Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 15:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-aterspeglas-socialdemokratins-kris-i-usas-primarval/

Kulturdebatt

Så återspeglas socialdemokratins kris i USA:s primärval

Vänsterdemokraten Bernie Sanders.
Vänsterdemokraten Bernie Sanders. Foto: Kerem Yucel/AFP

Skillnaden mellan kandidaterna i Demokraternas primärval handlar om huruvida välfärdspolitik av svensk modell är möjlig i USA. För att besvara frågan måste man gå tillbaka till de filosofiska rötterna för socialdemokratins solidaritetstanke, skriver Ludwig Schmitz.

USA-valet 2020

I Demokraternas valkamp om vem som nästa år ska få utmana USA:s sittande president debatteras nu: Är en välfärdspolitik av nordiskt slag möjlig i ett land så stort och så etniskt heterogent som USA? Det kanske fungerar i ett litet och homogent land som Sverige, argumenteras det från den politiska mitten, men inte här. Att socialdemokratins parti och idé pyst ihop i Sverige samtidigt som landet blivit mer etniskt blandat ger inte de bästa förutsättningarna för ett motargument. Utvecklingen i Sverige tycks i stället bekräfta den gamla ”sanningen,” populär hos både vänstern och högern, att socialdemokrati alltid förutsätter en etnisk homogenitet. Svenskar skulle aldrig ha velat betala för icke-svenskars välfärd. Dagens högerpopulism är beviset.

Men skillnaden mellan vänsterkandidater som Elisabeth Warren och Bernie Sanders och en mittenkandidat som Joe Biden visar att den svenska socialdemokratins kollaps inte betyder att dess idé har blivit obsolet. I stället måste historien om socialdemokratins solidaritetstanke nu undersökas på nytt för att se om det verkligen stämmer att den alltid måste bygga på en etnicitets- eller rassolidaritet.

Efter rösträtten behövde den svenska arbetarrörelsen möta det demokratiskt ogörliga kravet på ett förstatligande av industrin – en socialisering av produktionsmedlen. Det behövdes en politisk teori som gick bortom Karl Marx lära om revolutionens oundviklighet men som samtidigt bevarade hans observationer av lönearbetarens utsatthet.

Skillnaden mellan vänsterkandidater som Elisabeth Warren och Bernie Sanders och en mittenkandidat som Joe Biden visar att den svenska socialdemokratins kollaps inte betyder att dess idé har blivit obsolet

Den filosofiska ansatsen till en sådan teori fann man i filosofen Axel Hägerströms kritik av moralisk sanning och naturliga rättigheter. Idén om moraliska rättigheter berodde enligt Axel Hägerström på ett tankefel om ägandet: När vi har något i nuet tänker vi, helt utan grund, att vi har en naturlig och moraliskt sann egendomsrätt. I själva verket berodde alla rättigheter bara på våldet som bekräftade dem.

I en essä om social rättvisa från början av 1930-talet medgav Axel Hägerström att en sådan filosofi vid första ögonkastet inte lät uppmuntrande för arbetarrörelsen. Det var just genom anspråk på moraliskt sanna rättigheter som en förtryckt social grupp gjorde sig känd som en politisk kraft. Men, frågade han, räckte det inte att vi faktiskt känner oss upprörda över det vi kallar orättvisor för att vilja göra något åt dem: ”Skulle man icke omedelbart kunna bli upprörd över mänskligt lidande utan att tro på dess orättvisa?”

Arbetarrörelsens solidaritet, som den uttrycktes filosofiskt genom Axel Hägerströms så kallade värdenihilism, berodde inte på en social grupps rättighet gentemot en annan, utan på ett medlidande bortom just sådana rättighets- och identitetsanspråk.

Den svenska socialdemokratins teoretiska fokus förflyttades med dessa och liknande tankegångar från det som inte gick att veta – vems ägande som var moraliskt rätt – till det som gick att veta: vad människor kände. Om människor kände sig förtryckta och utanför, då var de också det.

För en samhällsvetare som Gunnar Myrdal ledde Hägerströms värdenihilism under 30-talet till ett helt nytt samhällsbegrepp. Utan en moralisk sanning om vad samhället borde vara framstod det sociala som en oändlig orsaksserie utan första orsak eller yttersta princip. Det som kallats ”samhället” kunde förändras i alla riktningar och i vilken utsträckning man än önskade. Allt som behövdes var att man bestämde sig för en värdepremiss – aldrig sann, men delad av tillräckligt många för att göra förändringarna demokratiskt möjliga.

En sådan värdepremiss hittades i ett existentiellt hot. I bästsäljaren ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934 berättade Alva och Gunnar Myrdal helt enkelt att om inte samhället organiserades om i grunden så skulle det svenska folket dö ut. Socialpolitik behövdes för att ge familjer möjlighet att föda fler svenska barn. Ingen, hur konservativ man än var, kunde tänkas säga nej till välfärdspolitik om det innebar att det svenska folket försvann.

Den sociala jämlikhet som var att vänta av de reformer som paret Myrdal föreslog var därför blott en sidoeffekt. Reformernas explicita syfte handlade om något helt annat än sociala frågor – att bevara den svenska folkstammen. För att detta mefistofeliska argument för socialpolitik bortom klassympatier skulle hålla var det nödvändigt att bestämma folkstammens biologiska homogenitet: Det fanns inga rasskillnader mellan samhällsklasser i Sverige. Det faktum att vi var biologiskt jämlika fick alltså auktorisera en socialpolitik som skulle göra oss socialt jämställda. Den socialdemokratiska solidaritetskänslan knöts till en etnisk och biologisk identitet – svenskarna.

Samma strategi för att få ett helt folk att ställa sig bakom en statligt förverkligad jämlikhet kom några år senare att upprepas i USA, i ett av Gunnar Myrdal lett forskningsprojekt om landets rasrelationer vars resultat publicerades 1944 i den drygt tusensidiga rapporten ”An American dilemma: The negro problem and modern democracy”. Även här var Gunnar Myrdals utgångspunkt att vetenskapligt avfärda alla väsentliga biologiska rasskillnader. Det amerikanska rassamhället kunde mot denna absoluta, biologiska gräns av mänsklig likhet bestämmas som ett rent socialt fenomen – ett kastsamhälle – som kunde undanröjas genom att människor som visserligen såg olika ut gjordes mer socialt lika varandra, integrerades och assimilerades. 

Om välfärdens och jämlikhetens värdepremiss i Sverige hade varit folkstammens bevarande, räckte det enligt Gunnar Myrdal i USA att hänvisa till de amerikanska idealen om frihet och jämlikhet, vilka han menade delades av alla amerikaner, svarta som vita. Idealens ”sociala kraft” kunde i USA på egen hand möjliggöra en socialdemokratisk jämlikhetspolitik som den man påbörjat i Sverige, utan de rasbiologiska undertoner den tvingats få där.

I deras lovordande bok om USA för svensk publik, ”Kontakt med Amerika”, som publicerades under kriget, nämnde paret Myrdal knappt de svartas situation. I USA, där värderingen om frihet och jämlikhet var så stark men alla andra värderingar däremot var så flexibla, ville de under krigsåren i stället se närmast idealiska förutsättning för den socialdemokratiska strategi de uppfunnit i ”Kris i befolkningsfrågan”. Allting tydde på att USA skulle bli världens mest utvecklade och jämställda välfärdsstat. Franklin D. Roosevelts New Deal och rasideologins avtagande styrka även i sydstaterna var tydliga bevis.

En politik som inspireras av den numera slumrande svenska socialdemokratin kan i år få en ny chans i USA

Men om man läser Gunnar Myrdals plan för socialdemokrati i USA noggrant, upptäcker man att de amerikanska idealen bara kunde ge en första knuff till en jämställande välfärdspolitik. I slutändan var den ”amerikanska trosbekännelsen” för öppen för att bestämma en socialpolitisk riktning. Socialpolitiken hade nämligen en kumulativ cirkeleffekt enligt Gunnar Myrdal. Den förändrade just de värderingar som i ett första skede hade auktoriserat den. Hur amerikanerna rent psykologiskt borde förändras framgick inte från de amerikanska upplysningsidealen, precis som det inte framgick från värderingen om den svenska folkstammens bevarande hur svenskars tankar och känslor borde formas.

En högre rätt att förändra samhället på djupet, ner till människors tankar, känslor och värderingar, gavs i stället av människans biologiska likhet: Socialpolitiken borde få det sociala att bättre överensstämma med det naturliga och göra människor så lika som genetiken visat att de faktiskt var.

Gunnar Myrdals i USA numera ökända slutsats, att svarta borde assimileras socialt i den vita dominanta gruppen, följde inte av de amerikanska idealen om frihet och jämlikhet. Den följde bara av att ”mänsklighetens” avsaknad av rasskillnader nu togs som en naturlig princip för samhällets utformning mot social homogenitet. I denna antirasism fann socialdemokratin en väg tillbaka till en sådan absolut princip och oföränderlig norm för politiken vars sanning den förnekade.

Under de följande decennierna utvidgades Gunnar Myrdals perspektiv till hela världen. Den globala befolkningen tog över rollen efter ”svenskar” och ”amerikaner” som det biologiskt homogena ”folket”. Enligt Gunnar Myrdal var det ofrånkomligt att världens vita minoritet snart skulle bli beroende av välviljan hos de ”färgades” majoritet. För att bättre kunna diktera villkoren för den stundande globala maktförskjutningen var det därför bråttom att ersätta den västerländska rasismen med en antirasism som i stället utgick från människans biologiska likhet.

Den svenska socialdemokratins självförståelse blev under denna tid alltmer präglad av sympatier för de tidigare och fortfarande koloniserade folken i Afrika och Asien, vilka resulterade i en beundransvärd solidaritetspolitik. Men något gick kanske också förlorat här, något som man nu måste återfinna ett språk för: en solidaritet som i stället för att förutsätta vår likhet gör oss lika just genom, och kanske enbart genom, vår solidaritet med varandra.

En politik som inspireras av den numera slumrande svenska socialdemokratin kan i år få en ny chans i USA, lika brokigt som alltid. Även om det fortfarande verkar mycket otroligt kan alltså Alva och Gunnar Myrdal fortfarande få rätt om den amerikanska välfärdsstaten.

Både här och där bör frågan därför ställas om en solidaritet som krävde att människor var och borde vara likadana verkligen var ofrånkomlig för en politisk rörelse som vågade erkänna att det inte gick att säga vad som var moraliskt rätt. Om inga rättesnören finns, måste då likheten bli solidaritetskänslans grund? Svaret på den frågan ges nog genom svaret på en annan: Skulle man inte kunna bli upprörd över mänskligt lidande utan att tro på dess orättvisa?