Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/romanen-om-barnlangtan-som-blivit-en-sensation-i-norge/

Bokrecensioner

Romanen om barnlängtan som blivit en sensation i Norge

Bild 1 av 2 Marie Aubert.
Foto: Agnete Brun
Bild 2 av 2 Maire Aubert, ”Vuxna människor”.

I ”Vuxna människor” undersöker Marie Aubert hur barnlängtan och familjehat hänger ihop. Det är lätt att förstå varför hennes debutroman har blivit en sensation i Norge. Johanna Frid imponeras av en nästan thrilleraktig berättelse om en familj.

Det är som en klubb. Nej, det är en klubb, för dem med växande magar och nyinköpta Babybjörn-selar och en fast partner med grått ansikte. Klubben präglas av ett visst mått av hemlighetsmakeri, ett visst mått av demonstrativt uppvisande. Åtminstone verkar det så, för oss som står utanför. Vi som inte har något medlemskap och kanske aldrig kommer få det. 

Ida i ”Vuxna människor” är inte medlem i klubben. Hon har just fyllt fyrtio. Utan någon partner i sikte har hon åkt från Oslo till Göteborg och för att eventuellt frysa in sina ägg, i den vaga förhoppningen om att det snart kommer en lång, hårig karl med snällt – men suddigt – ansikte och befruktar de där satans äggen. Som kanske är för gamla, förtorkade, som skrumpnat ihop någonstans där inne.

”Vuxna människor” är Marie Auberts andra bok och hennes första roman. Hon tycks ha fått ett enormt genomslag i hemlandet Norge, och min gissning är att den här romanen kommer ta även den svenska publiken med storm. Jag har just fyllt trettiotvå. En del av mina vänner har barn, andra har det inte. Vi som inte har det har alla på något sätt förhållit oss till Idas verklighet. Är jag för gammal? Är det för sent? Ska jag åka till Storkkliniken i Köpenhamn? Ska jag fortsätta vänta på den där snälla pojkvännen som kanske dyker upp? Mannen vars ansikte är omöjligt att visualisera – till skillnad från hans sädesceller som förhoppningsvis ska få sprutt på det förhoppningsvis fungerande barnmaskineriet där inne.  

Romanen tar sin början efter Idas besök i Göteborg, där hon träffat en svensk läkare som säger att det har blivit ”jättejättepopulärt” att frysa ner ägg och att det är en ”jättejättefin” möjlighet och att det blir ”jättejättetrevligt” när äggen väl befruktas – en drift med svenska språket som förstås faller bort i översättningen. Sedan är Ida på väg till familjens sommarstuga, och där väntar lillasyster Marthe, som i åratal gnölat och gnytt över att hon inte lyckas bli gravid, samt Marthes pojkvän Kristoffer och hans sexåriga dotter Olea. Dagen därpå ska mamma med pojkvän komma dit för att fira mammans sextioårsdag – färska räkor och vin och utsikt över fjorden.

Det första som händer när Ida kommer fram är att Marthe berättar att hon äntligen blivit gravid. Hon är i vecka femton och går redan och svankar med ryggen och stryker sig demonstrativt över den obefintliga putmagen. Ida blir minst sagt skitirriterad, och som läsare anar vi en ilska som sträcker sig långt bak i tiden – en syskonrivalitet, en oförmåga att vara uppriktiga mot varandra, en norsk sommaridyll som är precis lagom idyllisk, åtminstone på ytan. ”Vuxna människor” är definitivt inte ”Arv och miljö” – Vigdis Hjorths släktroman från 2016 – även om komponenterna är snarlika. Hos Aubert förekommer dock varken incest eller misshandel, och när karaktärerna blir berusade blir de lagom lulliga, inte stupfulla för att sedan sätta sig bakom ratten. Men den norska medelklassfamiljen är densamma, med sina hytter och sitt vin, sina älskade fjordar, och ett smärtsamt glapp mellan en koselig fasad och en murrig insida.  

Aubert utnyttjar effektivt platsen och rummet för att binda samman det förflutna – systrarnas barndom – med nuet och den familj de blivit i dag. Minnen av att läsa Kalle Anka i sängen, solblekta tapeter. Lekstugan som står kvar, som Ida visar Olea – det där fina, varma, självupptagna barnet som ju lika gärna hade kunnat vara hennes. Som borde ha varit hennes. Själva stugan blir också meningsbärande – Marthe och Kristoffer har målat den vit, flyttat om i kök och rum, annekterat det gemensamma huset för att göra det till en sommaridyll för en riktig familj. Det som Ida saknar. Det hon hade kunnat delta i om hon hade haft en pojkvän. Om hennes ägg hade varit funktionsdugliga, vilket den jättejättetrevliga svenska läkaren ringer och meddelar att de inte är. 

Det som först verkar vara en oförarglig kortroman om några norska sommardagar utvecklar sig till en lågmäld, nästan thrilleraktig, familjeberättelse som Aubert lätt och elegant driver mot katastrofen. (Katastrofer är alltid relativa. Denna må vara förödande för Ida men, som sagt: de är relativa.) En sommaridyll fylld av floskler och halvsanningar, av strategiska utspel och småaktigheter, där det enda riktiga barnet blir ett slags spelpjäs i dynamiken mellan Ida, Marthe och pojkvännen Kristoffer. 

Romanen har också en mörk klangbotten, en implicit paradox – hur hänger barnlängtan och familjehat egentligen ihop? Hur övertygade är vi om att vi inte kommer att upprepa våra föräldrars misstag? Jag vet inte. Vi som ännu inte har fått medlemskap i Babybjörn-klubben kommer kanske aldrig få reda på det.

Läs fler texter av Johanna Frid.

Läs fler recensioner av aktuella böcker.