Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 17:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/rebecka-karde-det-ar-stokigheten-som-gor-antiken-sa-rolig-och-intressant/

Kultur

Rebecka Kärde: Det är stökigheten som gör antiken så rolig och intressant

Foto: Mel Longhurst

Antiken var inte hög och ren – och det är det som gör den så spännande. När unga allvarliga män tycker att allt har gått utför med vår kultur sedan Euripides dog kan det vara läge att påminna om det. 

Häromdagen åt jag middag med en vän som forskar i antik grekiska, och som en gång var min lärare i samma ämne. Han och hans kollegor, berättade han, har intrycket av att det skett ett ideologiskt generationsskifte vid de svenska filologiska institutionerna. 

Tidigare var det lärarna som var konservativa och tyckte att den grekiska civilisationen stod för en oöverträffad kulturell förfining, medan studenterna intog en mer kanonkritisk hållning. Nu, menade min vän, är det tvärtom. Forskarna talar gärna om hur den antika grekiska kulturen influerades av bland annat den feniciska, och om hur en friserad idealbild av den senare traderats för att legitimera europeisk imperialism. Medan studenterna – unga, allvarliga män, i mina fantasier med monokel – tycker att litteraturen gått utför sedan Euripides dog.

Jag tänker mycket på de där grekiskastudenterna. Vad besvikna de måste bli, ju mer de lär sig om det språk och den kultur de inbillar sig utgör det godas och högas rena kärna. Den grekiska antiken låter sig bara med våld inordnas i en rasren kulturgenealogi; den är för brokig, för fragmenterad, och det inser vem som helst som studerat den bortom ett par snabba klick på Wikipedia. Som läst exempelvis Herodotos, vars entusiasm inför exempelvis egyptiska och persiska sedvänjor borde få vilken ung kulturkonservativ som helst att dra öronen åt sig.

Den där stökigheten gör inte studiet av antiken mindre intressant. Tvärtom! Det jag själv fått ut allra mest av att lära mig läsa antik grekiska – något som i mitt fall, även efter flera års övning, går långsamt och kräver en hel del lexikonanvändning – är alla de bortsållade och underliga texter det ger tillgång till. Texter som är svåra att inordna i en större berättelse om någonting alls, och som kanske just därför, i kraft av sin brist på synbar funktion i det historiska narrativet, blir extra intressanta. 

Exemplen är hur många som helst. Men jag tänker bland annat på Nonnos ”Dionysiaca”, ett vansinnigt långt versepos om guden Dionysos; på Aelianus samlingar av anekdoter och spännande ”fakta” om djur; på diktfragment av Erinna, Praxilla och Nossis; på vissa rader från Alexis och Menanders komedier; på Athenaios ”Deipnosofistai”, ett femtonbandsverk där en grupp kloka män äter middag och diskuterar allt från recept till homosexualitet. Inget ont om Platon och Homeros, naturligtvis – men deras kollegor ska inte glömmas bort.

I den massiva kritik som framförts mot Skolverkets numera skrinlagda beslut att stryka antiken från högstadiets läroplan, har den där aspekten inte fått särskilt mycket plats. I stället uppfattar jag det som att man talat mer om antiken ur ett snävare, på gränsen till instrumentellt perspektiv; som nödvändig att studera för att förstå i vår kultur, i vår litteratur. 

Det är förstås också sant, och säkert en ingång lika bra som någon annan. Ändå kan jag önska att det där andra också nämndes. För i lika hög grad som det finns affiniteter mellan Sofokles och Shakespeare, går en mindre uppmärksammad meridian från biblioteket i Alexandria till toalettklotter, till Flashback, till mänsklig textproduktion över huvud taget. Om fler fick möjlighet att lära sig om den saken, skulle upptagningspoolen till grundkursen i grekiska bli betydligt mer heterogen.