Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/roger-eno-brian-eno-skapar-vanthallsmusik-som-ar-befriande-forradisk/

Skivrecensioner

Roger Eno & Brian Eno skapar vänthallsmusik som är befriande förrädisk

Bröderna Enos musik låter som musikalisk kristallterapi i regi av David Lynch.
Bröderna Enos musik låter som musikalisk kristallterapi i regi av David Lynch. Foto: Cecily Eno

Bröderna Roger och Brian Enos nya album av dunkelt oroande ambientmusik ligger så rätt i tiden att det lika gärna kunde ha hetat ”Musik för en coronapandemi”.

När Brian Eno 1978 lanserade begreppet ambient i skivomslaget till ”Ambient 1: Music for airports” var det med ambitionen att skapa en förhöjd upplevelse av ljudatmosfärens egenheter. Ett utrymme för lugn och eftertanke som – i kontrast till utslätande muzak – skulle vara lika delar intressant som lätt att ignorera.

Under 2010-talet har en våg av postklassiska pianoplinkare samtidigt gjort det lätt att avfärda snarlika ljudlandskap som just hissmusik. Därför hade tajmingen för bröderna Roger och Brian Enos gemensamma debut på anrika Deutsche Grammophon knappast kunnat vara bättre än nu.

Våren 2020 står flygplatserna tomma, medan hela världen förvandlats till en vänthall. Syskonen Eno har skuffat materialet mellan sig i femton års tid. Men ”Mixing colours” skulle lika gärna kunna heta ”Musik för en coronapandemi”.

Här finns nämligen inte bara stillheten, trösten och det skimrande ljuset, utan också sådant som skaver. Ödesmättade klanger i murriga nyanser, brusig dist och skeva ekon. Spåret ”Obsidian” låter som resterna av en hemsökt Bachkoral, medan ”Dark sienna” spelar filtdämpade Satiemelodier för fans av Nils Frahms moderna möblemangsmusik.

Roger och Brian Eno har samarbetat på skiva ända sedan albumet ”Apollo: Atmospheres and soundtracks” från 1983 (där även Daniel Lanois medverkade). Men på skivomslaget till ”Mixing colours” skrivs brödernas namn för första gången ut med lika stora bokstäver.

Deras respektive karriärer har löpt parallellt, både tillsammans och på varsitt håll. Roger Eno är pianist och ligger något närmare konstmusiken, medan Brian Eno fördelat tiden mellan producentjobb och soloskivor i den popkulturella sfären samt mer konceptuella installationer. Däribland ”77 million paintings for Kästa school”, ett kalejdoskopiskt ljud-, ljus- och färgkonstverk med permanent placering i ett uppehållsrum på en grundskola i Huddinge.

Nu har Roger Eno komponerat skisser på MIDI-keyboard och skickat dem till storebror för elektronisk bearbetning. Inte olikt förfarandet på den meditativa solodebuten ”Voices”.

Klangfärgerna de tillsammans rör ihop på ”Mixing colours” är knappast revolutionerande i skenet av konstmusikaliska riktningar som den franska spektralskolan. En kompositionsteknik som förenklat sett utgår från ljudet och tonernas övertonsspektra. Skivbolaget talar i sin tur om ett projekt som bygger broar mellan den sene Schubert och konceptuell elektronisk musik.

Men det som är långt mer intressant med ”Mixing colours” är att soundet emellanåt för tankarna till Sigmund Freuds teorier om ”das Unheimliche”, det kusliga. Alltså när något mitt i allt det välbekanta plötsligt ter sig främmande och framkallar en känsla av obehag.

Tryggheten på ”Mixing colours” är nämligen befriande förrädisk. Det låter som musikalisk kristallterapi i regi av David Lynch – förunderliga ljudlandskap att fördriva kristid i.

Bästa spår: ”Burnt umber”

 

Läs fler musikrecensioner av Johanna Paulsson, till exempel om ett åldrande Pet Shop Boys som förstår vikten av att bjuda in yngre gäster.