Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Rafflande grävjobb om sekt

Dan Josefsson.
Dan Josefsson. Foto: Fotoautomaten på Mariatorgets tunnelbanestation i Stockholm.

DN:s kulturpris 2014 – litteratur. Den nominerade är: Dan Josefsson

 

– Numera tar jag inga ideologiska hänsyn. Jag vill bara få fram sanningen, säger Dan Josefsson, som skrev en av årets mest debatterade böcker ”Mannen som slutade ljuga”. DN:s Jan Eklund har intervjuat honom.

När jag först stötte på dig var du en ung och arg grävande journalist på ETC. Senare skrev du böcker om psykologi och mänskliga relationer. I ”Mannen som slutade ljuga” förenar du grävandet och psykologin, kan man säga. Var det ett lyckligt sammanträffande?

– Jag hade inte kunnat skriva boken utan mitt intresse för psykologi. Men inte heller utan min erfarenhet av grävande journalistik. Min bakgrund och mitt vänsterengagemang spelade också stor roll.

Hur då?

– Jag blev journalist rätt sent i livet. När jag var 25 utbildade jag mig till undersköterska/mentalskötare. Jag jobbade några år i mentalvården och vi hade patienter som var schizofrena. Det ansågs då bero på att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen. Ingen ifrågasatte det. Modellen var densamma som i rättspsykiatrin på Säter. Så jag hade en viss förkunskap om den miljö där Thomas Quick tvångsvårdades.

Och vilken roll spelade din hemvist i vänstern?

– Säter försökte ge våldsbrottslingar psykoterapi för att bota dem från kriminaliteten. Det var ett slags radikal befrielsekamp där brottslingarna sågs som offer för förtryck. Personerna kring Margit Norell såg sig själva som goda människor. Men idén att kriminalitet beror på bortträngda minnen av sexuella övergrepp i barndomen var felaktig. Detta hade gruppen förstått om den inte fångats i föreställningen om sin egen godhet. Gruppen tålde inte kritik och trodde blint på vad den gjorde.

Som en sekt förklädd till professionella vetenskapare?

– Det kan man säga. Tidigare i livet hade jag nog tvekat att skriva om dem. Ideologin kan påverka ens sätt att se på sanningen. Man blir taktisk och vill spela rätt. Men numera vill jag inte ta någon sådan hänsyn. Jag vill bara få fram sanningen.

Och vägen in var dina böcker om psykologi. Du wallraffade och påstod att du skulle skriva en okritisk bok om pionjären Margit Norell och hennes idéer. Du hade inga moraliska betänkligheter att spela en falsk roll?

– Jag har aldrig gjort det tidigare, inte heller använt dold kamera. Det var inte roligt att lura folk, snarare obehagligt. Men jag upplevde hela tiden att det jag gjorde var riktigt eftersom Quickskandalen behövde förklaras. Ofta behövde jag inte heller luras särskilt mycket för många av dem jag intervjuade hade brutit med Norell och visade sig vara mycket kritiska till vad de varit med om i sekten.

Jan Guillou skrev i en krönika att han i sin vildaste fantasi inte hade kunnat hitta på en sådan psykologisk thrillermardröm som du skildrar i boken. Blev du besatt av storyn?

– Jag blev väldigt engagerad, helt klart. Och jag hade stor hjälp av Hannes Råstams arbete förstås. Han avslöjade ju hela rättsskandalen. Utan hans journalistiska hästjobb hade inte domarna mot Quick rivits upp. När han levde och arbetade med fallet kunde vi sitta i timmar på Pelikan och Hannes fick ösa ur sig sina tankar över några öl. Jag sa inte mycket, men när jag tog över jobbet blev jag lika besatt.

– Jag var nog inte så trevlig att umgås med när jag arbetade med boken. Man går upp i det totalt. Jag visste att jag var en makalös berättelse på spåren.

Ditt grävjobb är stort nog. Men det som lyfter boken är skildringarna av Thomas Quick och Margit Norell. Två helt olika öden som sammanflätas. Det blir mänskligt och greppbart. Till slut framträder en historia om det moderna Sverige. Var det tanken?

– Jag är glad att du säger det. Jag förstod ganska tidigt att deras berättelser säger något om oss människor och om Sverige som går bortom Quickaffären. Det är viktigt för mig att fånga läsaren. Det är så lätt att gräva ned sig i detaljer och ovidkommande sidospår, men journalistik får aldrig vara tråkig. Jag gillar egentligen inte för tjocka böcker men nu krävde berättelsen över fem hundra sidor. Ändå är min research som ett isberg där bara toppen ryms i boken.

Motivering Dan Josefsson:

Vad hände egentligen på Säter när Thomas Quick gick i terapi och erkände 39 mord? Dan Josefssons gräver fram den fascinerande historien om en psykologisk sekt. En ovanligt upplysande berättelse om det moderna Sverige som dessutom är ruggigt spännande och har litterära kvaliteter.

Dan Josefsson.

Född 1964, uppvuxen i Halmstad.

Hoppade av journalistlinjen vid Stockholms universitet våren 1994 för ett vikariat på Rapport.
Arbetade därefter på tidskriften ETC i fem år. Frilans sedan 2000.

Josefsson har gjort flera uppmärksammade dokumentärfilmer för SVT och medarbetar på Aftonbladets kultursidor.

Fick Bonniers stora journalistpris för artikeln ”Aftonbladets förlorade heder” år 2000 men tackade nej till utmärkelsen och prissumman på 50.000 kronor.

Utnämnd till Årets folkbildare 2013 för boken ”Mannen som slutade ljuga” (Lind & Co) av föreningen Vetenskap & Folkbildning. Boken nominerades även till Augustpriset i fackboksklassen.

Den ska ges ut på engelska av Portobello Books som ägs av Granta.

Har skrivit böckerna ”Hemligheten” (2008) och ”Den mörka hemligheten” (2011) tillsammans med psykologen Egil Linge.

Drömyrke när jag var barn: ”Jag ville bli austronaut och resa i rymden. Min resa in i Quickgruppens föreställningsvärld är det närmaste jag hitintills kommit att besöka en annan planet.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.