Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sveriges radio förminskar politiken till spel och taktik

Foto: Nicklas Thegerström

Vad blir kvar om ingen får diskutera ideologi och intressekonflikter i politiken? Det frågar sig Roland Paulsen efter att ”politiska” gäster avbokats från Sveriges Radio. 

En sak som sällan diskuteras angående Sveriges Radios politiska utrensningar är att de inte bara drabbar de anställda. De drabbar även vilka som intervjuas. 

Jag förstår inte varför Täppas Fogelberg, Sverker Olofsson och Alexandra Pascalidou skulle vara för politiska för att fungera som bollplank till de som ringer in till ”Ring P1”. Men det går säkert att formulera någon motivering på byråkratsvenska med hänvisning till att det är valår. 

När däremot artisten Uje Brandelius, mest känd från bandet Doktor Kosmos, blir avbokad från intervju med samma motivering (se Expressen, 2/5) står vi inför något allvarligare. 

Själv har jag bjudits in till SR ett femtiotal gånger. Detta har mestadels inte inneburit några konstigheter, men på senare år har något hänt. Första gången jag märkte det var i en förintervju om arbetstidsförkortning för Ekots lördagsintervju. Tanken var att jag skulle vara med efter själva lördagsintervjun, men en bit in i intervjun blir producenten bekymrad. 

”Det här låter ju väldigt politiskt”, säger hon. 

Jo, vare sig man argumenterar för eller emot en arbetstidsförkortning så ägnar man sig åt politik. Det betyder dock inte att man kan bortse från fakta gällande exempelvis produktivitetstillväxt, åldrande befolkningar och automatiseringstakt, vilket vi i huvudsak talade om.

”Fast är du med i något politiskt parti eller så?” undrade hon. 

Jag sa att jag aldrig varit med i eller ens sympatiserat med något parti men att jag inte förstod på vilket sätt det hade med saken att göra? Hon bad att få återkomma och ställde sedan in intervjun. 

Läs mer: ”Ring P1”-profiler sätts i karantän inför valet 

Något senare blev jag inbjuden till ”Plånboken” i P1. Frågorna gällde huruvida ungdomar i dag har det bättre eller sämre jämfört med fyrtiotalisterna (sändes 29/11). Jag redogjorde för enkla fakta: arbetslösheten har mångdubblats, arbetsmarknaden har blivit alltmer prekär, den psykiska ohälsan har skjutit i höjden, bostadsbristen har eskalerat. Även om konsumtionen ökat så att de som tjänar pengar kan köpa mer, finns det alltså skäl att anta att mycket blivit sämre för de unga.

”Men varför ska man lyssna på en sån vänsterradikal som dig?” utbröt journalisten i en kommentar som tyvärr blev bortklippt.

Den gången fann jag mig bättre: du ska inte lyssna på mig, du ska lyssna på de argument jag framför. Jag har aldrig gjort anspråk på att vara en opartisk expert. Något sådant finns nämligen inte. Det är lika politiskt att reducera välstånd till en fråga om BNP-tillväxt och konsumtionsnivå som att inte göra det. 

Journalisten nickade ivrigt och klippte sedan ner den timslånga intervjun till en minut.

Vad blir kvar om inte ens kommentatorer tillåts diskutera ideologi, intressekonflikter och värden i politiken? 

Svar: spel och strategi.

Om samhällsanalysen i sig anses partisk, om kritiken av de filosofiska grundvalarna för en viss politik avfärdas som tyckande, då kvarstår bara horden av statsvetare och nationalekonomer som i oavbrutet surr tragglar förtroendesiffror och fyraprocentspärrar, reporäntor och valutakurser, blockpolitik och regeringsunderlag. Vad vi får är ett rasande taktiserande, evighetslånga analyser av aldrig så små utspel, ett mekaniskt pladder som får sportjournalistiken att likna ett intellektuellt vidunder.

I Sverige tycks denna postpolitiska utveckling ha gått särskilt långt. Som medieprofessor Jesper Strömbäck och medförfattare visat i antologin ”Comparing political journalism” (Routledge, 2016), särskiljer sig svensk journalistik i det att den i högre grad än i andra jämförbara länder gestaltar politiken som just spel och strategi. En teknisk förståelsehorisont äter sig på så vis in i vår uppfattning om vad politik är. 

Detta är det allvarligaste med den typ av neutralitetssträvan som SR ägnar sig åt, att den i sig är så djupt ideologisk. Att bannlysa tydliga ställningstaganden, tesdrivande analyser och ifrågasättande av på förhand givna premisser innebär ett förminskande av politiken. Det både sporrar och naturaliserar partipolitikens kombination av medialt rävspel och förvaltande teknokrati. Rätt vad det är framträder knytblusposerande ministrar som ett naturligt inslag i offentligheten, medan de stora frågorna om vilket samhälle vi egentligen vill leva i ter sig världsfrånvända.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.