Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Roberto Saviano: Därför segrade vreden och egoismen i Italien

Efter valet den 4 mars är det populistiska Femstjärnerörelsen och Lega, det förut separatistiska Lega Nord, som är de nya ledande partierna i italiensk politik. Misstro och missmod, inte hopp om förbättring ligger bakom väljarnas svängning, skriver författaren Roberto Saviano. 

Vem vann och vem förlorade valet i Italien? Svaret är alltför uppenbart och procentsatserna finns för alla att beskåda, så jag ska inte ta utgångspunkt i siffror för att tala om vad det här röstresultatet betyder. Jag föredrar att utgå från den del av Italien där saker och ting ofta kan läsas tydligare, den del av Italien som inte har varit lika delaktig i den här valrörelsen som resten av landet, och som har varit allt mindre delaktig i varje valrörelse sedan lång tid tillbaka. 

Den del av Italien där politikerna älskar att tråla efter röster, men undviker som pesten så länge de kan. Jag utgår från Syditalien, som vi har vant oss vid att betrakta som Berlusconis furstendöme, men där det samtidigt finns ett starkt stöd för Demokratiska partiet (PD), lett av lokala småfurstar som i decennier har säkrat drivor av röster. 

Just Forza Italia (Silvio Berlusconis parti, reds anm) och PD blödde i det här valet röster när väljarna gick till Lega och Femstjärnerörelsen. De sistnämnda har med sitt löfte om medborgarlön fått ett nästan totalt stöd i just de regioner där det enda hoppet är bidragspolitik, eftersom det inte finns en konkurrenskraftig ekonomi.

Läs mer: Björn Wiman: Berlusconi är tillbaka på scenen – och i dagens helvete kan allting hända 

Och också i det här fallet – jag har skrivit om det här i åratal! – är Syditalien ett sår genom vilket man kan se långt. Det är just regionerna i Syditalien, som övergivits av den nationella politiken och stängts ute från den allmänna debatten, som avgör vilken riktning hela landet ska ta.

Men förutom bidragslöftena har, framför allt i Kampanien, misstroendet (i högsta grad berättigat) mot de traditionella politikerna vägt tyngst för de syditalienska väljarna. Nyligen publicerade nätpublikationen Fanpage ett undersökande videoreportage som visar hur avfallshanteringen i Kampanien styrs av Demokratiska partiet, som har makten i regionen. En oroväckande bild trädde fram, av korruption, omoral, svågerpolitik och intressekonflikter, och det har för många italienare varit bekräftelsen på att de partier som fram till nu har haft hand om den offentliga sektorn inte är annat än ruttna maktcentra och att det inte går att vänta sig någonting gott av dem.

Naturligtvis håller jag inte med om den generaliseringen; partierna består av människor och var och en får svara för sin egen heder och sitt eget arbete, men här handlar det inte om vad jag tycker, utan om vad italienarna kände efter att ha fått ännu en bekräftelse på de traditionella partiernas oförmåga. Avslöjandena, skandalerna, politikernas nonchalans och brist på hänsyn har fått många syditalienska väljare att sänka sin blick, att inte längre rikta den mot Europa utan i stället börja ägna sig åt och oroa sig enbart för det som händer en meter från dem själva. 

Att de traditionella partierna har övergivit Syditalien har fört med sig en känsla av nödvändighet att delta, ibland dragen till det extrema

Hur ska man kunna tänka på Europa om saker inte fungerar här? Den utbredda misstron var ett stridsrop, och partiet som mer än alla andra har svarat på väljarnas behov av direkt, personligt engagemang är Femstjärnerörelsen. 

Det är uppenbart att Matteo Renzis (avgående partiledare i PD, reds anm) löfte om att skrota det gamla har skrotats av Renzi själv och raserats av att han bara har hittat ett sätt att ägna sig åt Syditalien under de här åren: genom det spektakulära löftet om att bygga en bro över Messinasundet (en hjärtefråga även för den mest befängda berlusconismen) och Apple developer academy i Neapel, som har sålts in som en första signal om ekonomisk återhämtning i regionen. En utbildning för Appleutvecklare, en unik utbildning och dessutom i en så ekonomiskt deprimerad omgivning, skulle ge Renzi titeln ”Syditalienvän”. Ett spel för gallerierna.

Läs mer: Susanne Ljung: Berlusconis (alltför) vita tänder ska vittna om välstånd 

Att de traditionella partierna har övergivit Syditalien har fört med sig en känsla av nödvändighet att delta, ibland dragen till det extrema, ett behov av att känna att den egna rösten, att det egna valet har haft en verklig effekt. Italienarna i dag, särskilt syditalienarna, vill veta exakt hur deras röst förändrar deras vardag. Och om företagen fortsätter att utlokalisera jobben, om arbetsmarknaden i Syditalien fortsätter att bestå av krossade förhoppningar, så vill de åtminstone ha försäkran om att de som styr ägnar sig åt dem, bara dem, dem först.

Och många kommer nu säga, att det som föds här är ett vredens parti. Men vad är det för vrede som vi talar om? Fortfarande blind vrede? Fortfarande proteströstande? Nej. Att rösta för Femstjärnerörelsen eller Lega (numera ett nationellt parti som vill representera alla) är inte enbart en proteströst, utan en röst som vid det här laget är medveten, och som bland annat kan ha fördelen av att ha ersatt många köpta röster. Den här gången har väljarkåren konsekvent gett sitt stöd till två partier som både är trogna och avspeglar sina väljare. Man har inte bara lagt en röst för att protestera eller uttrycka sin åsikt, utan för att uttrycka sin identitet.

Renzis retorik har skapat en bitterhet, som i sin tur har skapat ett slags social egoism. Det som intresserar mig är att jag har det bra, alltså är den politiska kraft som lovar att ägna sig åt mig som är italienare den enda som jag kan lyssna på. Den som lovar mig medborgarlön i ett Syditalien där inte bara jobb saknas, utan hoppet om ett jobb, talar till just mig.

I Kampanien har Femstjärnerörelsen vunnit stort, och deras seger är ett slags befrielse från regionpresidenten Vincenzo De Luca, representant för den politik som Renzi hade lovat att skrota. I Syditalien hade Renzi två alternativ: en lång väg av reformpolitik, som skulle ha krävt att man valde nya representanter; eller att lita på röstfiskets småfurstar – en röst, ett jobb; en röst, en gentjänst – och på så sätt snabbt uppnå seger och hoppas på att kunna förändra Syditalien när man väl nått makten. Han valde den enkla vägen, och i den viktigaste politiska frågan lyckades han inte hålla fast vid den kurs som kunde leda till förändring.

Det som intresserar mig är att jag har det bra, alltså är den politiska kraft som lovar att ägna sig åt mig som är italienare den enda som jag kan lyssna på.

Folk i Syditalien har resonerat såhär: om PD alltid har kommit med vackra idéer, om öppenhet, rättvisa, men sedan inte har kunnat ge mig någonting av det eller ens komma i närheten, då föredrar jag frånvaron av ett moraliskt projekt, jag föredrar en rörelse som vare sig är höger eller vänster, som definierar sig som postideologisk, som inte ställer sig några moraliska frågor, som stolt hyllar sin egen inkonsekvens. 

Ena dagen är de för EU, nästa dag emot; ena dagen är de för vacciner, nästa dag emot. Femstjärnerörelsen och Lega har inte lurat väljarna, allt var uppenbart, allt ändrades från dag till dag – ett ständigt flöde av Instagramstories, Facebookposter och en och annan tweet – allt anpassat efter opinionsundersökningarna. 

Till och med tragiska nyheter (titta på Macerata) användes i politiska syften. Och paradoxalt nog gillade italienarna det här: möjligheten att slippa moraliska krav, att fritt kunna vara inkonsekvent efter stundens behov.

Att vara väljare till ett progressivt parti förutsätter att man tror på värderingar som inte ens partiet som man röstar på längre försöker leva upp till. Och vad tjänar det då till? Varför ska man leva mitt i konflikten mellan en egenpåtagen intellektuell hederlighet, som man hela tiden måste slåss för, och möjligheten att vara fri i sin egoism? 

Femstjärnerörelsen har inte presenterat någon lösning för väljarna i Syditalien om hur man ska få igång ekonomin, förutom banala recept om att effektivisera utgifterna och allmänna löften om att slåss mot korruption. Men de har gett dem någonting större: måltavlor att slå mot. De har kapitaliserat på frustrationen, utan att be om ett förändrat beteende i utbyte, tvärtom, de har understött näthatarnas språkbruk och anammat en politik som grundar sig på hur verkligheten uppfattas, inte på hur den ser ut.

Men förutom rätten att vara inkonsekvent, så tillför Lega en detalj som vi inte bör förbise, och det är friheten att också vara elak. Matteo Salvini (Legas partiledare, reds anm), som utan att skilja på ålder, kön, förutsättningar och ursprung vill skicka ut alla invandrare från Italien, som alltid har sett ner på Syditalien och som nu presenterar sig själv som ledare för hela landet, stod och svor på Bibelns evangelier. 

Det han tycktes säga var det här: att motsätta sig flyktingmottagande, att använda ett våldsamt och öppet rasistiskt språkbruk – det står inte i motsättning till våra katolska rötter. Salvinis svurna trohet till evangelierna är identisk med hur maffiabossar dyrkar Jungfru Maria. Men kan man vara kristen och tala på det sätt som han gör om folk som flyr från krig och elände? Nej. Kan man tro på evangelierna och samtidigt förhindra tusentals barn som har fötts i Italien att bli italienska medborgare? Nej.

Den 4 mars i Italien vann missmodet, det var inte hoppet som vann och det var inte önskan om en bättre framtid. Den 4 mars vann idén om en stängd stat, en nation med höga och ogenomträngliga gränser, ogenomträngliga för människor men inte för det kriminella kapitalet (för det är gränserna alltid öppna), och inte heller för de italienare som varje år bestämmer sig för att lämna landet. Den 4 mars vann EU-skepsisen, pådriven av Trump och av Brexit. 

Och idén om ett EU som är enat och stolt över sina mänskliga rättigheter, som har gjort Europa till en bättre plats att leva på, förlorade. Den 4 mars i Italien vann en märklig form av nihilism, som svär sig fri från varje form av sammanhang och blir till friheten att vara elak. 

Men vad var alternativet? Den här gången fanns inget alternativ. Lega och Femstjärnerörelsen vann, för på andra sidan fanns ingenting. Ingenting längre.

Övers. från italienska: Malena Johansson

 

OM FÖRFATTAREN

Roberto Saviano är italiensk författare och journalist. Han fick sitt stora genombrott 2006 med boken ”Gomorra” som även blev film och tv-serie. Hans senaste bok ”Blodsleken” (La paranza dei bambini) gavs ut på svenska hösten 2017 på Brombergs förlag. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.