Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 19:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/recension-dramatiska-sasongsvaxlingar-i-sven-olov-karlssons-arsboken/

Bokrecensioner

Recension: Dramatiska säsongsväxlingar i Sven Olov Karlssons ”Årsboken”

Bild 1 av 3 Sven Olov Karlsson.
Foto: Moa Karlberg
Bild 2 av 3 Sven Olov Karlsson.
Foto: Moa Karlberg
Bild 3 av 3 Sven Olov Karlsson, ”Årsboken”.
Foto: Natur & Kultur

I Sven Olov Karlssons ”Årsboken” skildras årstidernas skiftningar i tolv berättelser, med en pockande oro över hur klimatförändringar påverkar säsongerna. Kristina Lindquist läser en novellsamling som följer tidens gång med både skräck och vemod.

De kan döda alla blommor, men de kan inte stoppa våren. 

Som politisk retorik är de ganska oemotståndliga, den chilenske poeten och Nobelpristagaren Pablo Nerudas hoppfulla och ofta citerade rader. Med närmast biblisk trosvisshet säger de att ungdomen på gatorna alltid har tiden på sin sida mot övermakt, tårgas och uniformer – och var skulle en sådan metaforisk kraft stå att finna om inte i årstidernas växlingar? Konstanta som marken under våra fötter, där mänsklig dramatik kan utspela sig när ett tidevarv läggs till nästa.

Om det inte börjar bli hög tid att leta efter nya liknelser? Våren fortsätter nog att komma ett tag till, men de vita vintrarna är knappast något att räkna med för framtiden, ens i vår del av världen. När SMHI:s Sverigekartor för temperaturavvikelser under den kalla årstiden lyser röda som levrat blod följer de en trend som pågått länge nu.

I den klassiska almanackan smyckad med blad och bär kan den som gjort noteringar om temperatur och nederbörd kanske se denna scenförändring genom sitt eget liv. I Sven Olov Karlssons nya novellsamling ”Årsboken” räddar ett barnbarn sin farfars livsverk av sådana lingonprydda anteckningar undan soppåsen. Varje morgon en mening om väderleken, varje dag i nära fyra decennier. ”Hör här då. 'Tjugosju minusgrader.' Fatta hur det måste ha varit!”, utbrister ättlingen som vill övertyga sin omgivning om de strävsamma årsböckernas värde för framtiden.

Tolv noveller ryms det på ett år, och det är slående hur väl berättandet samspelar med de förväntningar som vilar över månadernas väsen. Från en sammanbiten februari vid förskolans grind, via en vårfrusen himmel över ett terrordåd i april, till flyende dagar i oktobers mörker. ”Årsboken” rör sig inte bara över kalenderns sidor, utan också över många av landets geografiska och sociala sfärer. Från Dalarnas bästa bilbyggare och ett zombiebröllop mellan björk och älv, till en timanställd städare på ödesmättad shoppingtur vid en av huvudstadens centrala gågator.

Att Sven Olov Karlsson är en driven samhällsskildrare är känt sedan tidigare, inte minst genom den Augustnominerade reportageboken ”Brandvakten” från 2017. Därför är det lite förvånande att det explicit politiska står för den här novellsamlingens svagaste passager. Visst är det underhållande med trixig satir om högerintellektuella spinndoktorer som får bra betalt för att förgifta det offentliga samtalet, liksom med bilden av en PK-hatande svärfar som är emot sociala medier men ändå har för vana att skriva ”sju-åtta inlägg om dagen på sin frus sida och alltid underteckna med MVH och sitt namn”. Men det blir tätare litteratur när författaren bara låter politiken – i form av gula fackföreningar, gigekonomi och skolstrejkande barn – skymta förbi och i stället placerar det vardagliga i förgrunden.

Karlsson har nämligen en säregen förmåga att ladda det triviala med liv, och vet exakt hur mycket information han ska dela med sig av till läsaren i varje givet ögonblick. Så skapas lönndörrar in i berättelsen, där ett källarförråd i januari kan rymma en hel värld: ”I vrån bakom en gallertrapp, dit det klena ljuset knappt nådde, fanns på väggen en kvadrat, fullständigt svart. Där trädde en nästipp fram.” I det täta perspektivet kan väldigt mycket sägas med få ord, som när en våldtäkt gestaltas i två korta meningar: ”I deras ålder och skick borde det inte ha varit möjligt. Men tydligen hade det gått ändå.”

Riktigt lysande blir prosan när Karlsson låter faran och brutaliteten häcka på närmast möjliga håll, och rör sig mot ren skräck – som i majnovellen om våld mellan två unga syskon. ”Visst kan ni två vara själva ett slag?” frågar mormor innan storebror får korn på sin syster. Han ska spöa upp den skitiga lilla fittan, han ska doppa henne i älven.

”Ett år, en sommar förrinner. Aldrig får den sin rätta skepnad igen”, står att läsa i det kapitel som gett ”Årsboken” dess namn. Och som en pockande oro boken igenom ligger de klimatförändringar som på ett eller annat sätt kommer att häva förutsättningarna för kalendern, året och allt det som fram till vår tid tagits för givet. Det handlar om en existentiell vånda inför att tappa tron på själva elementen – och kanske är det något att ägna sig åt för den som inte på något akut sätt behöver rädda sig från översvämningar, torka och bränder.

Men Sven Olov Karlsson fångar i sina berättelser om Ellen, Seved, Azadeh och de andra också själva dokumentationens inneboende vemod. Den där känslan som frågar sig vem som egentligen kommer att minnas detaljerna ur ett mänskligt liv – och vem som ska bläddra i våra böcker när vi är borta.

Läs också:

Sven Olov Karlsson: ”Efter branden förstod jag hur illa rustat landet är för katastrofer”