I höstas föreslogs från skolverket att antiken skulle strykas från historieundervisningen. Historia borde handla om det som ligger oss nära, hur nära, framgick väl inte så tydligt, men kanske de två sista århundradena med lite utblickar bakåt. Det kan tyckas ganska rimligt. Gårdagens krig och politiska motsättningar, kolonialismen med dess tanklösa grymhet och brutala gränsdragningar – att eleverna känner till denna historia är förstås önskvärt. 

Men släpper vi det långa perspektivet missar vi ett av de mest grundläggande dragen i vår västerländska kultur: den tidiga framväxten av en rationalistisk och vetenskaplig inställning till världen. Denna inställning får sina första uttryck i Grekland på 500- och 400-talet före vår tideräkning. Om hur detta gick till handlar en nyutkommen bok, ”The beginnings of philosophy in Greece” av Maria Michele Sassi, professor i Pisa (det är på engelska den är nyutkommen, i sin italienska utgåva kom den redan 2009).

Sassi beskriver en långsam utveckling, som rör sig i krumbukter fram och tillbaka. Det är inte bara i Grekland vi ser ansatser till ett vetenskapligt tänkande. I både Mesopotamien och Egypten görs avancerade astronomiska iakttagelser och beräkningar, och i skapelsemyter berättas om världens tillblivelse.

Men det är en slående skillnad mellan det som händer i Mellanöstern och i Grekland. I Grekland framträder tänkarna med namn. Och i kretsen av andra vishetsälskare – filosofer – är detta namn känt, inte alltid för att det skall vördas, utan ibland tvärtom för att andra filosofer vill invända mot den förste filosofens tankegång. Thales tänker så, själv har jag en annan uppfattning: så växer det fram en tankelinje där tänkarna radar upp sig, en efter en, kritiserar och kritiseras, samt kommer med nya uppslag och idéer. 

Thales uppfattades redan under antiken som den förste filosofen som skriver om naturen och om världens uppbyggnad

I Mesopotamien och Egypten är situationen en annan. Tänkarna förblir anonyma, det är den mytiska berättelsen som är det centrala. Och berättelsens auktoritet tycks ligga i dess anonymitet. I Grekland finns också mytiska skildringar av skapelsen. Men även i myten anges namnet på den som berättar den, i det tidigaste fallet Hesiodos, som också författat andra verk. Liksom de tidiga naturfilosoferna vill han visa upp sig: utsätta sig för andras kritik eller beröm. Det är visserligen gudarna som skapat världen. Men det är Hesiodos som berättar hur det gick till. Jaget intar sin plats. Och på Apollotemplet i Delfi uppmanas besökaren i direkt tilltal från gud till människa: lär känna dig själv! 

Thales uppfattades redan under antiken som den förste filosofen som skriver om naturen och om världens uppbyggnad. Han funderade också på orsaken till jordbävningar och översvämningar och utvecklade även resonemang om ett slags grundämne, vatten. Vatten finns i allt, över oss, under oss och i oss. Det kan vara fast som is eller svävande som moln eller ånga. Det breder också ut sig som en stor allomfattande ocean. 

Efter Thales kommer två andra filosofer som var verksamma på samma plats, Miletos i nuvarande Turkiet. De utvecklar liknande resonemang. Ingen av dem talar om någon skapargud, men Thales tillskrivs ett yttrande om att ”allting är fullt av gudar”, en uppfattning som kan tolkas på olika sätt – Thales tänkte kanske på krafter eller energier, kopplade till materien – enligt grekerna var materien inte död, de såg ingen skillnad mellan organisk och oorganisk materia.

Miletos var en hamnstad, där sjömän och handelsmän från hela Medelhavet samlades och bytte varor och åsikter. De kunde inte undgå att lägga märke till att de gudar som omtalades var påfallande lika de människor som talade om dem. Etiopierna gör, skriver filosofen Xenofanes, ”sina gudar svarta och plattnästa, trakierna säger att deras gudar är har blå ögon och rött hår. Ja, om oxar och hästar eller lejon hade händer och kunde måla … och framställa konstverk som människor, skulle hästarna måla gudar i hästars skepnad och oxar framställa sina gudar som oxar…”. Gudarna sägs ha skapat människorna, men steget till att det är tvärtom är kort – det är människorna som skapat gudarna. Xenofanes var känd som ateist.

Det grekiska ordet muthos avser det vi kallar myt, alltså en symbolisk berättelse vanligen framförd av en person med stor auktoritet. Myten är maktens ord. Med logos menade grekerna något som är sagt eller tänkt; i grekernas språkvärld kallades tänkandet ”att tala med sig själv”, fundera. Logos står också för något som är bestämt, ett slags allmän princip eller rationell ordning. Det finns i naturen en begriplig struktur som människorna med sitt eget tänkande kan inse och begripa. Natur och människa delar så att säga på en gemensam förnuftighet.

Till skillnad mot i Mellanöstern fick skriften i Grekland en annan funktion. Dess nytta insågs snabbt av handelns folk

Sassis bok är naturligtvis inte den enda bok som handlar om ursprunget till det grekiska tänkandet. Hon både kritiserar och ansluter till tidigare forskning. Hon gör till exempel inte någon stor poäng av att tidpunkten för naturfilosoferna framträdande sammanfaller med framväxten av en penningekonomi i Grekland. Tankarna om ett grundämne som kan anta olika form och funktion motsvaras på ekonomins område av att varor kan bytas till metallstycken, pengar, som i sin tur kan bytas till andra varor. Detta måste ha gjort ett stort intryck, särskilt i en handelstat som Miletos.

Sassi lägger, rimligt nog, tonvikten vid skrivkonsten som ungefär samtidigt utvecklades i Grekland, efter påverkan från Mellanöstern. Men skrivkonsten hade en annan funktion i Mesopotamien. Skrivkonsten var där begränsad till prästerskap och skriftlärda. De skriftlärda var ett begränsat samhällskikt som starkt tycks ha värnat om sin kunskap och sin ställning.

Till skillnad mot i Mellanöstern fick skriften i Grekland en annan funktion. Dess nytta insågs snabbt av handelns folk. Läskunnigheten var naturligtvis inte så hög, kanske tio procent, högre bland männen. Ett viktigt steg var när lagarna skrevs ner, på sten eller papyrus. I sin nedskrivna form gav lagen ett slags opersonlig auktoritet åt bestämmelserna. Lagen var en gemensam uppförandekod, lika för fattig och rik. Även himlakropparna styrdes en uppförandekod, ett slags lagtext för stjärnor och planeter. 

Tidiga diktverk som Iliaden och Odysséen och Hesiodos Theogoni blev med skrivkonsten tillgängliga i skrift och behövde inte längre memoreras. De tidiga tänkarna däremot föredrog vanligen prosan – att utantill lära sig filosofiska resonemang med rytm och rim kändes antagligen onaturligt. Medan mytens formuleringar och innebörder konserverades som en följd av memoreringen och det rituella upprepandet, kom de filosofiska resonemangen att variera. Det ligger i själva ordet resonemang: att med logiska argument föra fram en åsikt. Platons tankar redovisades i dialogform, säkerligen för att peka på att tankarna vuxit fram ur ett resonemang mellan flera personer.

De tidiga naturfilosoferna ville förstå förhållandet mellan tillfällighet och regelbundenhet, om rörelse och stillhet, mellan enhet och mångfald

Naturligtvis är det inte enbart på grund av skrivkonsten som det i Grekland utvecklas ett filosofiskt tänkande. Det krävs också en intellektuell nyfikenhet, en lust att pröva nya tankar. För Aristoteles som levde en ganska lång tid efter naturfilosoferna stod detta klart. Han skriver i sin bok om metafysiken: ”Filosofins begynnelse är människans undrande. Först är de förbryllade inför föremål som ligger nära till hands, sedan utsträcker de undan för undan sitt frågande till större ting såsom månens fenomen och solen och stjärnorna och om universums ursprung… Det var därför som människor vände sig till filosofin för att undfly detta tillstånd av okunnighet, deras mål var tydligen förståelse snarare än praktisk vinning.”

Den fråga som upptog de flesta av de tidiga naturfilosoferna handlade om att förstå förhållandet mellan tillfällighet och regelbundenhet, om rörelse och stillhet, samt mellan enhet och mångfald. Den ultimata stillheten finns i stjärnevärlden, där himlakropparna visserligen rör sig, men i evig upprepning. Det finns heller inga tillfälligheter bland himlakropparna. Ingenting sker plötsligt och oväntat

På jorden är det inte så, vulkanernas utbrott inträffar när som helst, vädret skiftar från dag till dag, den jag älskar kan dö i morgon. Styrs vår tillvaro av tillfälligheter? Eller finns det en ordning bakom det tillfälliga? Det är både en existentiell och vetenskaplig fråga. Existentiell därför att jag vill kunna skapa ordning i mitt liv, vetenskaplig för att förstå den värld jag lever i. Tillfälligheten skall inte få sista ordet.

Demokritos tänkte sig att mångfald och förändring pekade inåt mot ett slags materiens elementa, atomerna, som stötte bort varandra eller förenades. All förändring hade ett ursprung i atomernas form eller rörelse. Atomerna var evigt desamma, men deras kombinationer kunde variera. 

Andra filosofer tänkte sig att grundämnena var flera. Och det fanns också filosofer som inte uppfattade förändring och rörelse som problem. Herakleitos som hörde hemma i Efesos menade att rörelse och förändring är en del av logos, den förnuftiga ordningen. ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod” är ett yttrande som tillskrivs honom: det vatten jag stiger ner i är inte samma vatten jag stiger upp ur. Allt flyter.

Herakleitos uttrycker sig i avsiktligt dunkla meningar, inte alls lika tydliga som den mening du just läste. Här är ett annat yttrande. ”Gud: dag natt, vinter sommar, krig fred, hunger mättnad”. Herakleitos poetiska dunkelhet är uttryck för en arkaisk visdom som även finns i vår kultur, till exempel på runstenar, alltså en urgammal form av gåtor. Dessa är till för att lösas.