Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-08 03:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/rebecka-karde-jascha-golowanjuk-skrev-den-forsta-svenska-migrationsromanen/

Böcker

Rebecka Kärde: Jascha Golowanjuk skrev den första svenska migrationsromanen

Jascha Golowanjuk (1905-1974).
Jascha Golowanjuk (1905-1974).

Jascha Golowanjuk var länge en av Sveriges mest populära författare. Rebecka Kärde läser en bortglömd pionjär som tidigt skrev om flykt och om judisk identitet.

Halva 1900-talet hette en av Sveriges mest lästa författare Jascha Golowanjuk. Från debuten 1937 till sin död 1974 toppade han bibliotekens utlåningsstatistik och gav ut cirka en bok om året. Fram till nyligen kände jag inte till honom alls. ”Jascha vem?” säger alla mina vänner när jag frågar, utom en som jobbat i åratal på antikvariat.

Men Golowanjuk är vansinnigt intressant, och blev i våras föremål för en C-uppsats i Uppsala, i princip det första vetenskapliga arbete som skrivits om honom. Jessica Haas Forsling visar i ”Från skam till självaktning” hur Golowanjuks romaner stereotypiserats av en oförstående svensk kritikerkår, och hur den judiska tematiken förtigits, trots att den står i förgrunden för den romantrilogi om pojken Josef som han gav ut medan Förintelsen pågick.

Jascha Golowanjuk föddes 1905 i Samarkand, i det som då var kejsardömet Ryssland och i dag är Uzbekistan. Han växte upp i ghettot men adopterades som barn av en dansk bankdirektör med familj. När revolutionen bröt ut var de tvungna att fly. De hamnade i Sverige, och Golowanjuk, som var violinist, lärde känna Karl Gerhard, Kar de Mumma och andra personer i Stockholms nöjeselit. Under 30-talet blev han ett stående inslag på revyscenerna.

Historien om flykten berättas i vad som kan vara den första moderna svenska migrationsromanen: Golowanjuks debut, självbiografin ”Min gyllene väg från Samarkand”. Här skildras färden från hemstaden via Buchara och den centralasiatiska stäppen (där han träffar Elsa Brändström!) till Istanbul med en sinnesnärvaro som inte gick receptionen förbi. Man tjusades framför allt av de ”orientaliska” inslagen. Haas Forsling räknar upp några belysande adjektiv: ”skimrande”, ”förtrollande”, ”färgrikt”, ”blommande”. 

Sämre ansågs det vara när Golowanjuk förlade romanerna till för kritikerna mer bekanta miljöer. Det ”svenska” skulle han hålla sig borta från, tyckte man. En recensent anklagade honom rent av för bristande kunskaper i ”rasbiologi” – i september 1945!

Golowanjuk måste ha känt sig splittrad: å ena sidan framgångsrik, å den andra – i egenskap av jude, invandrare, homosexuell – ständigt främmandegjord, välkommen i Sverige på nåder. När DN ringer honom för att gratulera till medborgarskapet 1944 säger han att han hoppas att han ska förtjäna det. Vissa anklagar honom för att skriva för många böcker, berättar han vidare, ”men det hårda litterära klimatet i Skandinavien kräver oavbruten produktivitet, om man vill leva.” 

Klyvnaden kommer till uttryck i den nämnda och självbiografiskt färgade sviten om Josef som utgörs av ”Paraplymakarens barn” (1938), ”Josef den lycklige” (1941) och ”Främmande fågel” (1944). Josef växer upp i Odessa och ger sig i den sista boken ut i Europa med sin fiol. För att dölja sitt ursprung byter han namn från Josef Silberstein till Pierre d’Argent, ”sten av silver”.

Antisemitismen, den yttre och den internaliserade, vanställer och kröker Josefs självkänsla. Han må vara jude, tänker han, men han är inte sån. Haas Forsling citerar: ”Ingen i min egen familj tror på Gud eller går i synagogan, alla är vi blåögda, farmor Miriam hade också blå ögon. Fånigt att tala om ras. Det är en helt annan sak med de långnästa och svarta. Såna dumheter!”

Till slut försonas Josef med sin judiskhet, om än inte helt – omgiven av antisemiter är han ju alltjämt. Det senare gällde även Jascha Golowanjuk. Enligt Hilde Rohlén-Wohlgemuths ”Svensk-judisk litteratur 1775–1991: en litteraturhistorisk översikt”, åberopad av Haas Forsling, blev han mot slutet av livet allt mer paranoid och ”misstydde allt till sin nackdel”. Med den empirin – vad annars?

Läs fler texter av Rebecka Kärde, till exempel om Jacob Jonas Björnståhls resebrev. 

Ämnen i artikeln

Böcker
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt