Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 03:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/rebecka-karde-litteraturen-haller-pa-att-falla-fran-sin-historiskt-unika-position/

Kultur

Rebecka Kärde: Litteraturen håller på att falla från sin historiskt unika position

”Ju mindre plats litteraturen tar i samhället, desto större blir tron på dess magiska egenskaper”, menar Rebecka Kärde. Foto: Lars Lindqvist

Många har blivit upprörda och nedstämda av de dystra lässiffrorna i Medierådets nya rapport. Och kanske, skriver DN:s Rebecka Kärde, är även brösttonerna ett tecken på litteraturens minskade betydelse. 

Nyligen publicerade Statens medieråd en uppmärksammad rapport om barns medievanor. Slutsatserna var dystra. Bland annat framgick att andelen 13–18-åringar som uppger att de dagligen läser böcker eller tidningar på fritiden har halverats, från 20 procent år 2012 till 11 procent i dag.

Att många blir beklämda av de siffrorna – kanske rent av känner ”panik”, som Mattias Fyrenius i Expressen (17/9) – är inte så konstigt. Men förvånad blir nog ingen. De smarta telefonernas uppmärksamhetsekonomiska särställning är både kännbar och välbelagd. Och även om rapporten bara talar om läsning i allmänhet, inte specifikt om skönlitteratur, blir det senare alltmer av ett specialintresse. 

Det betyder inte att alla fram till nyligen satt och läste Proust. Bara att de kanske var något fler, och kunde göra det utan att kolla mobilen stup i kvarten. 

Själv känner jag igen mig i det som Victor Malm beskriver, också i Expressen (20/9): att det verkar som om alla läser mindre. Det gäller även sådana som han och jag, som arbetar med litteratur och håller det högre än det mesta. Läsning förknippas med stress och prestation, blir ännu en plikt att bocka av. Och därmed något att fly från, in i det som kulturteoretikern Mark Fisher kallade för ”depressiv hedonism”: poänglöst scrollande som ger precis rätt mängd positiv stimuli för att tillfälligt hålla det dåliga samvetet borta.

Vurmen för litteraturens konkreta manifestationer – Läsningen, Boken, Författaren – blir allt häftigare i takt med att själva texterna marginaliseras

Det är svårt att se att den här utvecklingen ska vända. Litteraturens framskjutna position under de senaste seklen är trots allt historiskt unik: ett resultat av breda demokratiseringsprocesser, ökad läskunnighet och vissa teknologiska förutsättningar. När de senare förändras, och läskunnigheten snarare tycks avta – för i någon mening är det väl det Statens medieråds rapport visar – förändras också litteraturen, liksom det värde samhället tillskriver den.

Frågan är om inte de upprörda reaktionerna på rapporten i sig är ett tecken på denna förändring. Får man inte känslan att de väldiga brösttonerna till viss del är kompensatoriska? Att de grundas i en rädsla för den egna, högst förnimbara dumheten, och att mängden superlativ som används om läsningen står i omvänd proportion till dess minskade betydelse?

Det tycks mig nämligen som att vurmen för litteraturens konkreta manifestationer – Läsningen, Boken, Författaren – blir allt häftigare i takt med att själva texterna marginaliseras. Och ju mindre plats litteraturen tar i samhället, desto större blir kanske tron på dess magiska egenskaper. På att den gör oss goda, smarta, empatiska – något bara den som sällan träffar läsande människor kan tro. (För mig låter sådana påståenden alltid som förtäckt skryt; för det är ju underförstått att den som säger det själv läser.) 

Men en litteratur värd namnet kan lika gärna fungera tvärtom. Jag är säker på att vissa böcker har gjort mig till en sämre människa: argare, snålare, mer cynisk, kanske rent av en aning dummare. Så måste det också få vara. Litteratur är inte uppfostran, utan ett tankerum, en existensform; en plats för drömmar, begär och dåligt underbyggda teorier. Och att inte få vistas i detta rum, att inte få ta del av intellektuella sammanhang större än det egna jaget, tror jag i längden skapar en förödande alienation.

Just därför är det så viktigt att samhället slår vakt om att det blir tillgängligt för alla. Men i veckan lade Skolverket ett förslag om att stryka all undervisning om tidiga civilisationer i kursplanen för högstadiet. Med andra ord: tycker man att barnen läser för mycket, är man på god väg att få dem att sluta helt.

Läs fler texter av Rebecka Kärde här.