Romanen, som den skrevs på 1800-talet, fäster alla trådar vid ett centrum, människor möts i balsalen, hos pantlånaren eller på järnvägsstationen, relationer uppstår, band knyts och hålls samman av krig och pengar. Död och kärlek strider om herraväldet och även om döden oftast segrar lappar romanen ihop delarna till ett helt, en värld, främmande men igenkännbar.

Regina Porters debutroman ”Resenärerna” börjar med ett slags synopsis till en sådan roman: på sju sidor avverkas 63 år av James Vincents liv, från 1943, då han är fyra och frågar sin far varför människor behöver sova, till 2009 när hans barnbarn ställer samma fråga till honom. Hans far hade den gången för länge sedan ett säkert svar, ”för att Gud ska kunna rätta till allt människor fuckar upp”, själv vet han inte och svarar att sömnen är ett mysterium. Så kan historiens gång, sekulariseringen och fadersauktoritetens fall sammanfattas.

Därefter börjar historien om och flyttar från Long Island till Georgia där Agnes går på college och älskar Claude. En sen kväll tar de en genväg via Damascus Road hem och stoppas av en polispatrull som slår en batong i huvudet på Claude och släpar med sig Agnes ut i buskaget. Vi anar bara vad som händer där, men konsekvenserna är desto mer uppenbara. Agnes kan inte fortsätta vara med Claude hur mycket hon än älskar honom, hon gifter sig med en annan och får en dotter. Dottern är som sina föräldrar svart, hon kommer så småningom att få barn med James Vincents son, som är vit. 

Och sen? ”Resenärerna” blir aldrig en sådan roman som den skrevs förr; det finns inget centrum som alla personer kretsar kring och förr eller senare möts i. Den oerhörda händelsen på vägen till Damascus slungar i stället ut berättelsens personer på banor som ibland tangerar varandra men sällan korsas. 

”Resenärerna” är en släktroman som faller sönder i ett antal fragment och novellistiska utkast, ett trist tonår här, en olycklig kärlek där. Regina Porter följer sina gestalter en bit längs vägen, låter dem vara med om livsavgörande händelser som de håller för sig själva och som därför gör dem till mysterier även för sina närmaste. Agnes man Eddie Christie förstår aldrig varför hon insisterat på namnet Claudia åt deras dotter, han associerar till Claudius i ”Hamlet” och den pjäs, Tom Stoppards ”Rosencrantz och Guildenstern är döda”, som han läst och läst om under sin tid som marinsoldat i Vietnam. Agnes får i sin tur aldrig veta vad han varit med om i kriget. 

Stoppards pjäs ger ett slags nyckel till ”Resenärerna”. Den gör två biroller i Shakespeares ”Hamlet” till huvudpersoner, medan Hamlet, Ofelia, Claudius och de andra bara dyker upp helt kort ur kulisserna. Men Rosencrantz och Guildenstern förblir ändå på något vis bifigurer eftersom de hela tiden hålls ovetande om de intriger som spinns runt dem, de är ödets lekbollar och fördriver tiden med att singla slant. 

På liknande vis finns inga huvudpersoner i Porters berättelse, även om den inleds med en lång lista över uppträdande personer. Andra hälften av 1900-talet har ingen plats för hjältar i hennes USA. Vietnamkriget skymtar förbi som ett helvete där svarta amerikaner dödar människor de inte ser som sina fiender. På Manhattan dricker den vite juristen och hans fru för många Martinis alldeles för tidigt på dagen, och i North Carolina får den vite pojken inte bjuda hem sin nye granne, som är svart. Det är tidigt 1980-tal och ännu är det långt kvar till Obamas första presidentperiod. 

Vad den vite pojken inte vet är att han har en halvbror som kommer att gifta sig med en svart flicka och att detta äktenskap är den enda punkt där de två familjerna Vincent och Christie verkligen förenas, även om de under årens lopp kommer att stöta ihop många gånger under sina resor över den nordamerikanska kontinenten. Regina Porter skildrar 60 år då svarta erövrar en plats på universiteten, landsbygden avfolkas, människor gifter och skiljer sig. Familjen är bara en av de bastioner som är på väg att falla, och förändringen innebär inte bara framsteg. Om det är något bokens alla personer har gemensamt är det en ensamhet som liknar ett existentiellt grundvillkor.

Porter koncentrerar sin berättelse till de ögonblick i personernas liv då möjligheter går förlorade. Rätten att söka lycka är inskriven i den amerikanska konstitutionen, men förhållandena är inte gynnsamma, vare sig för lycka eller för romaner av den gamla sorten: den som vill skildra en trasig värld väljer en brusten form. Och Regina Porter visar att det inte behöver bli mindre engagerande för det.

Läs fler texter av Ingrid Elam och fler av DN:s bokrecensioner