk symbol för frihet blir svarta amerikaners otrygghet på vägarna en övertydlig bild av rasismen i landet.

Men den här gången är det polisen som faller död till marken och därför reclaimar ”Queen & Slim” inte bara fyrhjulingen, utan skriver också in sig i en tradition av filmhistoriska rymlingar och afroamerikanska revoltörer.

Jodie Turner-Smith och Daniel Kaluuya i ”Queen and Slim”.
Jodie Turner-Smith och Daniel Kaluuya i ”Queen and Slim”. Foto: LANDMARK MEDIA / Alamy Stock Photo

Det är en film om två personer som tvingas förhålla sig till bilder som projiceras på dem utifrån. I början genom polisens etniska profilering, som går tillbaka på rasistiska stereotyper och leder till godtyckliga trakasserier. Senare i filmen, när en video från incidenten blivit viral, får de vänja sig vid att betraktas som motståndsfigurer. Det dröjer inte länge innan någon undrar om de är en reinkarnation av Svarta pantrarna.

Jakten på Queen och Slim – vi får aldrig veta deras riktiga namn – blir en medial följetong och här finns förstås blinkningar till kända rättsfall. När de befinner sig på rymmen jämför hennes morbror dem med Bonnie och Clyde, som åkte på en brottsturné genom USA under depressionsåren.

I Arthur Penns film från 1967, med Faye Dunaway och Warren Beatty i titelrollerna, skildras 30-talsduons framfart i ett våldsamt romantiskt skimmer. Visst finns det likheter mellan ”Queen & Slim” och ”Bonnie och Clyde”, men jämförelsen är samtidigt medvetet missvisande.

Matsoukas film handlar trots allt om självförsvar, med livsomvälvande konsekvenser, snarare än kriminellt kringflackande med nyförälskade bankrånare. Det återspeglas i ”Queen & Slim”, som är en desto mer stillsam och sorgtyngd film. Det börjar visserligen med en pulshöjande konfrontation, men efterspelet är ett slags reflexiv roadmovie och ingen högintensiv biljaktsaction.

”Queen and Slim”
”Queen and Slim” Foto: Entertainment Pictures / Alamy Stock Photo

I filmen namndroppas också Assata Shakur, den förrymda aktivisten och tidigare medlemmen i Svarta pantrarna som på 1980-talet beviljades politisk asyl på Kuba. Precis som huvudpersonerna i ”Queen & Slim” hade hon dödat en polis, och precis som Shakur ställer de därför in sig på att fly till den karibiska önationen. De ömsar skinn, ändrar frisyrer och outfits, och börjar betrakta sig själva i ett annat ljus.

För filmens manus svarar skådespelaren och manusförfattaren Lena Waithe, som tidigare bland annat har skrivit tv-serien ”The Chi”. Hon har dessutom fått en Emmy för ”Thanksgiving”-avsnittet i ”Master of none”, som Melina Matsoukas regisserade. Deras samarbete på ”Queen & Slim” är ett i raden av de senaste årens ömsinta skildringar av svart utsatthet i USA.

Medan Barry Jenkins ”If Beale street could talk” fokuserade på ett kärlekspar som slits isär av ett korrupt rättssystem, handlar ”Queen & Slim” i stället om två människors som förs samman av polisvåld. I båda filmerna paras deras livsöden med en estetisk förhöjning, snarare än brutal realism som trycker ner dem i skorna. Jenkins använder närbilder för att värmeisolera de älskande från den kalla omvärlden, medan Matsoukas låter landskapen veckla ut sig genom bilfönstren.

Det skapar utrymme för existentiella omvägar i en vacker film om att styra bilden av sig själv.

Se mer. Tre sevärda roadmovies: ”Det hände en natt” (1934), ”Stranger than paradise” (1984), ”Thelma & Louise” (1991).

Läs fler filmrecensioner i DN