Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Vi förvaltar oss till döds i stället för att ompröva

Foto: Ismo Pekkarinen

Var är de nya socialpolitiska idéerna? Arbetstiderna förlängs och inte minst kvinnor får usla pensioner. Dags att ställa andra frågor som kan hjälpa de förtrampade, skriver Roland Paulsen. 

Nytt år. Valår! Vad tråkigt att alltid fokusera på det negativa, tänker jag i ett försök att utmana egoingrodd cynism. Kanske ge det positiva tänkandet ett år åtminstone? Saker blir faktiskt bättre. Vi har högkonjunktur. Detta är tiden vi snart kommer längta tillbaka till. Finansminister Magdalena Andersson kan vara nöjd. Ungdomsarbetslösheten min­skar också. Jättemycket. Bara 17 procent ligger den på. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson kan även hon vara nöjd.

Men nöjdast kan Annika Strandhäll vara. Hon har gått från socialförsäkringsminister till socialminister. Mer makt har hon fått. För att hon har en så ”hög kapacitet”, enligt statsministern. En socialminister hyllad av såväl vänstersossar som kommentatorer. En ”feministisk färgklick” bland gråsossarna som det nyligen stod i tidningen (DN 28/12). Kanske rent av en ”framtida partiledare” om man får tro Daniel Suhonen (DN 10/11)?

Läs mer: Roland Paulsen: Drömmen om utopin 

Tänk att en socialminister kan bli så populär! Det är ett gott betyg till vilken regering som helst. För visst innebär det väl att vi lyckats med det allra viktigaste? Att de sämst ställda, de med mest otur i livet, som griper efter skyddsnät och bollas mellan myndigheter, fått det bättre? Något annat skäl att hylla en socialminister finns väl ändå inte?

Jag skojar förstås. Jag försöker inte alls tänka positivt. Jag var ironisk. Men min undran är på riktigt. Vad är det vi tycker att Socialdepartementet lyckats så bra med?

Är det hur de sjuka har det?

Så kan det inte vara. Visserligen stormade det mycket kring Försäkringskassan under den borgerliga regeringen, men om man ser till avslagsfrekvensen på ansökningar om sjukpenning är den sittande regeringen betydligt värre. I juni avslog exempelvis Försäkringskassan sjukpenningen för 13 procent av pågående sjukfall. Det kan jämföras med sex procent tre år tidigare. Enligt regeringens regleringsbrev, undertecknat Annika Strandhäll, ska Försäkringskassan hålla i pengarna så att det genomsnittliga sjukpenningtalet 2020 inte överstiger nio dagar. Oavsett hur människor mår och vad läkarintyg säger, kan man undra? Ja, tydligen.

Läs mer: Roland Paulsen: Varför står inte de liberala debattörerna ut med att någon får styra över sin egen tid? 

Kanske har dessa besparingar gjorts för att kunna hjälpa de riktigt utsatta, de som är i behov av personlig assistans?

Låt oss se efter. Under de första sex månaderna av 2017 förlorade nästan dubbelt så många barn assi­stansersättning jämfört med samma period året före. År 2016 fick 79 procent avslag bland de som sökte assistansersättning avslag och avslagen ökade ännu mer året efter, enligt Försäkringskassan. Denna utveckling såg regeringen pågå under lång tid, men de väntade tålmodigt på att samhällets mest utsatta skulle tystna. Den spridda föreställningen om assistansfusk för miljardbelopp måste ha gett råg i ryggen. När så frågan väckte offentlig debatt och Försäkringskassan i oktober larmade om att en tredjedel – 6 000 personer – av de som innehar assistansersättning höll på att förlora den, drog regeringen i nödbromsen och frös omprövningarna för att utreda frågan närmare – eller kanske bara vänta på dess avkylning.

Ingen av dessa bragder toppar dock Annika Strandhälls historiska insats för pensionärerna. Och visst är det nydanande: medan tidigare socialdemokratiska regeringar ansträngt sig för att förkorta arbets­tiden ser vi hur de nu förlänger den.

Argumenten för och emot är onödiga att upprepa. Eftersom samtliga partier, utom SD och V som heller inte varit välkomna till förhandlingsbordet, står bakom beslutet behövs ingen debatt. Det finns ingen SVT-journalist som kommer ifrågasätta om det verkligen stämmer att vi måste jobba högre upp i åldrarna, eller huruvida åldersökningen är en ny utveckling. Ingen fråga under Ekots lördagsintervju kommer behandla varför unga egentligen börjar arbeta senare i livet, hur sambandet mellan ”etableringsålder”, växande ungdomsarbetslöshet och utbildningsinflation egentligen ser ut. Bättre att bara konstatera fakta – och måhända implicera att dagens unga är lata.

Att man från fackligt håll lagt sig platt för att på sedvanligt manér mumla om att arbetsvillkoren måste bli bättre, vittnar om intellektuell paralys hos arbetarrörelsens representanter. Givet hur de mest förtrampade just nu behandlas tror jag att vi behöver ställa några fundamentala frågor. Enkla frågor. Frågor som har med människovärde att göra, som helt trängts undan i debatten, vilket i sig bidragit till att svångremmen fortsätter dras åt runt de som hamnar utanför arbetsmarknaden.

En sådan fråga har att göra med Strandhälls argumentation om att högre pensionsålder skulle vara ett effektivt sätt att motverka den uppenbara ojämställdhet som gör varannan kvinna till fattigpensionär (se exempelvis DN 14/12). Om kvinnor vill undvika att bli fattiga mot slutet av livet får de tvingas till mer arbete. Eftersom pensionssystemet bygger på att den som tjänat mycket ska få högre pensioner finns det inget annat sätt.

Läs mer: Roland Paulsen: Välkomna tillbaka till jobbet – här får ni några goda råd 

Hur kommer det sig att denna skenlogik är så normaliserad? Hur kunde vi svälja den bisarra idén att den som under sitt yrkesverksamma liv haft hög inkomst också ska få högre pension än andra?

Vad fick oss att ta för givet att en sjuksköterska ska ha lägre pension än en vd? Varför höjs inte ett ögonbryn åt det faktum att en pensionerad förskollärare måste leva på en bråkdel av vad en pensionerad mäklare får?

Efter att socialdemokraterna gick i land med ett annat historiskt svek – pensionsöverenskommelsen 1994 – verkar föreställningen om att vi individuellt ”sparar” till våra pensioner vara komplett accepterad. Men ”pensionsavgifterna” är oavsett vad vi kallar dem, oavsett om de går till börsspekulation eller inte, en skatt. Det finns ingen kassakista där allt läggs på hög och sedan blir till pension. Det som betalar pensionärer i dag är i huvudsak dagens skatter. Varje månad sker en omfördelning från de som arbetar och betalar skatt till de som slutat arbeta.

Så när slutade vi ifrågasätta att denna skatt skulle fördelas ojämlikt? Vad det gäller annan skattefinansierad verksamhet accepterar vi inte ojämlikhet på samma sätt. Att säga att de som betalar mer i skatt ska få bättre sjukvård eller friskare kranvatten är exempelvis inte en opinionsmässigt gångbar åsikt (ännu).

Om vi nödvändigtvis måste gradera pensionerna, är då inte den motsatta principen rimligare, att de som tjänat mycket får lägre pension? I stället för den intellektuella förolämpning som de orangea kuverten i dag utgör skulle man kunna skicka ut ett enda kuvert mot slutet av livet.

”Staten har noterat att marknaden belönat dig med mycket pengar” skulle höginkomsttagare få läsa. ”Staten kommer därför lägga din pension under genomsnittet. Eftersom du redan levt på så hög konsumtionsnivå och haft möjlighet att spara och bli bostadsmiljonär är detta rättvist. Då sannolikheten är stor att du kommer leva längre än genomsnittet, vilket gör dig relativt kostsam för staten, skulle staten uppskatta om du fortsatte jobba ett tag till. Med största sannolikhet har du ändå ett av de där hobbyjobben som inte tär så mycket på kroppen. Med vänlig hälsning /Staten”.

Skulle detta anspråkslösa förslag vara svårt att realisera inom kapitalismens ramar? Antagligen. Men före den tid då ministrar främst värderades efter mediehantering och karisma fanns det inom arbetarrörelsen en idé om att staten skulle skydda de människor som kapitalismen inte ser något behov av att hålla levande. (Och före den tiden fanns det till och med en idé om att socialdemokratin skulle ersätta kapitalismen med något annat, men den idén framstår i dag så hopplöst anakronistisk, ja pinsam, att jag får sätta den inom parentes).

I dag tycks däremot socialdemokratin bara ha ett mål: att förvalta kapitalismen in i evighet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.