Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-29 01:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/rebecka-karde-ratten-att-fa-bli-en-annan-borde-vara-fridlyst/

Kultur

Rebecka Kärde: Rätten att få bli en annan borde vara fridlyst

De älskande i ”Dimmornas kaj” (1938) struntar i varandras biografier, och begär att bli sedda mitt i steget, skriver Rebecka Kärde. Huvudrollerna spelas av Jean Gabin och Michèle Morgan.
De älskande i ”Dimmornas kaj” (1938) struntar i varandras biografier, och begär att bli sedda mitt i steget, skriver Rebecka Kärde. Huvudrollerna spelas av Jean Gabin och Michèle Morgan. Foto: Roger Kahan

I en tid då sociala medier gör det svårare att glömma, dölja eller fabricera sitt förflutna blir det extra viktigt att försvara rätten att få bryta upp och ändra skepnad, skriver DN:s Rebecka Kärde.

I Marcel Carnés film ”Dimmornas kaj” från 1938 förälskar sig en krigsdesertör i en tonårsflicka på rymmen från sin förhatlige styvfar. De barrikaderar sig i en stuga och drömmer om att bygga ett nytt liv tillsammans. Utanför ligger hamnstaden Le Havre med sina småtjuvar, syltor och gatuhundar. En tillflyktsort för alla med förfalskade pass och ett dunkelt förflutet, där varenda människa vill, eller helt enkelt måste bort.

Ur en så rik film som ”Dimmornas kaj” kan man bärga vad man vill. 2011 fick den till exempel ett till dagens migrationssituation anpassat småsyskon i Aki Kaurismäkis ”Mannen från Le Havre”. När jag själv såg om den nyligen slogs jag framför allt av de älskandes riktning. Romantiken ligger i att båda är i rörelse. De struntar i varandras biografier, och begär i stället att bli sedda mitt i steget, för den de är eller kan bli. Nuet och framtiden är det enda.

Varför fastnar jag för den här aspekten? Dels för att det är en så otidsenlig bild av ett förälskelseförlopp (ingen googlar fram någons Linkedin-konto!). Dels, kanske, för att jag personligen värnar om det som en vän en gång kallade för rätten att bli någon annan. Rätten att få bryta upp, ändra skepnad, utan att avkrävas förklaring. Att få hävda: jag är den här nu, utan att någon förmäten identitetsdetektiv kisar med ögonen och säger: jag trodde inte du var sån!

Årstiden gör frågan särskilt aktuell, eftersom julen är en manifestation för det motsatta: tvånget att förbli densamma. Något många förvisso verkar tycka är njutbart. Jag häpnar varje år över mängden släktgårdar, ärvda ljusstakar och världens bästa mormödrar som cirkulerar under urbanitetens tunna fernissa. Hur modernt och flexibelt Sverige än låtsas vara resten av året, är det finaste trots allt att ha rötter: att ha varit svensk (och gärna hyfsat förmögen) i generationer.

Tvånget att förbli densamma har sin huvudallierade i sociala medier. För det första sprids här bilderna från de underbara familjejularna. För det andra, och värre, gör sociala medier det vansinnigt mycket svårare att glömma, dölja eller fabricera sitt förflutna.

I den fasaväckande boken ”The end of forgetting” (2019) menar medievetaren Kate Eichhorn att detta har avancerade konsekvenser för dagens generation barn och unga. Hon beskriver ett tillstånd av ”evig barndom” där det är nästintill omöjligt att göra slut med sin uppväxtmiljö. Bilderna och vittnesmålen om den du var finns ju där. Om inte dina egna så andras: om inte högst upp i flödet så latent, tillgängliga för den som letar.

Eichhorn berättar om en student hon haft som faktiskt försökt mörda sitt gamla internetjag. Vid tillfället bestod hans Facebookflöde till hälften av nya vänner (”som postade queer performancekonst”), till andra hälften av gamla bekanta (”som postade om att köra motocross i grustag och taggade mig i gamla bilder från high school”). Därför raderade han sitt gamla konto och skapade ett nytt, med nytt namn och ny avatar. Men så fort han lade till en enda barndomsvän fick algoritmerna korn på honom igen, varpå vänförfrågningarna trillade in.

Kanske är det en tillfällighet att studenten nämner just ordet ”queer”. Men min erfarenhet är att det framför allt är i hbtq-miljöer som rätten att bli en annan hålls högt. Där har de flesta ett par mer eller mindre frivilliga förvandlingsnummer bakom sig. Många, särskilt transpersoner, har bytt namn: andra har kommit ut, sagt upp kontakten med vissa släktingar eller på annat sätt kört av den förväntade vägen. 

De få som inte har det, begriper i regel att rätten att bli en annan är en princip grundad i kärlek, omsorg och generositet. Att slå vakt om den rätten är att respektera den inre och yttre splittring som är en grundläggande del av att vara människa. Jag anser att den borde fridlysas.

Läs fler texter av Rebecka Kärde här.