Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Rätten till platsen Sverige

I december förra året fick Jason Diakité (Timbuktu) pris av 5i12-rörelsen, som delades ut i Plenum i Riksdagshuset. Under sitt tacktal höll han upp ett pass och menade att detta är hans identitet. Läs också recensionen av Timbuktus nya skiva på sidan 10.
I december förra året fick Jason Diakité (Timbuktu) pris av 5i12-rörelsen, som delades ut i Plenum i Riksdagshuset. Under sitt tacktal höll han upp ett pass och menade att detta är hans identitet. Läs också recensionen av Timbuktus nya skiva på sidan 10. Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Medborgarskapstanken i Sverige har länge byggt på en idé om ­blodets rätt, om släkt och gammal hävd. Men världen förändras – till det bättre. Inspirerad av Jason Diakité ser författaren Ola Larsmo ­möjligheten till ett svenskt medborgarskap byggt kring jämlikheten.

När Jason Diakité höll upp sitt pass i Riksdagen i december förra året skapade han förmodligen politisk historia. Hans korta tal fick starkt genomslag i medierna och har hittills visats ungefär 30 000 gånger på Youtube. Talet är bara tre minuter långt, men ekar av en lång, lång diskussion kring vad som är medborgarskap och vad som är mänskliga rättigheter:

”Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid diskrediteras, suddas ut och överges. Jag kräver att få känna mig säker i Sverige. Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, till att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till. Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar. Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhälle. Men i utbyte ger jag dig mitt liv, Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. Jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi. Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.”

Det är ord i den stora traditionen, som går tillbaka till amerikansk medborgarrättsrörelse och längre ändå – till demokratins grundtexter. Det finns oförytterliga rättigheter: kravet på att bli sedd som människa och inte som representant för ett kön, en viss pigmentering eller religiös bakgrund. Detta och ingenting annat är grunden för ett medborgarskap, symboliserat av det pass han håller upp som en demokratisk urkund. Och med detta medborgarskap följer skyldigheter: man är med och bygger på det gemensamma samhället efter bästa förmåga. Jag medger gärna att jag blir tagen av Diakités tal – annars vore man väl en sten. Hans ord ringar in det jag själv vill se som ”Sverige”, och som kärnan i det svenska medborgarskapet.

Men samtidigt är det ju inga självklarheter vi talar om.

Ända sedan nationalismens barndom, och längre än så, har man talat om två olika principer för medborgarskap, blodsrätt (jus sanguinis) eller territorialrätt (jus solis). Du får ditt medborgarskap genom härstamning – eller genom att vara född där du är. Sverige grundar sin medborgarskapstanke på en med tiden alltmer komplicerad blandning av de två idéerna – du får bli svensk medborgare om din mor är det, genom ”blodet” – eller genom att ansöka om och bli beviljad medlemskap i staten. Det land som gått långt åt andra hållet är USA, som tillämpar jus solis – är du född inom landets gränser är du i princip medborgare i USA. (Allt detta kan naturligtvis göras betydlig mer komplicerat.) Tyskland är förmodligen det europeiska land som ännu ligger närmast blodstanken och hade stora problem att erkänna barn till migranter med turkisk bakgrund som fullvärdiga tyskar – samtidigt som ex-sojvetiska medborgare med tysk bakgrund var välkomna.

I takt med att idén om ”folket” som en blodsgemenskap i rasbiologisk mening alltmer klingar av och ses som en idé man förknippar med 1800-talet, har jus sanguinis blivit mer svårhanterlig. Samtidigt vore det absurt om ditt barn inte ärvde ditt medborgarskap.

Just i dessa dagar passerar en ny lag genom Sveriges riksdag, som innebär vissa små justeringar av det svenska medborgarskapsbegreppet (betänkande 2013/14:SfU17). Det är inga stora förändringar som föreslås och de allra flesta kan förmodligen hålla med – som att just ärvandet av medborgarskap från förälder till barn ska göras könsneutralt, liksom att det ska bli lättare för den som haft uppehållstillstånd länge att få fullt medborgarskap (där har, föga förvånande, SD reserverat sig). Men det är värt att notera att Sverige här tar ännu ett steg bort från jus sanguinis. Och det i ett Europa där andra länder, som till exempel Ungern, snarare vill förstärka den sidan av medborgarskapsbegreppet. Här finns en svensk ”otakt” som kanske är intressantare än vad vi först inser.

Betänkandet har rubriken ”Ett medborgarskap grundat på samhörighet”. Men vad lägger vi då i begreppet ”samhörighet”?

Historikern Benedict Andersons ”Föreställda gemenskaper” (1983) är en djupdykning i nationalismen som fenomen och har blivit en klassiker. Det är en på samma gång rik och knastertorr bok. Anderson menar nu inte att alla gemenskaper skulle vara ”imaginära” – människor behöver varandra på alla möjliga sätt. Men under 1800-talet lyfts av olika skäl dessa gemenskaper, av ekonomisk, kulturell, språklig natur etcetera, in ett nytt och större sammanhang: nationalstaten, som träs som politisk idé över alla slags sammanhang. Anderson urskiljer två olika slag av ”föreställda gemenskaper”, olika idéknippen som lanseras för att människor ska känna gemenskap och samhörighet med varandra i större sammanhang. Han talar om samhällen byggda på ”etnisk identitet”. Liksom om samhällen som tvärtom byggs på gemenskap kring en politisk idé – där ”blodsgemenskapen” får stryka på foten. Invandrarlandet USA ses här som ett renodlat exempel på ett nationsbegrepp byggt på en politisk idé snarare än blod:

”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa …”

Nå – vi, Anderson och alla andra vet att dess ord ur USA:s självständighetsförklaring skrevs av vita slavägare som alla var män. Men man måste också fråga sig om de förstod vilken Pandoras ask av demokratiskt revolutionära idéer de öppnade. Varenda progressiv rörelse i världen sätter sin lit till denna tältpinne nedkörd i en historia av förtryck – att ”alla människor är skapade lika”. Det är avvikelserna från idén – vare sig de heter getton, KKK eller segregerade skolor – som bekämpas av femtio- och sextio­talets medborgarrättsrörelse just som brott mot den idé som är kärnan i den ”föreställda gemenskapen”.

När Barack Obama vann presidentvalet för andra gången beskrevs det som ett uttryck för att något i grunden förändrats i USA:s demografi. En av de bästa texterna om saken kom från David Simon, mer känd som manusförfattaren bakom ”The wire”. På sin blogg skrev han, dagen efter valet, om hur Reagan vann med en väljarkår där 89 procent uppfattade sig som ”vita”. Vid Obamas omval var summan 72 procent och på väg nedåt. Simon skriver: ”USA kommer snart att tillhöra de män och kvinnor – vita, svarta, latinos eller asiater, judar, kristna, muslimer eller ateister, homosexuella eller straighta – som kan komma in i ett rum och med självklarhet uppskatta att de lever i en värld där folk är olika, att det inte finns några verkliga majoriteter, bara pluralism och koalitioner.”

Simon slutar med de oöversättliga orden: ”Change is a motherfucker when you run from it.”

Men hos ett parti som Sverige­demokraterna finns en annan idé, en annan ”imagined community” som handlar om ”jus sanguinis”, eller med Andersons ord en ”gemenskap byggd på etnicitet”, som alltså får dem att reservera sig mot det nya betänkandet – därför att det helt klart rör sig i riktning mot en gemenskap byggd kring en politisk idé. Läget är i Sverige som i andra länder splittrat mellan olika idéer om vad som är ”samhällets grund”. Men den tydliga, folkliga uppslutning kring antirasismens idéer som svept över landet denna vår visar att tanken på ”Sverige” som idé snarare än som blodsgemenskap får en allt starkare förankring.

Därmed är vi tillbaka i Jason Diakités ord: ”jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges. ”

I Sverige har vi inte diskuterat medborgarskapsbegreppet ordentligt på många år. Inte offentligt. Men om vi på ett egendomligt vis skulle röra oss tvärs emot andra länder och politiska riktningar i Europa är det, som jag ser det, en stor fördel. Man kan förstås avfärda sådana tankar om en svensk ”otakt” som chauvinism. Men så mycket pekar mot att Sverige, i just detta avseende, i allt högre grad är ett land präglat av en föreställd gemenskap byggd på en politisk idé. Och jag tvekar inte att säga att denna idé är jämlikhetens idé. Den är starkt förankrad i breda lager, långt utanför den så kallade vänstern. Och den idén ryms i ord som dessa:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Inte heller Per Albin såg kanske vilka demokratins furier han var med om att släppa lös. Men lösa är de.

Skribenten.

Ola Larsmo, född 1957, är författare och kritiker, ordförande i Svenska PEN och medarbetare i DN. 2012 kom hans senaste roman ut, ”Förrädare”, om ett osäkert Sverige 1939. Larsmo har ofta återkommit till andra världskrigsperioden i sina romaner, till exempel i ”En glänta i skogen” (2003), men också i essäsamlingen ”Djävulssonaten” (2007), som bland annat behandlar den svenska antisemitismen under andra världskriget, liksom synen på flyktingar i vår tid. Samtliga titlar är utgivna på Albert Bonniers förlag.

Ola Larsmo tilldelades i mars Jolo-priset. Tidigare har han fått bland annat John Landquists pris från Samfundet De Nio (2009).

I första delen av ”Utvandrarna” skrev David Qviström, DN 29/4.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.