Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 12:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ring-sverige-ring-vilken-dikt-kan-vi-lasa-pa-nationaldagen/

Böcker

Ring, Sverige, ring! Vilken dikt kan vi läsa på nationaldagen?

Foto: Magnus Hallgren

Varje nyårsafton inför tolvslaget deklameras Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” från Sollidenscenen på Skansen. Men vilken dikt skulle kunna ringa in den svenska sommaren på nationaldagen? Boklördag ställer frågan till fem lyrikkännare.

– Ring, klocka, ring!

Få dikter är så fastetsade i den svenska folksjälen som Alfred Tennysons ”Ring out, Wild bells” i Edvard Fredins översättning. Sedan 1895 har den deklamerats på Skansen i samband med nyårsfirandet. Sommartid skulle motsvarigheten möjligen vara Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, signaturmelodin till ”Allsång på Skansen”, som också framförs av olika röster varje år. 

Traditionen med ”Nyårsklockan” var från början en rent privat angelägenhet i en framstående kulturfamilj. Skådespelaren och operettsångaren Anna de Wahl fick översättningen i gåva av Edvard Fredin och den lästes före tolvslaget i hemmet. 1897 ombads sonen Anders de Wahl att framföra den offentligt på Skansen. Det fortsatte han med i 51 år innan han efterträddes av Georg Rydeberg och senare av bland andra Jarl Kulle, Jan Malmsjö, Margaretha Krook, Krister Henriksson och Lena Endre. 

Skulle det vara möjligt att etablera något motsvarande under nationaldagsfirandet? Det tror Gunnar D Hansson, tidigare professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

Gunnar D Hansson.
Gunnar D Hansson. Foto: Tomas Ohlsson

– Lyrik är i väldigt hög grad förknippat med minne. Diktminne. Man vill höra det man hört förr. Det är konstformens urgamla egenart. Detta förstärks om man har en gemensam referensram. Orden kan svetsa samman och bidra till gemenskap och kontinuitet. Det är det som gjort att ”Nyårsklockan” överlevt trots att diktens retoriska tonläge passerats av tiden för länge sedan. Det krävs i dag en mild stämma för att undvika parodiska effekter när den läses högt.

Gunnar D Hansson är aktuell med boken ”Garbo går iland. Essäer och småstycken” (Ekphrasis förlag), som bland annat behandlar arv, kanon och nationell identitet i den svenska lyriken.

– Den svenska nationalsången är inte särskilt pompös om man jämför med andra nationalsånger. Där saftas det på med hjältemod och elände. I ”Du gamla du fria” är allt sådant nedtonat. Den är ganska opatriotisk, mer 1800-talskt landskapsromantisk.

När han blir ombedd att nämna en dikt som kan läsas på Skansen under nationaldagsfirandet svarar han med vändande e-post, som om han bara väntat på frågan: ”Juninatten” av Harry Martinson!

– Den har en enkel titel precis som Tennysons dikt. De står vackert mot varandra: ”Nyårsklockan” och ”Juninatten”, säger Gunnar D Hansson.

I den nya boken finns en essä om motivet ”sommaren är kort”, som har varit litteraturhistoriskt viktigt från 1600-talet och framåt. Det ryms i Harry Martinsons dikt från 1953. Sista strofen lyder: ”Juninatt blir aldrig av / liknar mest en daggig dag / Slöjlikt lyfter sig dess skymning / och bärs bort på ljusa hav”.

– Formen och de enkla rimmen gör att den kan uppskattas av både kännare och mer ovana diktläsare. De senare kommer att identifiera den som en ”riktig” dikt, det är jag säker på. Bildspråket är också enkelt men djärvt, man fattar direkt vad det handlar om. Så fungerar många bra dikter!

Gunnar D Hansson misstänker rent av att texten har en dold fanclub på internet.

– När jag googlade hittade jag flera olika webbsidor om ”Juninatten” och även tonsättningar och körframträdanden. Jag tror att detta är en dikt som äger sitt eget sommarstugeliv fram på kvällskvisten.

Det är ytterligare en styrka. För det är från läsarna ett initiativ som en ny nationaldagsdikt måste komma, menar han.

– Det viktigaste är att en sådan här grej inte skapas uppifrån. Traditionen med ”Du gamla du fria” växte fram under 60 år. Folk tyckte att det var en lämplig sång att sjunga på högtider, och så småningom utsågs den till nationalsång.

● ● ●

Vilken dikt vill du höra på nationaldagen?

 

Ulrika Knutsson
Ulrika Knutsson Foto: Staffan Claesson

Ulrika Knutson, författare och kulturskribent:

– ”Näktergalen i Badelunda” av Tomas Tranströmer. I Badelunda vid Västerås gick näktergalens nordgräns när Tomas Tranströmer skrev sin dikt 1989. Men gränser flyttas. Fågeln hörs nu i Gävle, glädjande nog, och rör sig sakta norrut. Visst kan Badelunda i försommarnatten vara centrum i en nationaldikt? Där finns förresten också en kungshög efter Anund, även om en nationaldikt inte längre kan vila på kungar. Poeten vilar bara på närvaron av en röst: ”Jag var i fängelse, men den besökte mig”. Det är enda gången människan nämns. Dikten är tät, men tillräckligt gles för att våra drömmar ska rymmas: ”Bara näktergalens röst, de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie”. Och vem ska läsa dikten den 6 juni? Kanske Dawit Isaak, eller Gui Minhai, när de har kommit hem igen.

Aase Berg
Aase Berg Foto: Lars Lindqvist

Aase Berg, poet, kulturskribent och litteraturkritiker i DN:

– Jag har inte riktigt klart för mig vad som firas på nationaldagen, men det är väl kungen? Då tycker jag att det är roligare att fira hedniska gudar på midsommarafton. Så mitt förslag på midsommar är ”I solnedgången” av Gustaf Fröding. Den är fruktansvärt melankolisk och handlar om förgängligheten. Han skriver: ”Tiden förgår/nyss var det vår/snart ligger höst över världen”. Midsommar är en rubbad högtid. Det är en kort lucka av ljus i det allmänna eländet. Människor blir galna. Alla vet att nu blir det snart mörkare. Generellt tycker jag att nationaldikter ska vara deprimerande. När det händer katastrofer lyfts alltid härliga, charmiga texter fram, där inget är hemskt trots att det hänt något ohyggligt, som tsunamin. Det finns en falsk föreställning om att poesi är trösterik, men den är ju i själva verket upprivande! Frödings dikt bör läsas av en kvinna med krass framtoning och lite hes, aggressiv röst. Ann Petrén skulle vara perfekt, eller varför inte Marit Paulsen?

Marie Lundström
Marie Lundström Foto: Mattias Ahlm/SR

 

Marie Lundström, programledare för ”Lundströms Bokradio” i P1:

– Nationaldagen är absolut en dag för poetisk mobilisering, men jag tror inte att en dikt och en diktare kan representera hela nationen, det är en förlegad idé. Nej, flera poeter borde få i uppdrag att skapa något nytt varje år. Upplägget kan vara inspirerat av tv-programmet ”Sápmi sessions” där två artister på tre dagar ska skapa en låt. Poesi kräver längre tid, därför föreslår jag att sex poeter tillbringar fem dagar tillsammans. Det ska leda till fyra kriser och en sonettkrans. Sedan kan de åka på turné, som ett rockband, och läsa upp den. Första årets deltagare är Tua Forsström, Athena Farrokhzad, Anna Hallberg, Daniel Boyaciouglu och David Väyrynen. UKON fungerar som gruppens terapeut och krishanterare.

Jonas Ellerström
Jonas Ellerström Foto: Elisabeth Mansén

 

Jonas Ellerström, författare och bokförläggare:

– Varje tillfälle att presentera poesi är förstås välkommet, även på nationaldagen, så länge poesin inte ställs i någons intresse, till exempel politikens, nationens eller ekonomins. År 2020 är det också självklart att vi inte kan fixera oss vid ett enda verk, som ”Nyårsklockan”. I stället behöver många röster få höras. Om en tradition med ”nationaldagsdikten” skulle införas så tycker jag att verket ska bytas ut varje år. Men en som skulle passa att inleda traditionen är ”Självbiografi” av Sonja Åkesson, läst av henne själv till musik av jazztrumpetaren Jan Allan från skivan som följde med boken ”Jag bor i Sverige” 1966. Åkessons röst talar ur ett folkhem som i efterhand först hånats, sedan idealiserats, och som löper risk att förvandlas till en formbar myt att utnyttja av skilda politiska intressen. Andra året kan Åkessons Stockholmsperspektiv och 1960-tal bytas mot millennieskiftet i Johannes Anyurus debut ”Det är bara gudarna som är nya”, som är en uppväxtskildring från Jönköping.