Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-19 04:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/rebecka-karde-hur-sekulart-ar-egentligen-det-morka-mys-jag-langtar-efter/

Kultur

Rebecka Kärde: Hur sekulärt är egentligen det mörka mys jag längtar efter?

Den franske författaren Emmanuel Carrère skriver om kyrkans allra tidigaste historia. Foto: Agf/REX

Jag tänker på en av de bästa böckerna jag läst i år: Emmanuel Carrères ”Himmelriket”. Han berättar om ungdomens religiösa tro – och dagens ”postkristna” tomhet. Vilka mekanismer och begär ryms egentligen i tron?  

Varje år hålls i Berlin och Potsdam en festival till minne av den judiska tonsättaren Louis Lewandowski. Hans liturgiska orgel- och körverk uppförs då runt om i städerna, och i dagarna är det konsert i min lokala synagoga. Jag är mycket förväntansfull. Särskilt ser jag fram emot gudstjänsten efteråt. Då läser herrarna längst fram kaddish medan uttråkade barn sakta glider ner från sina säten.

Rimligen är det årstiden som ligger bakom min längtan. För det handlar inte, tror jag, om ett djupare sökande efter tro och gemenskap. Det jag vill åt är något mer hedniskt, mer trivialt, det som en vän brukar kalla för ”mörkt mys”: punktbelysning, körsång, dragiga stenbyggnader som värms upp av mänskliga kroppar.

Men hur sekulärt är egentligen det mörka myset? Skulle man inte kunna invända att det har mer kraftfulla existentiella och religiösa implikationer än vad jag inbillar mig? Kanske – jag vet inte, och bryr mig ärligt talat inte heller. Men jag tänker på en av de bästa böckerna jag läst i år: franske Emmanuel Carrères ”Himmelriket”. 

Boken är i huvudsak ett återberättande av kyrkans allra tidigaste historia. I början tydde ju ingenting på att kristendomen skulle få det inflytande den fick; den var en judisk sekt bland många andra. Hos Carrère driver så Paulus, Lukas och de andra apostlarna runt i det romerska Levanten som vilka perifera predikanter som helst.

Carrère har goda kunskaper i bibelexegetik, och har dessutom gjort en bibelöversättning till franska, i samarbete med bland andra Marie NDiaye och Jacques Roubaud. Likväl är ”Himmelriket” mer av en apokryfisk fantasi än en vederhäftig historieskrivning. I denna spin-off på evangelierna framställs Paulus som en karismatisk och sakhängiven hippiegestalt. Lukas är hans sekreterare: en ung, hänförd och lätt opportunistisk journalisttyp med känsla för en bra historia.

I honom känner Carrère igen sig själv. ”Himmelriket” inleds med ett längre kapitel där han berättar om sin egen religiösa bakgrund. 1990 blev han nämligen frälst, liksom från ingenstans. Den unga, cyniska författaren med skrivkramp gifte sig plötsligt med sin flickvän, döpte sina båda söner, började gå i mässan dagligen och lade sig till med vanan att varje morgon studera Johannesevangeliet i timmar. 

Carrères religiösa fas varade i några år. I dag finner han sina gamla dagböcker både plågsamma och bisarra, för att inte tala om de devota bibelkommentar han producerade. Ändå raljerar han aldrig, inte ens över sina mest extrema trosuttryck. Snarare känner han en ”postkristen” tomhet. Sitt yngre jag betraktar han med ömhet och förundran. Han trodde ju faktiskt att Jesus var Guds son, och att de mirakel som beskrivs i evangelierna hade ägt rum på riktigt. 

Men hur kunde han tro det? Vilka nu stängda dörrar stod öppna, och varför? Ja, vad innebär det ens att tro – vilka mekanismer, begär och bevekelsegrunder ryms i ett så vanligt verb? 

Kanske är det den frågan som verkligen intresserar Carrère. Han riktar den till sig själv, förstås, men också till apostlarna, de som utgör själva sinnebilden för tro. Och det enda legitima svaret på en sådan mångbottnad, oändligt komplex och situationsbunden fråga, är förmodligen de tre ord som avslutar ”Himmelriket”: ”Jag vet inte.”

Läs fler krönikor och andra texter av Rebecka Kärde