Han kallades för ”Tjockskallen”, så när de beställde mordet på honom lydde ordern att krossa hans huvud med en sten.

Smeknamnet fick han eftersom han vägrade lyssna på varningarna att inte sälja droger på maffiakontrollerat område. Det blev hans död, genom den symbolladdade avrättningen. Han var fortfarande i skolåldern när det hände.

Roberto Saviano berättar anekdoten om sin gamla skolkamrat ”Tjockskallen” med bister min och ena benet korsat över det andra i fåtöljen. Den sjunkande kvällssolen släpar sitt sista ljus efter sig över Göteborgs fasader och tak utanför det vidsträckta hotellfönstret bakom honom.

Berättelsen är en av många redogörelser från Savianos uppväxt i Neapel där unga pojkar blir maffiarekryter. Det är också dessa camorrans barnsoldater som hans nya roman ”Blodsleken” handlar om: en brutal historia om ”trålarna”, de unga som idag styr den organiserade brottsligheten i Neapel. De rekryteras redan vid tio års ålder, och de flesta dör vid sjutton eller arton.

– För första gången i den kriminella historien har unga tagit makten. Maffian har alltid arbetat med jätteunga pojkar men skillnaden är att de här ger order och styr, de är inte underordnade.

När Saviano växte upp var 40 procent av alla i hans område dömda för maffiabrott. Jag frågar om det har blivit värre med åren. Han nickar.

– Vi har aldrig sett en situation som den i dag. De unga tog makten genom att utnyttja ett tomrum i organisationerna eftersom bossarna sitter i fängelse, husarrest eller har gått under jorden.

En anekdot till: en av dessa unga gangsters skrev härom året på sin Facebooksida: ”I dag fyller jag 18 så ni måste fira mig rejält, för jag kommer inte bli äldre än 20”. Han fick en tårta i form av en Rolexklocka i 18-årspresent. Men han blev aldrig äldre än 19: han sköts i ryggen av en krypskytt.

– Killarna som ger sig in i det här vet på förhand att de är dömda till döden. Om de är lyckligt lottade kommer de leva några få år till.

I bokens inledning misshandlas en pojke svårt och blir bajsad i munnen av ett ungdomsgäng. Hela scenen berättas ur pojkens perspektiv som ser ”ett hårigt svart öga som med två spasmer klyver exkrementormen i två runda kluttar”.

Den obevekliga scenen sätter tonen för världen Saviano skildrar. Ju yngre brottslingarna är desto mer brutala måste de vara för att kunna bevisa sig.

Och som del av mansritualen ingår att sitta i fängelse. Det blir en merit i sig. Där får man lära sig disciplin, att hålla tyst, känna människor som hjälper en att klättra i hierarkin. Och man får lön.

– För några år sedan följde jag en rättegång och när domaren läste upp domen – två år i fängelse – gömde anhängarna i salen ansiktet i händerna av sorg. För om man sitter två år i fängelse får man bara 1000 euro i lön av maffian. Den anklagade hade hoppats på fem år: då hade han fått 2500 euro till sin fru.

Savianos bilder av barns våldsamma uppväxt i det italienska samhället går att likna vid de kompromisslösa liv som Silvia Avallone eller Elena Ferrante skildrat i sina böcker.

– Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men så är det ju. Jag tror det beror på att vi är ett land som innehåller motsättningar: Vi har en utvecklad demokrati men har också favelor. Kvinnor har i teorin rättigheter, men det finns områden och subkulturer där de blir tvingade till saker. Den italienska berättarstyrkan kommer nog ur att man befinner sig mitt i det här pusslet, i syntes med allt som finns i ens värld.

Läs mer: Brombergs om Saviano på Bokmässan: Ett stort arrangemang kring säkerheten

Intervjun sker i ett rum intill hotellets spaavdelning och innan jag först får syn på Saviano ser jag den andre. Han går bakom när de kommer in i rummet, men är i ren volym kanske kubikmetern större än författaren och har en axelbredd från dörrkarm till dörrkarm.

Det är så talande att jag ser Savianos livvakt innan jag ser författaren. På samma sätt har ju hans författarskap skymts av dödsdomen mot honom, utfärdad av den napolitanska camorran efter maffiaskildringen ”Gomorrah” 2006.

– Det är normalt för mig att få många frågor om det. Jag är en författare dömd till döden och vi är inte så många. Jag borde ha dött när jag var 27 men är nu 38. Salman Rushdies styrka är att han inte skrivit om det som han blev dödsdömd för, jag skriver däremot //mot// de som förföljer mig. Jag blir som en soldat. Kriget kallar mig hela tiden.

Läs vad DN har publicerat om Bokmässan 2017

I intervjuer återkommer Saviano ofta till hur mycket han hatar sin bok. Att han tvingas leva i exil just eftersom den blev en miljonsäljare, att dess genomslag är vad som skrämt maffian. Därtill har den filmatiserats både för vita duken och tv:n. Därför, säger han, är allt han får se av länderna han besöker ett hotellrum och vad som går att skönja genom den skottsäkra rutan på bilen. Att det aldrig går att vara spontan, allt måste planeras dagar i förväg.

Jag frågar om vad han gör för att normalisera en sådan tillvaro.

– Jag har några rutiner. Bland annat har jag börjat promenera. När jag kom till New York där jag nu bor hade jag inte kunnat gå utomhus på fem år. Så jag promenerade tills fötterna blödde.

Men det finns vissa indikationer, säger han, på att hans dödsdom kanske kan mildras snart.

– Jag hoppas kunna överleva mina fiender, och att det på något vis kommer uppstå en vapenvila. Men jag kommer i alla fall inte ta något steg tillbaka. Jag har att göra med väldigt fega fiender. Vid en rättegång mot de napolitanska bossarna som hotat mig skyllde de på att det var deras advokater som beställt mordet.

Det verkar nästan som en provokation då att skriva ytterligare en bok om maffian.

– Ja, det är en besatthet jag har. Jag känner mig autentisk när jag berättar om världen jag känner till. Kanske sitter jag fast i ett slags fälla. Men när jag berättar om maffian tänker jag inte bara på att berätta om gettot utan om det bultande hjärtat i ekonomin den utgör.

Så börjar vi prata om det alla pratar om här i Göteborg. Den nynazistiska marschen som ska ske på lördag. Den högerextrema tidskriften som får plats på mässgolvet. Jag undrar vad han har att säga om de som känner att deras yttrandefrihet är hotad, han som bokstavligt talat hotats till livet för vad han skrivit.

– Jag har hört talas om marschen. Den svenska demokratin har alltid klarat av att hålla balansen: att låta folk ha sina rättigheter men att kunna sätta emot innan det går för långt, säger han.

– Men om man i Sverige ger efter för främlingsfientlighet och stänger in sig, och vägrar ta emot flyktingar, då har Sveriges speciella karaktär gått om intet. Jag är inte rädd för demonstrationen eller högerextrema tidningar men jag blir rädd om den offentliga miljön inte bjuder motstånd mot det.

Här är hela programmet i DN:s bokmonter på Bokmässan 2017

Är yttrandefrihet något vi tar alltför mycket för givet?

– Ja. Definitivt. Till exempel finns det 40 personer som befinner sig i min situation i Italien. I Turkiet griper man journalister. Vi trodde yttrandefriheten skulle mångfaldigas med internet men så är det inte, på internet sprider man skitsnacket i yttrandefrihetens namn. Yttrandefrihetens fiende är falska nyheter.