Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 15:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/recension-yan-lianke-skriver-olidligt-spannande-om-en-majsplanta/

Bokrecensioner

Recension: Yan Lianke skriver olidligt spännande om en majsplanta

Bild 1 av 2 Yan Lianke.
Foto: Matej Slávik
Bild 2 av 2 Yan Liankes ”År månader dagar”.
Foto: Bokförlaget Wanzhi

Under långa partier är det svårt att andas vid läsningen av ”År månader dagar”. Maria Schottenius imponeras av en besynnerligt vältajmad kinesisk roman.

Äldre äldre. Det betyder en person som lever ett riskabelt liv, en som måste skyddas. Skör. Vi har fått begrepp som under några månader har fyllts med nytt, bävande innehåll.

I den här lilla romanen möter vi en enda person, han är över det numera magiska 70-strecket, och han är ensam med sin blinda hund sedan en torka drabbat byn och alla invånare, utom han, har flytt. 

”År månader dagar” är skriven av den 62-årige Yan Lianke, som är en av Kinas mer kända författare och professor i litteraturvetenskap, tre gånger nominerad till det internationella Bookerpriset. Han är samhällskritisk och får inte publiceras i Kina. 

Tack vare översättaren Anna Gustafsson Chen, som är en ovärderlig introduktör av kinesisk litteratur, och det lilla förlaget Wanzhi, finns nu denna besynnerligt vältajmade roman på svenska. Och den glöder. 

Vid katastrofer – Tjernobyl och andra – finns det ofta några äldre som vägrar ge sig iväg, de dör hellre än att lämna sitt hem. Så är det här. Den gamle mannen och hans hund hade inga förutsättningar att följa med byborna på den långa vandringen bort, utan blev kvar. Övergivna, men fast beslutna att stanna och överleva så länge som möjligt. 

Mannen i Liankes roman har en enda uppgift, och den överskuggar allt. Han ska hålla liv i en majsplanta. Det är det han lever för. Han och hunden har en telepatisk kontakt och vet att den ena inte kan leva utan den andra. Majsplantan är deras gemensamma hopp. De slår sitt läger bredvid den. Mannen slår upp fyra pålar, lägger fyra bastmattor som tak, gräver ut en eldstad, hänger upp en gryta och flyttar in. Han svär mot solen, men är gammal odlare, och beundransvärt uppfinningsrik i sin kamp för vatten och föda. 

Skördarna är brända, det finns ingen mat, men så upptäcker han att råttorna samlat majskorn nergrävda i åkrarna. Tillsammans med hunden tar han råttornas förråd av majs, och kan under en tid leva på det. Beskrivningarna av dessa råttor ska jag bespara er, men det här är verkligen en författare som gör att man under vissa partier av läsningen knappt kan andas. 

Till sist finns ingen mat kvar varken åt mannen, hunden eller råttorna. Djuren flyr och mannen är livrädd att råttorna ska ge sig på dem: ”Råttorna var vansinniga av hunger och hungergalna råttor kan bita öronen och näsan av en människa /…/ Råttflocken rusade framåt som ett mörkt moln…”

Nästa olidliga spänningsmoment är den gamles möte med en vargflock. Mannen har efter en mödosam vandring funnit en källa med vatten. Han blir lycklig och lättad tills han på andra sidan får syn på en varg som ligger i gräset. ”Vargens ögon lyste gröna.”

Lättnaden när vargen reser sig och går bort är ofantlig, men så kommer han tillbaka, med en flock. De ställer sig och spärrar vägen för honom. Det följande, med mannen som står blickstilla och stirrar vargakungen i ögonen tills han osannolikt nog vinner den psykologiska maktkampkampen mot vargflocken, är spänningslitteratur av högsta karat. Jag är helt slut efter att ha läst mig igenom den natten. 

Och jag lämnar dem här. Mannen och hans hund får vatten, de får kött – vill helst inte prata om vilket – så de överlever ett tag till. Och det finns hopp, i varje fall för majsplantan. 

Människans och djurens yttersta existentiella villkor finns i ett samspel med en natur, som kräver respekt och omvårdnad. Vi vet det och nu, i pestens tid känner vi det extra starkt. Men det är inte många författare som förmår att skildra detta som Yan Lianke. Bedövande skickligt.

Läs fler texter av Maria Schottenius

Ämnen i artikeln

Kina

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt