Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 08:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/richard-ford-jag-fick-kanslan-av-usa-som-ett-farligt-stalle-man-kanske-borde-fly-ifran/

Kultur

Richard Ford: ”Jag fick känslan av USA som ett farligt ställe man kanske borde fly ifrån”

En kvinna viftar med flaggan framför Vita huset under mellanårsvalen.
En kvinna viftar med flaggan framför Vita huset under mellanårsvalen. Foto: Pontus Höök

Är det dags att ge upp USA och flytta därifrån? Kanske ändå inte. Den amerikanske författaren Richard Ford skriver direkt för DN om ett USA som kan vara trögt, men ändå har mycket gott kvar i sig.

Rätta artikel

Valdagen 2018. Detta är kanske inte det lämpligaste tillfället för en europé att försöka förstå sig på USA:s sorgliga politiska slitningar och dess förebud om en möjligen dyster framtid för amerikaner och andra. Även om man också skulle kunna påstå att det är det bästa tillfället. Det är bara det att det nuvarande ”amerikanska läget” inte är så lätt att l äsa för europeiska amatörbetraktare av USA som vrider sina fuktiga händer, och då och då skriver hycklande (och irriterande) mejl till mig om hur chockade och förfärade de är över att få en ”långvarig tro på USA” omskakad av Donald Trump och hans gnidna, elaka försök att göra ”America great again”. 

En fransk vän skrev nyligen att han faktiskt ”bad” för USA. Verkligen? Vem kunde ana att han ens var religiös? Dessa människor borde hellre vrida sina händer och be kring det som händer i Europa just nu, och låta oss försöka reparera, med gradvisa och konstitutionella metoder, det som tydligt har gått väldigt snett där vi bor.

Medan jag i veckor grubblade på det mellanårsval som nu avslutats påpekade jag för min hustru – och hon för mig (ganska ödesmättat) – att med detta valresultat skulle vi komma att ”lära oss något viktigt om vårt land”. 

Vad vi menade var att vi snart skulle få veta om USA faktiskt håller på att bli ett i grunden vidrigt ställe; ett land där en skurkaktig tredjedel av invånarna med hänsynslösa, halvlegala metoder kan hålla de övriga två tredjedelarna gisslan – à la Nazityskland 1933 – och frambringa USA:s fortsatta (antagligen fatala) förfall i bisarr, statsunderstödd ondska – det vill säga rasism, antisemitism, näringslivets ohejdade rovgirighet, ett samvetslöst förbiseende av de fattiga, de sjuka, de svaga, de missgynnade, den ömtåliga miljön, kvinnor, barn, immigranter, ekologin och större delen av världen som inte ­råkar ha turen att vara vit, kristen och manlig. 

Med andra ord: om USA håller på att stryka flagg för de mörka krafter som redan finns i dess dna, men som jag och min fru har trott vara ”balanserade” av de högre värden som är tolerans, anständighet, måttfullhet, instinkten att kompromissa, en ­åtminstone sentida historia av inkludering, en länge respekterad och lagbunden drivkraft att fruktbart samverka med resten av världen. 

Eller än trubbigare uttryckt: Skulle det vara dags att dra i väg från USA och lämna det i… exakt vems händer? Vi vet inte. Och flytta exakt vart? Europa? Strålande.

Foto: Jonas Lindstedt

Vad vi faktiskt har lärt oss av valet (och jag skriver detta i gryningen den 7 november innan jag haft ”fördelen” att höra presidentens och nyhets­mediernas senaste analyser kring valet) – eller, vad vi i själva verket har lärt på nytt – är att amerikansk demokrati är medfött omständlig, klumpig, en aning korrumperad, reaktiv men inte helt opåverkbar, ibland nyanserad, extremt närsynt men inte helt blind, nästan fobisk när det kommer an på historien, lomhörd men inte helt döv för sina medborgare och naturligtvis pengagalen. 

Och ändå är den inte så dum på det stora hela, eller så aningslös om framtiden, som den kan anses vara av människor som har ett intresse av att låtsas att de vet – återigen presidenten, tillsammans med de nyhetsrapporterande (och nyhetsskapande) organisationer som aldrig tycks hålla klaffen. 

USA befinner sig helt klart i ett åtminstone regeringsmässigt förfall (jag är inte kvalificerad att kommentera kring moraliskt förfall). Och dess förmenta roll som en källa till hopp för resten av världen verkar delta i det förfallet. Men återigen, vad har ni som är bättre? Obesvarade böner.

Blandat. Resultatet av det amerikanska mellan­årsvalet 2018 var helt klart blandat. Och grumligt. Möjligen förvanskat. Inte det sämsta. Men inte vad jag hade önskat. Val brukar nästan aldrig gå precis som jag vill.

På valdagens eftermiddag strosade jag omkring på Costco. Costco är en av våra gigantiska vi-har- allt-kedjor; Godzillavaruhus i förorten där man köper ett billigt medlemskap och sedan handlar … tja … allt: Franska viner. Platt-tv. Nödgeneratorer. Mobiltelefoner. Glasögon. Hinkar med ostkryddade nachos. Hemtest för tjocktarmscancer och tillbehör för guldfiskar. 

Varannan kund jag passerade när jag körde min enorma kundvagn längs gångarna, verkade ha på sig antingen en röd Trumpkeps eller en ”Make America great again”-huvtröja. Jag fick den kusliga känslan att om jag plötsligt hade skrikit ”Trump suger, ni är en hög jävla lögnare och idioter” så skulle jag ha blivit omringad, slagen till tystnad och lämnad på golvet av mina medamerikaner. (Jag kan ha haft fel, men det var mycket olustigt och isolerande.)

Så sent som föregående kväll hade jag suttit i vardagsrummet hemma hos en medelålders läkare här i Montana, där jag ibland bor, och lyssnat till denna doktor – grundligt utbildad med åtskilliga diplom från University of Virginia – som utantill och med fullständigt gillande sprutade fram en lustfylld litania av applådfångare från president Trumps standardiserade valtal om att ”tömma träsket”, ”våldtäktsimmigranter”, ”alla muslimer hatar oss” och att vita nationalister är hyggligt folk. Jag fick samma känsla som jag nämnde tidigare – av ett USA som håller på att bli ett farligt, rent ut fördjävligt ställe, där jag är fångad men alltför gammal för att fly, och inte har någonstans att ta vägen om jag faktiskt skulle fly.

Men ändå. Nästa morgon – den här morgonen – den 7 november, dagen efter valet, vaknade jag och insåg att Demokraterna hade återtagit kontrollen över representanthuset. Den demokratiske kandidaten till guvernör för den konservativa delstaten Maine hade oväntat segrat, och detsamma gällde min kandidat till senaten i mycket konservativa Montana. Muslimer, representanter för den amerikanska urbefolkningen, lesbiska representanter för den amerikanska urbefolkningen, hittills helt omöjliga kandidater av alla de slag hade valts till kongressen, till guvernörsposter, till senaten. 

Mycket mer hade hänt än vad som hade verkat rimligt, och det var bra händelser. Nya och plötsliga segrar kunde noteras mot de trumpianska republikanernas härjningar. Jag påminde mig att det bara gått 24 månader sedan presidentvaldagen 2016. Allt hade redan hunnit förändras sedan dess.

Det är svårt att generalisera om eller uppfatta allt detta klart från 500 mils avstånd. Men om ni sörjer över att vi har gjort er besvikna, så måste ni försöka förstå hur vi hamnade där vi hamnat, då och nu. Blandat. Grumligt. Förvanskat. Japp. Men inte helt hopplöst. Inte än. Vilket är en egenskap som sitter djupt i den amerikanska politikens arvsmassa, på trots av självgoda europeiska felsyner och krokodiltårade besvikelser.

Självklart skulle det aldrig komma att bli någon stor demokratisk våg – eller en republikansk – oavsett vad vår löjliga bondfångare till president snattrade om. Det fanns inte ens någon renodlad republikansk våg för två år sedan, när Le Grand Orange backade sin svampiga bak in i Vita huset. 

Även då var resultatet grumligt. Hans motståndare Hillary Clinton kunde möjligen ha blivit en bra president; men hon var också en vansinnigt usel, dåligt utrustad kandidat som antagligen inte ens skulle ha nominerats. Eller som det syrligt påpekades på den tiden: Trump var den ende republikanske kandidaten som hon hade någon chans att slå. Förutom att hon var den enda kandidat som han hade möjlighet att slå. 

Vilket han på sätt och vis också gjorde, även om han ”vann” två miljoner färre röster än hon gjorde och utropade sig som segrare bara på grund av en anakronistisk och ganska kuriös konstitutionell relik som vi kallar elektorskollegiet och som ni inte orkar höra min förklaring till. Det är alldeles för uråldrigt och grumligt och har att göra med hur delegater från elektorskollegiet fördelas enligt individuella staters kongressionella partisammansättning, som i sin tur avgörs genom ett drumligt men ofta använt röstfusk som kallas ”gerrymandering”, som delvis har uppkommit ur den federala sammansättningen av de femtio staterna som utgör USA som helhet, där individuella stater verkar – som de gjorde på 1700-talet före revolutionen – som små fristående stater.

Är detta tillräckligt förvirrande? Ni kan lägga ”otymplig” och ”bedräglig” till min korta lista – ”blandad, grumlig och förvanskad” – och ni skulle inte ha fel. Men sammantaget utgör detta maskineri ett politiskt system som – även om det knappast är lätt att begripa eller ens avsett att vara begripligt – inte kan knuffas till anarkins eller revolutionens brant i första taget, utan snarare tungrott korrigerar sig självt på egen hand.

Och när jag nu sagt detta så hoppas jag att det inte innebär att jag är korkad. Jag hade, det skall sägas, helt fel om att Trump skulle bli president. Jag är trots allt romanförfattare, vilket innebär att jag helt naturligt är optimist. Och jag är patriot – i alla fall när det kommer an på den där listan över medborgerliga dygder som jag satte upp ovan – tolerans, anständighet, inkluderande och så vidare. Och … amerikaner är faktiskt inte så väldigt intresserade av politik och kan stå ut med en massa dumheter bara vi får vara i fred och hänga på Costco.

Läs mer: Richard Ford efter presidentvalet 2016.

Men var säkra på en sak. Donald J Trump och hans anhang av politiska huliganer är en genuin farsot – en fara för ett intelligent och upplyst ­styre, en fara för rättvisa och lika skydd inför lagen, en fara för våra mest grundläggande ­definitioner och uppfattningar om vad det innebär att leva tillsammans i en frisk och empatisk anda – inte bara som nation, men som männi­skor. Och mer. Och värre. 

Men ett val som detta, som ännu håller på att sätta sig, är inte ett dåligt tecken. Det är inte det bästa tecknet. Men långt­ifrån det sämsta. En majoritet av amerikanerna har börjat bli uppmärksamma – hur mycket vi än avskyr det. Det bästa hos oss är utsatt för en attack och släpas i smutsen, vilket är detsamma som ett krig inom våra egna gränser. Och i ett sådant krig ställer jag mig på det jag vet är den goda sidan.

Översättning från engelska: Jonas Thente