Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Rebecca & Fiona: ”Den som har ett ord borde säga något, den som har pengar kan ge”

Rebecka och Fiona.
Rebecka och Fiona. Foto: Beatrice Lundborg

Först kommer en halv skylt. Sedan skärmen på en keps. Och till sist ett stort leende. Det är Fiona FitzPatrick som klampar upp för trappan i jättelika platåskor. Hon bär en röd amerikansk fotbollströja från Tampa Bay Buccaneers med nummer 21 på ryggen och håller en enorm neonskylt med texten ”Drugstore” i famnen.

– Hej! ropar hon glatt och stiger in i rummet där teamet väntar.

Det ska fotograferas skivomslag och snart sitter Fiona och blir sminkad samtidigt som hon skickar meddelanden, uppdaterar sociala medier, ringer och kollar Youtubeklipp. Hon skojar, diskuterar intervjun vi ska göra, berättar om grannar, jobbiga killar, saker hon har varit med om. Meddelar att hon tänker ha neonskylten hemma – de använde den i videon till ”Drugstore lovin” – och slår fast att det är ”jättebra selfieljus”.

Foto: Rebecca Scheja och Fiona FitzPatrick går igenom klädhögar på jakt efter rätt outfit till en skivomslags­fotografering. Foto: Beatrice Lundborg

Någon timme senare anländer Rebecca Scheja, som har tillbringat helgen i Dalarna och har haft svårt att hitta ett passande tåg. Hon bär päls, har fixat, flödande hår och en vit ”Fuckboy”-
t-tröja.

Det är söndag på Färgfabriken i Liljeholmen och konsthallen har stängt för dagen. Området är tyst och genom fönstren glittrar Liljeholmsviken i höstigt köldblått. Rummet går helt i vitt och på whiteboardtavlorna står formuleringar från en kommunal konferens som har hållits i lokalerna. Den lika avskalade övervåningen ska få agera fotostudio och snart tio år har passerat sedan Rebecca och Fiona blev presenterade för varandra på en fest i Stockholm.

Vi skulle aldrig svika varandra. Om vi hade haft en vanlig kärleksrelation så hade vi säkert bråkat massor. Nu får vi pauser.

På den tiden var Rebecca en ball, ung kvinna på stan och Fiona, som levde samboliv, var en av landets bästa klättrare. De tyckte om varandra omedelbart, möttes i ett stort musikintresse och började gå ut tillsammans.

– Jag hittade en livskamrat, förklarar Rebecca deras relation senare. Man har olika kompisar i olika sammanhang och det är väldigt få människor man vill ha med på allt eller göra allting med, men så är det med Fiona.

Det är en kärleksaffär?

– Exakt. Det är det som är grejen. Vi skulle aldrig svika varandra. Om vi hade haft en vanlig kärleksrelation så hade vi säkert bråkat massor. Nu får vi pauser. Men – det är bättre att bråka än att aldrig göra det, för då kommer man nog inte varandra lika nära.

Båda har vuxit upp med musik omkring sig. Fiona FitzPatricks pappa Greg är amerikansk musiker, kompositör och textförfattare och kom till Sverige mot slutet av 1960-talet. Här var han en av de första som arbetade med synthesizers och blev en av förgrundsfigurerna i proggrörelsen. Greg FitzPatrick var med i ett flertal band och arbetade bland annat med Adolphson & Falk, hans synthesizers var ett stort skäl till att Tomas Adolphsons och Anders Falks musik lät som den gjorde.

På Rebecca Schejas sida är pappa Staffan berömd pianist, som redan som 14-årigt underbarn spelade med Stockholms filharmoniska orkester. Några år senare studerade han vid anrika Juilliard School under kända pianister som Rosina Lhévinne, Ilona Kabos och Ania Dorfmann och han har uppträtt i Vita huset, Carnegie hall och på en rad av världens stora scener. 1995 tilldelades Staffan Scheja den kungliga medaljen Litteris et Artibus.

Foto: Rebecca hade en karriär som barnskådespelare, gick i musikskola och skrev låtar både privat och som skoluppgifter.

På sätt och vis tillhör de musikalisk aristokrati, om än inom olika genrer. De har alltid haft tillgång till instrument och studior, men föredrar än i dag att sitta tillsammans i en säng eller en soffa och jobba på en dator.

Under de första åren var de ute nästan varje kväll och festade och arrangerade klubbar. Elektronisk dansmusik var grejen, framför allt house, och snart stod de också i dj-båset. De fick stöttning av bland andra Karl Ohlsén Pettersson, som senare grundade den vida populära festivalen Summerburst, och dåvarande pojkvännerna Adrian Lux och Carli Löf.

Rebecca & Fiona fyllde dansgolvet, fick dit alla sina kompisar, och ryktet spred sig utanför Stockholm. Inom kort hade de blivit en populär dj-akt som spelade land och rike runt.

Den scen vi gav oss in på var den mest mansdominerade av alla och det första som hände var att de försökte förvanska oss.

I mitten av 2000-talets första decennium var i princip alla discjockeys män och de kvinnor som fanns på scenen uppträdde inte sällan i normsexig utstyrsel med bar hud. Kvinnliga dj:s skulle tillfredsställa idén om den manliga blicken och den mest kända av dem var ungerska Niki Belluci, en porrskådespelerska vars första dj-turné kallades ”Orgasmic tour”.

– Kommer du ihåg hur det var? undrar Fiona och vänder sig till Rebecca. Helt sjukt. Folk kunde inte ens prata med oss utan att ta upp henne.

De vägrade att acceptera spelreglerna. Gick inte med på att de var tvungna att sälja sig på annat sätt än manliga discjockeys och lät ingen köra med dem. Ingen fick säga åt dem vad de skulle göra eller ha på sig och trygga i sin gemenskap stod de emot idiotiska propåer och snubbar som behandlade dem som okunniga.

Duon fick mer och mer uppmärksamhet och släppte 2010 sin första egna låt, ”Luminary ones”. Samma år medverkade de i SVT Play-dokuserien ”Rebecca & Fiona” och var vid ett antal tillfällen förband på Robyns Europaturné.

Framgång har följt på framgång. Musiken har tagit dem över hela världen och de har varit affischnamn vid stora festivaler tillsammans med internationella dansmusikcelebriteter som Tiësto, Steve Angello och Axwell. Rebecca och Fiona har även varit så kallade ”resident dj:s”, som alltså spelar ett antal kvällar varje månad på samma ställe, på stora nattklubbar i Las Vegas, och deras låtar har miljontals spelningar på Spotify.

Det kan vara svårt att förstå hur stor genren är, men låt oss exemplifiera med en publiksiffra: På musikfestivalen Beyond wonderland spelade Rebecca & Fiona inför 140000 människor.

Hur långt hade ni kommit i er feministiska analys när ni träffades?

– Ganska långt, menar Rebecca. Ingen fick mansplaina, ingen fick slutshama, men vi blev väldigt snabbt jättemycket starkare ihop. Fiona hade sitt gäng och jag mitt och så hade vi några gemensamma vänner. I stället för att det blev två grupper som kände rivalitet blev vi ett enda stort gäng. Vi har hållit ihop sedan dess, nästan allihop. Det har aldrig hänt mig tidigare. Om man lärde känna någon i ett annat gäng var det mycket hat och trashtalk och så såg det ut hela högstadiet, att tjejer var väldigt taskiga mot varandra.

Fiona hoppar fram i tiden:

– Och det är en senare analys, för i början tyckte vi att alla andra artister var så här ”wow! Robyn! Laleh!”, men för tre år sedan insåg vi att de kändes så ensamma. Vi undrade: Vad händer om vi tar med alla våra kompisar på allt hela tiden? Någon vet en sak, en annan kommer med input... Då utvecklas man hela tiden. Det är också en killgrej, rapgrupper samlar alla sina polare.

– Vi tänkte: Shit, det här är ju värsta innovationen, att hela tiden omge sig med en massa nya. Tommie X (parets creative director och stylist) har varit jättebra på att ta in unga, roliga och hela tiden blanda gamla och nya och rulla som ett stort crew. För när man är ensam dör lågan till slut.

Inomhus är temperaturen behaglig och förberedelserna fortsätter medan Fiona förklarar konceptet Rebecca & Fiona – som är något helt annat än dj-duon Rebecca & Fiona. Eller, helt annat är att ta i, men hennes poäng är att människorna de har samlat omkring sig också är gruppen. Rebecca och Fiona var starka redan från början, för att de hade varandra, och nu för de tankesättet vidare. De tycker om att dela med sig av allt de har och att bygga människor och karriärer.

– Vi har hittat rätt. Det här är vårt gang. Nu vill vi inte arbeta med några andra, förklarar Fiona.

Nästan hela kärnan är samlad på Färgfabriken. Det är Helena Campbell-Westlind, som är ansvarig för det dagliga, fotografen Céline Barwich, sminkösen Miranda Wehlin och Tommie X. Även managern Henrik Augustin och en rad andra vänner och kolleger ingår i formationen.

Ett bullrigt Tranan, några dagar efter fotograferingen på Färgfabriken. Rebecca och Fiona är försenade och plötsligt står Fiona intill bordet och ber om ursäkt och Rebecca dyker upp bakom och gör samma sak. De kommer från en fotografering och har glada, målade ansikten, svarta ögon och kläder som ingen annan på detta etablissemang. Och de hamnar i omedelbar fokus – alla tittar.

– Alla tittar alltid, konstaterar Fiona genom stimmet i den trånga lokalen och de slår sig ned och beställer in öl och en flaska vin och sedan är drickandet i gång.

Alkoholen är en rätt stor del av den offentliga bilden av Rebecca & Fiona. Att det skulle vara ett problem håller de dock inte med om, även om de, som Fiona säger, ”har konsumerat sjukt mycket alkohol de senaste sex åren”.

Är ni inte oroliga att ni har alkoholproblem?

Rebecca:

– Festandet är en så stor del av vårt yrke eftersom mötet med människor sker på klubben, festen. Vi är rädda att inte kunna ha det så nice som vi har det nu, när vi har kontroll över vår konsumtion – vi har sett så många som inte har klarat av det. Vi vill kunna göra det valet själva och inte stå i den miljön en dag och känna oss tvingade att dricka.

Vad händer om en av er vill sluta dricka?

– Alltså aldrig mer? Då slutar vi tillsammans, hävdar Fiona.

– Jag skulle nog supa hemma i smyg... Nej, jag skojar, säger Rebecca.

Servitören undrar om vi har bestämt oss. Rebecca vill ha den rimmade fjordlaxen, men är orolig att hon ska få en allergisk reaktion – även om det värsta som har hänt är att hon har blivit lite täppt i näsan.

Fiona är tre år äldre. Finns där någon storasystergrej?

– Tvärtom, utbrister Fiona och får medhåll av Rebecca:

– Hon har betett sig som ett barn i ett år, sedan hon blev singel. För att hon inte längre har någon som håller koll på henne.

– Låt mig vara, svarar Fiona och dricker ur sitt vinglas.

Foto: Rebecca och Fiona älskar sina Buffalos. Foto: Beatrice Lundborg

Ett samtal med Rebecca Scheja och Fiona FitzPatrick är utan filter. De skäms inte för att berätta detaljerat om händelser eller exakt vad de tycker om journalister, artister och bokare som de har träffat på sin väg. Båda är roliga och snabbtänkta och den som vill avfärda dem som korkade får ge sig på deras utseenden (där människor som vill kritisera kvinnor de inte kan trycka till intellektuellt ofta hamnar förr eller senare).

De är ideologiskt grundade antirasister, socialister och feminister och har uppträtt på en norsk miljardärs fest iklädda jackor med ”Hellre röd än död”. Dessutom tycker de illa om regeringen Reinfeldt, som enligt Rebecca och Fiona monterade ned den svenska välfärden.

Även i sin musik är de politiska, exempelvis i låten ”Union” som handlar om utförsäljningen av allmännyttan.

Ni har alltid varit öppna med var ni står. Har någon försökt hindra er?

– Om någon någonsin skulle ha gjort det så hade vi bara skrattat dem i ansiktet, säger Fiona. Det är stor skillnad när man är två och alltid har varandra.

Reagerar folk? Rebecca avfärdar frågan med ett who cares?, men Fiona konstaterar att det har minskat med tiden.

– När vi började var det helt sjukt. De bara: ”Ni menar att ni går ut offentligt och säger att ni är socialister?” berättar Rebecca. Under en tre timmar lång intervju kunde vi säga en enda sak om kommunism och så drog det i väg. När vi började prata politik insåg vi hur lite andra människor gjorde det, då kände vi att vi måste göra det ännu mer.

Fiona fyller i:

– Det var overkligt. Vi tänkte: Vi kan göra vad fan vi vill och tänker definitivt prata politik, för vi tror att det är extremt ohälsosamt att inte göra det. På den tiden var Blondinbella och Kissie de största förebilderna. Zara Larsson, Cherrie och Silvana Imam fanns inte. Vi tänkte att det måste finnas bättre förebilder för tjejer.

Vad tänker ni om världsläget?

– Katastrofalt, säger Rebecca. Inte nog med det som pågår runt valet i USA (vid denna tidnings pressläggning är valet ännu inte avgjort), det är krig i hela världen. Jag tror fortfarande inte att folk förstår hur omfattande situationen är och hur många länder som kommer att beröras. Vi har på sätt och vis påverkats i och med flyktingkrisen, men det kommer att bli värre. Sverige är så jävla fegt och nyanserat i alla frågor, men nu måste alla ta ansvar. Det går alltid att göra något. Den som har ett ord borde säga något, den som har pengar kan ge och den som har tid kan ge av den.

Är det rimligt att så många artister håller inne med sina politiska åsikter? De är inte helt överens. Fiona tycker att ”man måste få göra musik och hålla käften”.

Rebecca skakar på huvudet:

– Det är inte rimligt någonstans. Vi går ut hårt för att vi orkar det, men man behöver inte vara som vi är. Det minsta man kan göra är att vara helt ärlig med vad man röstar på, det är inget att skämmas för.

Båda är väldigt förtjusta i Zara Larsson.

– Zara är grym! Hon tillhör den nya generationen, som inte har blivit mansplainad eller sluthamead. Hon har så jävla mycket skinn på näsan och bara kör. Zara är bäst i världen. Hon räddar hela kvinnligheten. Precis som det ska vara.

Kampen. Det ständiga ifrågasättandet, från framför allt män men även från kvinnor. Jag undrar hur utvecklingen har varit under de år som de har känt varandra. Fiona:

– När vi träffades så var man en slav under patriarkatet. Vi kände det väldigt starkt i magen. Den scen vi gav oss in på var den mest mansdominerade av alla och det första som hände var att de försökte förvanska oss. Vi tänkte: ”Okej, det här är utmaningen.” Vi fick inte bara hålla på med musik, utan har hela tiden fått slåss. Vi har undrat många gånger hur vi ska orka och kommit fram till – okej, vi får orka för att någon annan ska slippa göra samma sak. Och det är så jävla mycket mer jämställt nu.

De berättar om hur de vid ett tillfälle hamnade i ett animerat tjafs med en annan känd artist, som tyckte att det Zara Larsson och Rebecca och Fiona höll på med påverkade män negativt.

– Vi möter ofta folk som tycker att feminismen har gått för långt, att svenska män inte längre vet vilka de är eller hur de ska bete sig och att det inte är värt det om män mår dåligt, säger Fiona.

Ni verkar aldrig tillåta er att hamna i riktig konflikt med varandra?

– Vi bestämde oss tidigt för att det inte var ett alternativ, menar Rebecca. Det är inte värt det. Vi kan bråka om hur man behandlar varandra privat: ”Gud, nu var du fett taskig.” Men vi har samma vision, samma värderingar.

– Vi har aldrig haft ett bråk om ett övergripande beslut, hävdar Fiona. När jag träffade Rebecca var mina föräldrar så här: ”Det här är det bästa. Vi älskar Rebecca.” Allting smälte ihop på ett sjukt sätt.

Hur kan ni vara så orubbliga?

– Vi vet att det är vi, det kommer inte att ändras. Då kan man göra fett dumma saker, och jag behöver inte vara osäker på om Rebecca kommer att lämna mig. När man har fått smaka på hur bra det vi har är, att ha en bästa kompis på det sättet, då vill man inte förstöra det.

Rebecca nickar medhåll:

– Det finns inget gräset är grönare. Inget annat att sträva efter. Det blir snarare en strävan inåt – vad kan vi göra bättre?

Att de har varandra gör dock inte att det idoga turnerandet blir smärtfritt. Visst har de haft väldigt roligt, men de har också varit fysiskt och psykiskt trasiga. Flera flygresor i veckan, genom olika tidszoner – kroppen hinner aldrig vänja sig. Blir man inte galen till slut?

– Vi har vaknat och gråtit många gånger, säger Rebecca och berättar om ett tillfälle då hennes mamma skjutsade henne till Centralen, varifrån Rebecca skulle ta ett tåg till Arlanda.

Och hon grät. Kunde inte sluta.

– Mamma stannade bilen: ”Kom, du måste få luft. Vad är det?” Jag ville inte åka, jag orkade inte. Jag visste inte ens vart vi skulle. Paniken, du vet. Det tar så mycket på kroppen. Jag var mörk, torr, hade ingen lyster i huden. Jag var så smal, måttar hon upp mellan tumme och pekfinger.

– Men vi körde, vad ska man göra? När man väl har landat, dricker en islatte, gör sig i ordning, går ut och äter – då börjar man må bra. Då är det kul. Men att vara hemma i två dagar och försöka upprätthålla ett socialt liv och sedan lämna när man precis... Det är så jävla konstigt. Det är som att du får någonting och så rycks det ifrån dig. Så gör du det tusen gånger. Fiona ringde och grät. Hon bara: ”Jag kan inte packa väskan. Jag kan inte lägga ned fler grejer. Jag får panik av att vi ska åka härifrån.”

Fiona:

– Nu lyckades vi säga stopp och få tillbaka ett normalt liv, men man ser kompisar som bara fortsätter och man vet vad det är för liv. Att aldrig få vara med sina vänner och sova ut dagen efter. Man ska upp klockan sex på morgonen och åka. Nästan alla dj:s är nykterister eller har slutat spela. Och alla har tråkigt.

Rebecca:

– Man sitter på en middag. Så ser man mobilen. Panik. Tider. Måste hem och mejla. Och så låtsas man: ”Ja, vad sa du hände med din pappa?” Man är inte där.

Hur hanterar ni det?

– Jag tror att vi klarade det för att vi var två. Om jag hade varit ensam hade jag dött, säger Fiona.

Foto: Fiona och Rebecca hemma hos Fiona i Stockholm, nyss hemkomna efter en månad i Los Angeles. Soffan har Fiona ärvt av Rebecca. Foto: Beatrice Lundborg

Uppsidan? Allt man får vara med om. Fiona beskriver hur de kommer till Mexico City och spelar för tiotusentals människor i en stor hangar. Adrenalinkicken. Fansen.

– Det låter helt banalt, men de säger att man har räddat deras liv. Människor som har köpt biljetter långt i förväg. Alla promoters. Anställda. Det är så många led, och ärligt, vi har en enorm ansvarskänsla. Vi är inte tillräckligt själviska, säger Rebecca.

För tre år sedan tog det dock stopp. Det gick inte längre. Rebecca hade just fått ”sin drömbostad med sin drömkille”, men hade bara sovit där en natt på flera månader. De skulle fara i väg igen klockan sex på morgonen och åt middag i lägenheten, med föräldrar och vänner. ”Det mysigaste vi har varit med om”, säger Fiona:

– Så jag börjar gråta.

– Och våra kompisar vill väl, vill planera när de kan träffa oss, men det blir tre frågor för mycket och våra föräldrar är i köket med Fiona och ser att hon bryter ihop och min mamma, som jobbar med psykisk hälsa, säger: ”Ni kan inte hålla på så här.”

Fiona berättar:

– Jag kände inte mina armar och ben. Så våra föräldrar sa stopp och vi sjukskrev oss. Det är enda gången vi har ställt in. Då var det så här: Ni ska åka till San Francisco, Las Vegas och Kanada över helgen. Sedan ska ni hem och gigga i Hamburg och därefter tillbaka till Vegas. Typ så. Man bara: Hur ska det gå till? Hur ska det fungera?

Rebecca:

– Våra mammor sa: ”Nej, ni får inte åka.” Och jag kommer ihåg att jag var så jävla lättad – tack snälla – att någon sa stopp.

Musiken påverkades också, det kändes som att de stod stilla i sin kreativitet. Rebecca och Fiona omvärderade och valde bort de stora pengarna, bestämde sig för att resa med ett band och spela live. De ville oftare kunna gå runt i lugn och ro i sin lokala matbutik, njuta av långa frukostar och ordna tacokvällar med kompisarna.

Det har blivit färre resor och mindre slitsamt schema, även om de fortfarande är borta mycket. När vi ses hemma hos Fiona i Stockholm har de just återvänt från en månad i ett stort hus i Los Angeles.

– Vi flyttade i schemat och planerade semestern runt en spelning som vi hade i LA, för att vi skulle få vila upp oss inför turnén, berättar en jetlaggad Rebecca. Vi hyrde ett mansion med alla våra kompisar och har producerat musik, festat, badat, åkt runt och haft så jävla roligt.

På väggen i Fionas sovrum hänger illustrationer av Olof Palme och Lena Nyman, tecknade av Mio Sallanto, en av deras absolut bästa vänner. Alldeles utanför sovrumsdörren står Drugstore-neonskylten – den med det fina selfieljuset – på högkant intill en ljusturkos soffa som hon har ärvt av Rebecca.

När denna text publiceras har Rebecca & Fiona just inlett sin Sverigeturné, men här och nu är det ett dygn kvar innan repetitionerna börjar. De ligger i soffan, iklädda likadana Gucciset i olika färger. De dricker kallt kaffe efter en festnatt på bland annat Spy Bar.

– Det är så jävla kul att repa, säger Rebecca. När det bara är vi behöver vi inte förbereda oss på samma sätt, med band är det annorlunda. Men vi har gjort grundjobbet. Vi har spelat med det här bandet hela våren och sommaren och det är det absolut roligaste vi har gjort.

Fakta. Rebecca & Fiona

Rebecca Scheja föddes den 26 januari 1989.

Fiona FitzPatrick föddes den 14 januari 1986.

Föräldrar: Fionas mamma heter Karin Björkman FitzPatrick och är journalist.

Pappa Greg FitzPatrick är musiker.

Rebeccas mamma 
Marianne Scheja är familjeterapeut, regissör, skådespelare  mm.

Pappa Staffan Scheja är konsertpianist.

Rebecca och Fiona träffades på en fest i Stockholm 2007. Började som dj:s. Släppte debutsingeln ”Luminary ones” 2010. Debutalbumet ”I love you man” kom 2011. ”Beauty is pain” släpptes 2014.

Mest spelade låtar på Spotify:

”Bullets”, Nause & Adrian Lux remix, cirka 16 miljoner spelningar.

”Taken over”, mer än 6 miljoner.

”Jane Doe”, närmar sig 5 miljoner.

Duons senaste singlar heter ”Drugstore lovin” och ”Shotgun” och återfinns på ep:n ”Party hard” som utkom 4 november.

Turnén pågår mellan den 4 november och den 16 december.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.