Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 13:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/rattrutten-blev-nyckeln-till-frihet-for-hoga-nazister/

Kultur

Råttrutten blev nyckeln till frihet för höga nazister

Bild 1 av 5 Nazisten Otto Wächter i Polen 1940. Han undertecknade ordern om att bilda Krakows judiska getto.
Foto: Alamy Stock Photo
Bild 2 av 5 Otto Wächter som nazist. Han grundade Krakowgettot och spelade en stor roll i Förintelsens Polen, men flydde och ställdes aldrig inför rätta.
Foto: UtCon Collection / Alamy Stock Photo
Bild 3 av 5
Bild 4 av 5 Philippe Sands
Foto: Guillem Lopez
Bild 5 av 5 John le Carré
Foto: Francesco Guidicini

Hur kunde högt uppsatta nazister undkomma rättvisan när andra världskriget tog slut? Juristen och författaren Philippe Sands samtalar med John le Carré om fallet Otto Wächter – en känd krigsförbrytare som mystiskt avled i Rom 1949. Många starka nationer och Vatikanen ville värva nazister eller hjälpa dem att fly.  

Rätta artikel

– Jag var, på ett sätt, en liten del av den värld Wächter hamnade i.

Kommentaren överraskade mig. Den som fällde den är min granne och vän David Cornwell, mer känd som författaren John le Carré. Jag hade sökt upp honom för att få en inblick i den kalla krigsvärld av spionage som mötte den högt uppsatte österrikiske nazisten Otto Wächter i Rom 1949.

Wächter kom in i mitt liv för några år sedan. Jag gjorde research för min bok ”East West Street” (”Vägen till Nürnberg”, på svenska 2018) om min morfars historia och om ursprunget till dagens internationella lagar om folkmord och brott mot mänskligheten. Wächter, som gått med i nazistpartiet 1923, flydde från Wien 1934 efter sin roll i mordet på förbundskansler Dollfuss. När han återvänt efter Anschluss tog han sig upp i graderna, först som statssekreterare i Hofburg, sedan som guvernör i Krakow där han undertecknade ordern om att bilda Krakows getto. 1942 kom han till Lemberg där han tjänstgjorde som guvernör i distriktet Galizien. 

Den dag kriget upphörde försvann han från jordens yta, anklagad för massmord på polacker och judar och jagad av amerikaner, polacker och ryssar. Han dök upp igen i juli 1949, död, i bårhuset på ett sjukhus i Vatikanen. 

Hur Wächter undkom rättvisan under de mellanliggande åren har länge varit ett mysterium, och det hade börjat intressera mig när jag presenterats för hans son Horst. Jag skrev ett personporträtt om honom för en brittisk dagstidning, något som också ledde till en BBC-dokumentär, ”My nazi legacy”, gjord av David Evans, som också regisserat ”Downton Abbey”. Fadern spelade en biroll i ”East West Street”, där Horst försökte försvara hans rykte som anständig man, en uppfattning jag fann svår att stödja. Öppet och generöst gav Horst mig tillgång till familjens arkiv, med tusentals brevsidor och fotografier. Särskilt intressanta var modern Charlottes dagliga anteckningar – ett slags ”en nazistisk hemmafrus dagbok” – med noteringar om konserter på Salzburgfestivalen, om hur hemmet i Thumersbach togs i beslag från den tidigare borgmästaren i Salzburg Franz Rehrl, och om Schubertvillan vars möblemang hon hoppades kunna köpa.

Men det var efterkrigstidens material som intresserade mig mest, med dess eventuella ledtrådar till hur en ledande nazist på flyende fot kunnat överleva. Det låg kvar i min dator fram till 2015, när jag nämnde det för en kollega på universitetet, den framstående historieprofessorn Lisa Jardine, vars intresse väcktes. Hon ville veta mer om Wächters under mannens sista månader i livet.

– Varför skrev de till varandra så ofta, och så detaljerat? frågade hon sig, retoriskt. Kanske fanns där en kod att knäcka, som kunde avslöja vad Otto Wächter gjorde, hans kontakter, vad Charlotte visste och exakt hur han avlidit.

Med hjälp av en kvartett ypperliga, unga, tyskspråkiga forskare började vi läsa, transkribera, digitalisera och översätta breven och dagböckerna. Vårt mål var att identifiera de namn, platser och historier som Wächters hållit dolda av oro för övervakning. Forskningen inför min nya bok ledde till en podd för BBC och radioserien ”The ratline”. Jag blev överraskad av det stora intresset, med miljontals nedladdningar.

Materialet var oerhört fascinerande. Steg för steg förstod vi hur Wächter tillbringat tre år undangömd i de österrikiska bergen, nära Salzburg, hur han rest till Rom och fått avgörande hjälp i Vatikanen av den österrikiska biskopen Alois Hudal. Vi snubblade över ”The ratline”, Råttrutten, den kontaktväg som förde nazister – tänk Josef Mengele, Adolf Eichmann och Klaus Barbie – från Europa till den relativa säkerheten i Latinamerika.

Jag hade stött på ett ämne – spionage och kalla kriget – som låg utanför mina kunskaper. Så jag gjorde som om jag hade förberett ett fall inför en internationell domstol: försökte hitta någon som kunde ge ett intelligent perspektiv på frågan. John le Carré var det första namn jag kom att tänka på.

Jag lade ett brev i hans brevlåda. Han bad om mer information och jag gav honom några dokument, varav en del tidigare hemligstämplade CIA-handlingar. Jag kom över på en kopp te och hade tagit med sex småkakor och en handfull av Ottos och Charlottes brev och fotografier. Vi satt i hans vardagsrum med papperen utbredda över bordet.

Till min förvåning berättade han att han gjort sin värnplikt i Österrike 1949, stationerad i Graz. Som ung fänrik arbetade han med underrättelsetjänst i den ryska zonen.

– Vi använde småagenter, killar på motorcykel som sålde porrbilder till ryska vakter, den sorten, sa han. Men vi förmodades också vara nazistjägare och tråla i uppsamlingsläger, intervjua flyktingar, allt på en gång. En sorglig verksamhet – jag skrev om den i ”En perfekt spion””, som handlar helt och hållet om den perioden. Dyk ner i den, det var en rätt rolig tid också. 

När jag senare läste om romanen fastnade jag vid vad le Carrés uppdiktade huvudperson, den brittiske agenten Magnus Pym säger: ”Är du spion? – och om du nu är det, skulle du inte hellre vilja spionera för oss? Eller är du bara kriminell, i så fall skulle du säkert hellre vilja börja spionera än skickas tillbaka över gränsen av den österrikiska polisen?” 

Vi föreställde oss att Wächter fått just den sortens frågor.

Pyms – och Davids – erfarenheter stämmer med vad jag sett när jag följt spåren av Wächters kontakter i Rom. Många av dem passerade genom uppsamlingsläger, ofta med falska identiteter. De förhördes, rymde, greps igen, rymde igen. Somliga lyckades sätta sig i säkerhet, andra blev rekryterade. Tanken på att David kanske hade frågat ut någon av dem roade oss. Världen är liten.

Och den världen hade förändrats dramatiskt mellan Wächters försvinnande och hans död. En ledande nazist som jagats 1945 blev en potentiell allierad gentemot den nya fienden, ryssarna. Italien och Österrike stod i brännpunkten för denna nya kamp mellan öst och väst.

När Davids grupp identifierade en efterlyst person uppstod alltid frågan om hur denne skulle kunna bidra i kampen mot kommunismen.

– Det var förvirrande, sade han. Jag hade uppfostrats till att avsky nazismen, bara för att plötsligt finna att vi bara hade vänt på slanten och den nya stora fienden var Sovjetunionen. Det kändes mycket förbryllande.

1949 var amerikanernas och britternas intresse för att ställa nazister inför rätta på väg att avta. Det nya målet var att värva användbara nazister och föra ut de värdefullaste till USA eller, som agenter, till Sovjet. Amerikanerna kände till Råttrutten och kan ha hjälpt till att upprätta den. Även David kände till den och gissar på en siffra på omkring 10 000 exnazister som tog sig till Latinamerika, ofta med hjälp av folk i Vatikanen. ”En tid av villiga säljare och köpare”, som han kallade det. 

Amerikanerna plockade in tyska vetenskapsmän och före detta nazistiska underrättelseagenter och satte dem i arbete. General Reinhard Gehlen, tidigare i tyska armén – ”med en skamlig meritlista” – fördes till Washington tillsammans med sitt underrättelsearkiv för att frågas ut och rekryteras av Allen Dulles, senare chef för CIA.

– Komiskt nog, påpekade David, var det Gehlen hade att komma med mest skräp som han fått av ryssarna, som varit bättre på att infiltrera hans organisation än han på att infiltrera deras.

David blev nyfiken på Wächter, en antikommunist som blivit ledande nazist.

– Wächters fall är intressant. Om jag stött på honom hade jag först rapporterat saken. Han skulle ha förhörts. Om det gjorts av rätt folk skulle de ha synat hans möjligheter och identifierat honom som övertygad antikommunist. Han var en lågadlig österrikare och katolik, perfekt som spion mot ryssarna och för att arbeta för västs sak.

Han borde också ha varit ”naturligt attraktiv” för Vatikanen som var en användbar allierad, ”skicklig” på att rekrytera, omvända och exportera tidigare nazister.

– Vi vet att Vatikanen i allmänhet var mjuk mot fascismen, och att vissa av dess företrädare deltog i hanteringen längs dessa råttrutter.

Samtidigt som andra företrädare förstås sägs ha dragit åt annat håll.

Förhörsledarna skulle också ha insett att hans förflutna inte utgjorde något hinder mot värvning eller omvändelse. Han skulle ha varit av intresse som tänkbar ”talangscout”, en som kunde identifiera tidigare nazister som kunde förmås att arbeta för amerikanerna. Hans tidigare politiska karriär innebar att han hade en ”ställning och inflytande bland en viss sorts människor”. Han skulle kunna tillhandahålla kontakter, ”ett eget kartotek”.

– Omständigheten att han också råkade vara ett monster skulle inte ha spelat någon roll, tillade David med ett bistert leende. Om de tittat lite närmare på honom och gillat hans uppsyn skulle det förvåna mig om de inte värvat honom.

Och om de rekryterat honom skulle de ha följt en väl upptrampad stig: ”förstöra handlingarna om honom eller undanhålla dem, eller förvara dem i låtsasarkiv, eller genomföra något slags fiktiva förhör och låta honom passera systemet”.

Tyskarna hade ett begrepp för sådant: ”persilschein”, som syftar på ett tvättmedel som tvättade vitare än vitt.

– Har du väl fått den sortens godkännande så går du fri.

David blev inte precis förvånad när jag nämnde att Wächters akt i de amerikanska arkiven saknas.

Ändå bör Wächter ha ställts inför ett speciellt problem.

– Han var välkänd och hade helt öppet gjort förfärliga saker.

Något som borde ha gett den amerikanska arméns kontraspionage, CIC, anledning att trots allt ta sig en funderare på om de velat värva honom. Hans höga profil och hans gärningar som nazistisk guvernör borde definitivt ha inneburit ett problem. Det kunde resas invändningar – men de brukade inte leda någonstans.

– Jag var värnpliktig fänrik… de sa bara att jag inte skulle slösa bort min jävla tid.

Jag nämnde informationen jag plockat ihop från Wächters personliga dokument, dem han lämnat efter sig i klostret där han hållits gömd. Många av namnen på hans adresslistor var fascister, extremnationalister eller antikommunister, ivriga att ta upp kampen mot ryssarna. Inte heller det överraskade David. 

– Det fanns en del stolliga rester av tyska och österrikiska militära grupper där, men även italienare, sa han, folk som trodde att de kunde fortsätta kriget i Ryssland, ansluta sig till den amerikanska armén och dra österut.

Tanken att amerikanerna skulle varit beredda att använda sig av män som Otto Wächter – Krakowgettots grundare – i kampen mot ryssarna kan te sig märklig.

– Det låter helt galet, sa David, men så såg det ut i dimmorna på slagfältet vid den där tiden.

Och det var inte den enda möjligheten i den stridsdimman. Även ryssarna hade stort intresse av Wächter, och de hade gott om agenter runt om i Rom och en ”väldig skara sympatisörer”. Om de fått tag i honom trodde David att de antingen skulle ha fört honom till Ryssland och ställt honom inför rätta offentligt för det han gjort på sovjetiskt territorium, i Lviv – eller också ”hade de omvänt honom och låtit honom ta sig tillbaka in i väst- eller östtysk underrättelsetjänst”.

Det var mot den bakgrunden som Wächter plötsligt blivit sjuk och dött, efter att ha träffat en anonym ”tidigare kamrat” vid Albanosjön. Officiellt misstänkt dödsorsak var leptospiros, eller Weils sjukdom, som han skulle ha dragit på sig genom kontakt med infekterad råtturin under en simtur i den nedsmutsade Tibern eller i Albanosjön. 

Men Horst Wächter tror att hans far mördades, och att ryssarna bar ansvaret. 

– Det är bara att välja, svarade David på min fråga om vem som kunde tänkas ha jagat eller mördat honom. Ryssarna, judarna, polackerna, amerikanerna är tänkbara allihop. 

Han trodde att Wächter sannolikt dödades, men sa att det bara var en misstanke utifrån materialet jag sänt honom, och att han mindes att ”det pågick en massa dödande”. Han skulle inte bli förvånad om ”det i huvudsak vore en judisk operation, om än indirekt”. Och om så vore ”måste jag tillstå en viss beundran för det”.

Ännu 1949 pågick ansträngningarna för fullt att ställa nazister och andra krigsförbrytare inför internationell rättvisa, med pågående rättegångar i Nürnberg och Polen och i andra tidigare ockuperade länder. Uppkomsten av Råttrutten – som skulle föra ut påstådda brottslingar och samarbetsmän – med stöd av grupper inom Vatikanen och av britterna och amerikanerna i samarbete med tidigare italienska fascister, undergrävde sådana strävanden. Fallet Wächter riktar strålkastaren rakt mot den sortens paradoxer, mot spänningen mellan rättvisa och straffrihet, mellan principer och realpolitik.

Vissa vägrade ge upp kampen. Mot slutet av mina samtal med David vände vi oss till Simon Wiesenthal, den berömde nazistjägaren. Horst är övertygad om att även han spelade en roll vid faderns förtidiga död. Wiesenthal hade ju faktiskt ett motiv, eftersom han höll Wächter personligen ansvarig för moderns deportation från gettot i Lemberg till utrotningslägret i Belzec i augusti 1942. Men jag har aldrig stött på någonting som stöder misstanken att Wiesenthal över huvud taget var inblandad i mord på nazister efter kriget.

Att hans namn kom upp föranledde oss ändå att fundera över de olika judiska hämndgrupper som antagits operera efter kriget.

– Ett känsligt ämne, säger David, som man förr eller senare måste tala om.

En gång, i Wien 1962, träffade han nazistjägaren. Wiesenthal gav på det hela taget ett ”statsmannalikt” intryck där han satt bakom sitt skrivbord, men samtidigt lät han viktiga handlingar ligga framme, till skillnad från den typiske spionen som absolut skulle ha föredragit att hålla skrivbordet rent.

– Den första fråga jag ställde till honom var ”säg mig Simon, varför bor du i Wien, i antisemitismens hjärta”?

David, som är en god imitatör, slog an sin bästa centraleuropeiska accent, den påminde mig om min morfar Leon över vars familj Wächter öst så mycket elände, när han återgav Wiesenthals bitande svar.

– Om man studerar sjukdomen så måste man leva i träsket.

Övers från engelska: Lars Linder

 Läs mer: ”Jag förstår varför tystnaden om krigsbrotten behövs” 

Läs mer: Elisabeth Åsbrink läser ”Vägen till Nürnberg”