När jag får veta att Sara Lidman har dött blir det en konstig ordning i mitt huvud. Jag sitter och tittar ut genom fönstret i vårt sommarhus; det gröna landskapet liksom väller in i mig och jag känner tacksamhet mot det här landet. Mot fälten, mot de långsamt betande korna och de spridda husen i solens sista strålar _ vilken tur att allt finns så att Sara Lidman har kunnat skriva om det! Fast egentligen är det ju tvärtom; vilken tur att Sara Lidman blev författare så att det här landet kunde bli "skrivet".