Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-13 17:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/rebecka-karde-harry-martinsons-juninatten-fangar-den-svenska-sjalvuppfattningen/

Böcker

Rebecka Kärde: Harry Martinsons ”Juninatten” fångar den svenska självuppfattningen

Harry Martinson på sommaräng.
Harry Martinson på sommaräng. Foto: Lennart Nilsson/TT

Under juni har DN:s läsare fått nominera sina favoriter ur den svenska sommarpoesin. Nu har DN:s jury valt ut sju finalister, som var och en kommer att presenteras under juli månad innan en vinnare koras genom läsaromröstning. Här skriver Rebecka Kärde om finalisten ”Juninatten” av Harry Martinson.

Är den inte ganska jävlig, juninatten? Minns alla iskalla midsommaraftnar. Alla kvällar då man struntat i att ta med en tröja, kommit hem blå om läpparna och tänkt: att jag aldrig lär mig! Värmen kommer ju inte förrän halvvägs in i juli.

Trots det, eller just därför, har juninatten besjungits av ett stort antal nordiska lyriker, som Inger Christensen (i ”Alfabet”) och Mirjam Tuominen (i ”Juninatt”). Men den officiella vinjetten är Harry Martinsons ”Juninatten”. Slutraderna fångar nattens dubbla karaktär. Å ena sidan detta undersköna, ojämförliga ljus; å den andra känslan av att någonting skjutits upp, glidit undan, aldrig infriats: ”Juninatt blir aldrig av / liknar mest en daggig dag”.

Jämför de mer okomplicerade kvällstimmarna, som Martinson beskrev i ”Det enkla och det svåra” (1939): ”I junikvällen kan vinden viska, kan allt bli nästan alltför ljuvt”. Den risken upphör vid midnatt. Då fylls skogarna av oknytt, troll och otrogna småbarnsföräldrar på husvagnssemester.

Juninatten av Harry Martinson. Dikten är fotograferad i ”120 dikter ur önskedikten” (Söderström & c:o, 1990).
Juninatten av Harry Martinson. Dikten är fotograferad i ”120 dikter ur önskedikten” (Söderström & c:o, 1990). Foto: Eva Tedesjö

”Juninatten” ingår i samlingen ”Cikada” från 1953. Boken var Martinsons första diktsamling sedan 1945 års ”Passad”. När den kom ut uppfattades den av många som ett uttryck för en mörkare sida hos en författare man tidigare betraktat som en upphöjt leende idylldiktare.

Talande är det raljanta idolporträtt av Martinson som Olof Lagercrantz lät publicera några månader innan ”Cikada”. ”Han tål inte våren”, skrev Lagercrantz då, ”därför att den ter sig för honom som en tid utan mognad och visdom, och han tror att allt som ej har sommarens rofylldhet och solens enkelhet är snobberi.” I sin ”lyriska slutenhet” är Martinson själv lik solen: ”givmilt flödande och outsinlig, men med ringa förmåga att förnya sig och ta emot.”

Kriget hade uppenbarat det eskapistiska draget i Martinsons naturskildringar, något han själv tematiserar i ”Cikada”. Inledningsdikten ”Civilförsvarsövningar” innehåller rader som: ”Hur skönt det vore mången gång / när krigens eldar brinna / stå genomskinlig osårbar / och helt kunna försvinna” – ”Hur skönt att plötsligt i ett träd / bli trollad till cikada”. 

Mot den bakgrunden måste ”Juninatten” läsas: mot ”krigens eldar”, mot känslan av nära förestående undergång.

Vad gäller själva dikten slås man av rimflätningen i den första och tredje strofen. Det gör raderna lätta att recitera och att identifiera som ”poesi”. Motivet har en vykortslik, nästan kitschig enkelhet: sjö, skymning, gryning. 

Samtidigt finns här ett vemod, en subtil mollton. Ord som ”knappast” och ”varken” uttrycker en ambivalens inför allt det vackra. Skymningen lyfter sig slöjlikt och bärs borta över ljusa hav. Kvar på insjöns botten ligger en drunknad midsommarfirare, saknad av ingen.

Jag tror att ”Juninatten” fångar något grundläggande i den svenska självuppfattningen. Man är nästan outhärdligt stolt över de unika sommarnätterna. Ändå låter man sig inte ryckas med. Natten är trots allt kort och förrädisk. Och tur är väl det, annars hade man varit tvungen att förhäva sig.

Läs mer: Så skriver svenska diktare om sommaren 

Ämnen i artikeln

Böcker
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt