Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/rosa-loften-bjuder-tvasamhetsnormen-pa-en-svangom/

Kultur

”Rosa löften” bjuder tvåsamhetsnormen på en svängom

Bild 1 av 2 Den norska dansaren Marianne Kjaersund i ”Rosa löften”.
Foto: Åse Bengtsson Helin
Bild 2 av 2 Malin Hellkvist Sellén.
Foto: Sofia Runarsdotter

Koreografen Malin Hellkvist Sellén återvänder till Dansens hus för att vända upp och ned på dansbandskulturen. I ”Rosa löften” förvandlas pardansen till ett soloprojekt.

Kristofer Ahlström
Rätta artikel

Redan i oktober 2008 kunde man i DN läsa om föreställningen ”Rosa löften”, koreografen Malin Hellkvist Selléns normkritiska gestaltning av dansbandskultur. En soloföreställning där den norska dansaren Marianne Kjaersund, prydd i läppstift, mustasch och rosa outfit, dansar i emotionell synk med låtar av Lasse Stefanz, Thorleifs och Mona G:s. 

Och nu, elva år senare, dansar hon än. I mars sätts ”Rosa löften” upp två gånger på Dansens hus.

– Den hade premiär 2008, sedan var det paus i två eller tre år. Men sedan dess har den spelat, mest i Norge på sistone. Senast den spelades i Stockholm var nog 2013, så det var många år sedan vi var här, säger Hellkvist Sellén.

En musikgenre skapad för pardans – varför då sätta upp den som soloföreställning? Just därför, säger hon.

– Verket vänder och vrider på perspektiv och leker med normer och stereotyper. Då kändes det givet att det skulle vara ett solo, eftersom dansbandsmusiken innebär pardans. Låtarna i sig är också så heterosexuella historier, en tvåsamhetsnorm, så det var ett led i att bryta upp de idéerna. 

– Sedan var det mer koreografiskt intressant att göra så än en direktöversättning av pardansen, som redan finns i sin egen form. Jag ville göra något annat än det som redan existerar.

Har du även en tanke om att lyfta dansbandsmusikens kulturella status?

– Ett av mina intressen generellt, och som dyker upp i alla mina verk, är att jag ofta tar fenomen som är marginaliserade, osynliggjorda eller inte anses intellektuellt gångbara. Och dansbandsmusiken har fått en stämpel som var intressant att komma bortom; att helt utan ironi ta musiken och textens innehåll på allvar.

Att man får syn på låtarna på ett annat sätt om man lyfter dem ur dess kontext?

– Ofta tycker folk att det är banala texter, att de bara handlar om kärlek, men det är det mycket musik som gör. Men jag är alltid intresserad av beröringspunkter, sådant som känns allmänmänskligt och går att relatera till. Och eftersom det är den största publikfavoriten av mina föreställningar så tror jag där finns något som verkligen slår an en ton i oss. 

Hur valde ni låtar?

– Det var svårt, jag gav mig verkligen in helhjärtat i dansbandsmusiken. Det finns ju så enormt mycket. Men det handlade om att hitta låtar där text, musik och stämning talade språket för det vi ville uttrycka med verket.

Efter föreställningen den 13 mars ska du och dansaren Marianne Kjaersund ha ett scensamtal som leds av DN:s kritiker Maina Arvas. Vad ska ni prata om?

– Utgångspunkten är att jag och Marianne har elva år i bagaget med verket, men trots det har vi aldrig pratat om det tillsammans på djupet. Mainas uppgift är att göra en uttömmande timme om att leva med ett verk under så lång tid.

Rosa löften”, Dansens hus. Spelas 13–14 mars

Läs mer om scenvåren 2019.