Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/recension-mer-angest-an-igenkanning-i-brittiska-breeders/

Film

Recension: Mer ångest än igenkänning i brittiska ”Breeders”

Foto: FX Networks

Martin Freeman pendlar mellan att vilja krama och strypa sina barn i den nya HBO-serien ”Breeders”. Tyvärr mer ångest än komisk igenkänning när det gäller småbarnsåren, menar Wanda Bendjelloul.

Jag vet att det råder delade meningar om huruvida det är roligt när folk driver med sina egna (och andras) barn. Instagramkonton där föräldrar lägger ut komiska bilder på sina barns sammanbrott eller när komiker som Louis C K (salig vare hans komikerkarriär) gjorde en vansinnigt rolig ståupprutin som handlade om hur korkad hans dotter var när de lekte kurragömma. 

För att inte tala om det där ”Seinfeld”-avsnittet där kompisgänget helt tappade aptiten på grund av ett motbjudande barn. Det är med andra ord ett ymnighetshorn av förbjuden vardagskomik som Martin Freeman (”The Office” och ”Hobbit”-filmerna) och hans medskapare öst ur när de skapat den nya brittiska tv-serien ”Breeders”. 

Här spelar Martin Freeman själv Paul som är gift med Ally och pappa till två små barn. De vänder titt som tätt på dygnet och tvingar föräldrarna till ofrivilliga nattlekar. Sonen har i sin tur svår snubbelnedsättning och ett högt utvecklat katastroftänk. Tänk om det börjar brinna? Eller om det kommer en inbrottstjuv? Kanske går hela världen under snart? Med sådana tankar snurrande i huvudet är det ju inte helt lätt att komma till ro om kvällarna. 

Det hjälper ju inte direkt heller att Paul har svåra aggressionsproblem som gör att han hela tiden pendlar mellan att vilja krama och strypa sina barn. Hans coola fru Ally är betydligt mer pedagogisk med barnen och under seriens lopp blir det allt svårare att känna någon riktig sympati för Freemans karaktär.

Foto: FX Networks

Det fula och missunnsamma tar liksom över. Till slut blir det så mörkt utan att vara tillräckligt skruvat eller vasst för att vrida på skrattventilerna. För den som någon gång stått och bölat med ett otröstligt barn i famnen klockan fyra på morgonen eller somnat på en parkbänk mitt i vintern under en intensiv amningsperiod kan ”Breeders” nog vara mer ångestladdad än bjuda på rolig igenkänning. 

Eller så är serien framför allt tänkt att vara katharsis för barnfria människor? Det bästa blir i stället beskrivningen av det där tvärrelationella ansvaret som uppstår för människor efter fyrtio. Precis som i Pamela Adlons ljuvliga ”Better things”, där hon spelar en ensamstående trebarnsmamma med dement mamma, ligger utmaningen här i att hitta utrymme för sig själv och sin relation i en pressad period av livet då både barn och föräldrar kräver omsorg. 

Pauls mamma och frikostigt griniga pappa (fint spelad av Alun Armstrong) planerar för flytt till ålderdomshemmet medan Allys ansvarslösa vagabond till far kommer tillbaka på obestämd tid för att sova på deras soffa. Finns det ett mönster i hur vi är som föräldrar och de livspartners vi väljer? ”Breeders” vrider och vänder på den frågan. Men fyra av tio avsnitt in i serien ser det tyvärr ut att bli ett visst idisslande utan någon tillräckligt stark humorknorr.

Läs fler artiklar om tv av Wanda Bendjelloul, som till exempel om Netflix första afrikanska originalserie ”Queen Sono”, om klass i serievärlden och om HBO:s kärnkraftskatastrofala ”Chernobyl”.