Hösten för trettio år sedan börjar under sommaren. 

Eller kanske redan sent på våren? Med den där begravningen i duggregn på kyrkogården i Rákoskeresztúr, en förort till Budapest? 

Från en anonym massgrav begravs på nytt de fem ledarna för den ungerska revolutionen 1956 som Kreml och János Kádár lät avrätta på dagen för 31 år sedan. De två mest kända är Imre Nagy – ”onkel Imre” – och revolutionens militäre ledare Pál Máleter. Var och en får nu i Rákoskeresztúr sin egen grav. Vila äntligen i frid. Fast egentligen är det kommunismen som begravs trots att ingen av oss som då är där anar det.

Bredvid mig står Máleters änka, som förstenad under en kolsvart hatt stor som ett kvarnhjul. Gräsmattan kring de ännu öppna gravarna är sprucken, duggregnet gör varken från eller till. Högtidliga tal, Beethoven ur raspiga högtalare. Vad som slår mig är ändå tystnaden: varje ton hörs när en ensam koltrast sjunger i ett av de stora lövträden. 

Efteråt slår jag mig i slang med en frihetskämpe från 1956 som haltar svårt på vänster ben. ”Alltsammans var kommunisternas fel. Och alla kommunister var judar. De ville ha hämnd för Auschwitz och förstöra den ungerska nationen.”

Senare på kvällen dricker jag te hos Rudolf Ungváry, som ung pojke hösten 1956 på barrikaderna med gevär. ”Politik görs nu här i landet av olika högljudda grupper. Men till sist avgör folket. Och hittills tiger folket.”

 

● ● ●

 

Järnridån blir alltmer absurd och virtuell. 

En hög partifunktionär i Östberlin jag känt i åratal nästan viskar: vi sitter på 100.000-tals ansökningar från medborgare som vill lämna DDR för gott. Och partiet har ingen aning vad man ska göra. 

”Men för guds skull, skriv inget vad jag sagt i tidningen!” 

Redan under den våren, i österrikiska Mörbisch nära statsgränsen, träffar jag en glad, kerubliknande man med kikare kring halsen som på egen hand klipper upp taggtråden till Ungern. Flera gånger om dagen ger han sig ut i terrängen och plockar upp flyktingar från den andra sidan. Vietnameser, rumäner, kubaner, i går en man från Ghana. 

Ungrare? Östtyskar? 

”Ännu inga. Men det är bara en tidsfråga.”

De ungerska gränsvakterna kallar han stackars satar, fast i grunden hyggliga pojkar som i skymningen skyggt och utan vapen kommer över på hans sida för att bjudas på cigaretter och en klunk ur hans fickplunta.

De kommer genom hålen han klippt upp i taggtråden. 

”Stora nog för en lastbil.”

Flyktingarna? De bryr sig gränsvakterna inte längre om.

 

● ● ●

 

I stället för ungrare kommer östtyskar. Efter sommarens semester har de blivit kvar i Ungern i hopp om att därifrån ta sig vidare till Västtyskland. De hamnar i improviserade läger. Svårast att uthärda är att få tiden att gå. Csilla von Boeselager förestår malteserordens läger i Zugliget. ”I dag har jag beställt tre bussar så att vi kan besöka Budapest zoo.” Sedan börjar baronessan samla ihop sina östtyskar som vore de en skolklass. 

Alla lyder.

Mitt emot hennes läger har Östberlin ställt upp en barack för ”rådgivning” till dem som ångrat sig och vill tillbaka till DDR. Ingen besöker baracken. Sedan några dagar är den igenbommad och gardinerna fördragna. 

 

● ● ●

 

Plötsligt ger Budapest östtyskarna tillstånd att vid midnatt söndagen den 11 september över ”valfri gränsstation” lämna landet. Östberlin rasar. Den natten är jag vid gränsen mellan Hegyeshalom och Nickelsdorf där långa rader av musgråa Trabanter med hela familjer väntar på tolvslaget. Alla är unga. Fem i tolv. En kraftig karl med tatueringar har lagt huvudet mot ratten och gråter så att han skakar. Hans fru försöker milt trösta honom. Många har klippt bort ”D” och ”R” ur nationsskylten så att bara ett ensamt ”D” blivit kvar. 

Så blir det dags fast ingen hört något klockslag: ett samfällt jubel, flaskor med skär eller ljusgul sekt sträcks ut genom öppna bilfönster. Puttrande och stinkande rör sig kolonnen av bilar sakta och disciplinerat in på österrikisk mark. 

Ett ungt par från Bitterfeld är utan bil och jag ger dem skjuts tillbaka till Wien. Tysta, nästan andaktsfulla, sitter de i baksätet och äter på var sitt äpple. Ingen av dem har någonsin varit på denna sidan av järnridån. Ingen har släkt i väst. När vi i Wien stiger ur bilen möter vi en gammal dam som så här vid tretiden på natten vädrar sin hund, en fläckig ung boxer som stretar i sitt koppel. 

”Kommer ni från gränsen?” Den gamla damen är inte det minsta förvånad. ”Jag är ungerska, för trettiotre år sedan kom jag själv den vägen. Men till fots. På den tiden fanns inga bilar i Ungern.”

Hunden heter Django. 

”Var inte rädda! Han är den snällaste som finns. Och lycka till i friheten!”

 

● ● ●

 

”De elaka ungrarna klippte sönder taggtråden för kommunistpartiet här i landet. Det kommer man aldrig att förlåta dem.” Stefan Heym, i storrutig amerikansk sportskjorta, sitter hemma i Grünau i sin lilla biedermeiersalong som denna höst kan verka som en trygg oas utanför Tiden. 

Otto Reinhold, vid sidan av Kurt Hager SED:s chefsideolog, ser inte ut som om han bakom sitt tomma skrivbord tänkt dementera vad DDR:s mest kände dissident sagt mig. Bakom Reinhold står ett lågt soffbord med mer än ett halvdussin telefoner, alla i samma färg – bara en enda är illande röd. Ideligen ringer någon av dem med ett lågt skorrande utan att han för ett ögonblick låter det störa honom. 

Glasnost? Perestrojka? Sovjetiska angelägenheter. De som lämnar landet? Vilseförda, beklagansvärda människor. Läget här? Stabilt. I Polen? Reinhold rycker på axlarna till svar. Bakom ryggen på honom fortsätter telefonerna att skorra. ”Men under nittiotalet behövs en årlig tillväxt på 3–4 procent. Annars får vi problem.” 

Plötsligt flyger den överviktige Reinhold upp ur fåtöljen, det är den röda telefonen som ringt utan att jag hört någon avvikande ton i det kollektiva skorrandet. 

Diskret kupar han handen över luren. Chefsideologen lyssnar en stund under tystnad. 

”Nej”, säger han sedan med låg, nästan mjuk stämma. ”Då har ni fått fel nummer.” 

 

● ● ●

 

På måndagar har folk i Leipzig börjat samla sig till tysta demonstrationer. Öppet, på gatan. Med egna ögon vill jag själv se efter och tar tåget från Östberlin för att undvika att i bil stoppas av polisen. 

Vi är fyra i kupén. Två damer byter kakrecept, en hög officer i folkarméns uniform läser Tolstojs ”Krig och fred”. Demonstrationen på Karl Marx-torget liknar en söndagspromenad. En gles massa av flanerande ungdomar blir sakta fler och fler; de ser ut som om de inte alltför ivrigt letade efter någon. Jag är nästan besviken. Polisen tittar på med bistra miner fast som vore de här av ren tillfällighet. 

Först i oktober blir promenaderna till riktiga demonstrationer, men innan dess har östttyskar tagit sig in på den västtyska ambassaden i Prag: Palais Lobkowitz är som ett härläger, också den stora barockträdgården. Den östtyska – tyska? – krisen har spillt ut i gränderna runt ambassaden, bland sopsäckar i blå plast sitter och ligger folk på kullerstenarna, inlindade i filtar mot höstkylan. Några slevar i sig soppa, andra dricker ur vin- eller spritflaskor. 

Tjeckerna är upprörda. De säger till mig att man snubblar över östtyskar överallt och att de vägrar flytta på sig.

”Ska det vara nödvändigt att skräpa ner så här bara för att man inte vill bo i DDR?” 

Herr Novák, 80 år fyllda, protesterar hos poliserna som sitter i sina parkerade bilar i gränderna utan att ingripa. Poliserna tiger i samtycke. Så ense har Prags borgare och polis förmodligen inte varit sedan kommunisternas maktövertagande i februari 1948.  

”Och vi som alltid trott att tyskarna är en kulturnation.” 

Rykten säger att östtyskarna snart får åka vidare. Men när? Och från vilken station? ”Och vad ska hända med min Trabant?” Denna bil, annars en sällsynthet i Prag, tycks ha tagit över hela Prags Lillsida.

 

● ● ●

 

I Östberlin befinner sig regimen redan i upplösning, den 4 november demonstreras för yttrande- och mötesfrihet. Det överskuggar allt som dittills skett i Leipzig; fem dagar senare kommer muren att falla. 

Tidigt den morgonen äter jag frukost med Stefan Heym och efter den inspekterar vi talarstolen på ett lastbilsflak, alldeles bredvid en av den statliga resebyråns filialer. Stefan muttrar: ”Utresebyrå vore ett mer passande namn.”

Den långa listan av talare är som hämtad ur oppositionens ”Vem är vem?”, men även partifunktionärer som Günter Schabowski och Markus Wolf står på lastbilsflaket. Båda blir utbuade. Wolf i sin flotta trenchcoat när han försöker ta ”min polis” i försvar; lika chockad som förargad ger han upp. 

Jag känner honom sedan förut, står alldeles nedanför och vill ha en kommentar, men bryskt skjuter han mig åt sidan. Kanske känner han inte ens igen mig. En ensam demonstrant med plakat får den kanske största applåden: ”Tillsammans med vår Egon i nästa val för 105 procent.”

Bara några veckor senare står Egon Krenz i blå mockarock framför Schinkels museum i Lustgarten och försöker gjuta mod i minst 10.000 rasande partimedlemmar. Det är redan mörkt ute. Med svarta ringar under ögonen och ständigt leende liknar Krenz filmkomikern Fernandel. Efteråt, fortfarande leende, svarar han på mina frågor medan livvakterna försöker dra mig därifrån. 

”Finns DDR fortfarande?” 

Krenz ler. Livvakterna stöter mig gång på gång med batonger i ryggen. Krenz bär inte längre partinål på rockslaget: för mig en viktigare upplysning än något av vad han säger. Alltjämt leende ursäktar han sig; nu måste han hem för att sova. 

”På lördag fyller min hustru år. Åtminstone två timmar vill jag då ha över för henne.” 

Kort därefter kommer Krenz att ha hur mycket tid som helst för sin hustru. 

 

● ● ●

 

Tillbaka i Prag känns det som man där ville komma ikapp vad som redan hänt i Polen, Ungern och DDR. Det klaras av på elva dagar. Miljoner i hela landet deltar i generalstrejken som Václav Havel uppmanat till. Havel? I går nästan okänd talar han till kanske en kvarts miljon på Wenzelplatsen där Pragborna sedan kommer att mötas dagligen klockan fyra. Den 22 november sitter jag i trappan ner till tunnelbanan, runt omkring mig klingar Pragborna med sina nyckelknippor i luften. Ett metalliskt klingande som från spröda kyrkklockor. Kommunisternas tid är ute. 

Avgå! 

Jublet är öronbedövande när Alexander Dubcek dyker upp på en balkong tillsammans med Havel. Anförda av vissångerskan Hana Hegerová sjunger sedan hela torget nationalsången. Före och efter är knäpptyst.

Som om kommunismen aldrig funnits är allt som påminner om den försvunnet ur Prags gatubild. Maskinskrivna flygblad går hand ur hand. ”Låt er inte provoceras, bevara lugn och värdighet.” Dagligen hålls presskonferenser i Laterna Magica, experimentteatern ägnad åt bild som redan Franz Kafka på sin tid besökte, men som nu ägnas Havels och Dubceks eftertänksamma ord eller mer oförsonliga från inbjudna som vill vara med på ett hörn. 

Åtskilliga har bjudit in sig själva. En av dem är Václav Klaus som tråkar ut alla andra genom att prata ekonomi. 

Mitt under en presskonferens kommer så nyheten att hela politbyrån avgått. Dubcek och Havel omfamnar varandra, en flaska sekt korkas upp, det skålas på scenen. Korken av plast far ut i salongen, vi journalister störtar oss efter den. Jag är den lycklige upphittaren. 

Efteråt frågar Havel mig blygt och stammande om han skulle kunna få den. Jag behåller den. Fast jag skäms en smula.

I dag ligger den någonstans i mina skrivbordslådor – bara i vilken vet jag inte längre.