Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så bidrog ett vad i en bar till medvetandets stora återkomst

En hjärnforskare och en filosof har slagit vad i en rökig tysk bar. Illustration: Stina Wirsén. Foto: IBL
En hjärnforskare och en filosof har slagit vad i en rökig tysk bar. Illustration: Stina Wirsén. Foto: IBL

En sen kväll i en rökig tysk bar i slutet av 1990-talet slog en hjärnforskare vad med en filosof. Vadet ingår i berättelsen om medvetandets återkomst inom den etablerade vetenskapen. Vem som vinner kommer att avgöras av en inspelning på ett kassettband som vetenskapsjournalisten Per Snaprud hittade i sin bokhylla.

Ända in i andra halvan av 1990-talet fanns följande beskrivning av medvetandet i uppslagsboken ”The international dictionary of psychology”: ”Medvetandet är ett fascinerande men undflyende fenomen: det är omöjligt att säga vad det är, vad det gör, eller varför det har utvecklats. Ingenting värt att läsa har skrivits om det.”  

Våra subjektiva upplevelser ansågs länge ligga ett gott stycke bortom den seriösa vetenskapens yttersta gräns. Men nu är stämningen förändrad. Flera lärda sällskap ger ut tidskrifter enbart för medvetandeforskning, och för några veckor sedan anordnade den EU-finansierade miljardsatsningen på hjärnforskning – The human brain project – sitt första forskarmöte om medvetandet. Flumstämpeln har försvunnit. Hur gick det till? 

Inom naturvetenskapen spelar nya metoder ofta en avgörande roll för utvecklingen. Olika typer av hjärnkameror har gett en känsla av att det blivit möjligt att kika in i det mentala livets svarta låda. Ett mer oväntat bidrag till den nya vågen av medvetandeforskning var ämnet för ett vad som ingicks i en bar den 20 juni 1998 under en vetenskaplig konferens i den nordtyska staden Bremen. Hjärnforskaren Christof Koch satsade en låda ädelt vin på att någon inom det kommande kvartsseklet skulle lyckas ringa in medvetandet i hjärnan. Filosofen David Chalmers trodde inte att det skulle ske, och satte emot.

Numera hör de till världens mest tongivande personer inom forskningen om medvetandet. Christof Koch är chef för The Allen institute for brain science i Seattle, USA, grundat av Microsoftmiljardären Paul Allen. David Chalmers är filosofiprofessor vid New York University och mest känd för att dela upp frågor om medvetandet i enkla och svåra. De enkla handlar om att ta reda på hur nervsystemet sköter uppgifter som att lagra minnen, fokusera uppmärksamheten och reagera på olika saker i omgivningen. Den svåra frågan – the hard problem – gäller hur det kommer sig att vi dessutom har subjektiva upplevelser: varför känner vi doften av en ros?

Förra sommaren träffade jag David Chalmers under en konferens om medvetandet i Budapest, och frågade honom vem han trodde skulle vinna lådan med vin år 2023. Han berättade att han hade träffat Christof Koch tre månader tidigare och att de då hade pratat om vadet.

– Tyvärr kunde ingen av oss komma ihåg exakt hur vi formulerade förutsättningarna, sa Chalmers.

Snöpligt. Men det slog mig att det trots allt kan bli möjligt att utse en rättmätig vinnare. Jag var nämligen också i Bremen för tjugo år sedan. Jag var inte med under själva pubrundan, men följande dag intervjuade jag David Chalmers.

Hemma igen började jag leta efter anteckningar från den gamla intervjun. Efter att ha gett upp flera gånger rotade jag i en förvaringslåda ovanpå en bokhylla. Där! Högst upp i en trave kassettband låg en inspelning från Bremen. Till slut fick jag tag i en fungerande kassettbandspelare och tryckte på play.

I slutet av bandet berättar David Chalmers om vadet. Det gäller ett forskningsprogram som Christof Koch hade lanserat tillsammans med sin betydligt äldre vän och mentor Francis Crick, en av Nobelpristagarna bakom den banbrytande upptäckten av hur dna-spiralen ser ut.

Koch och Crick var trötta på filosofernas ändlösa hårklyverier om medvetandets natur och ville se mer konkret forskning om hjärnan. Vägen till framgång var enligt dem att göra laboratorieexperiment för att hitta någon enkel process i hjärnan kopplad till en specifik subjektiv upplevelse.

Att hjärnan som helhet är kopplad till medvetandet såg de som en självklarhet. Deras mål var att ringa in en minimal men avgörande komponent: några väl definierade egenskaper hos ett fåtal nervceller som alltid går hand i hand med någon medveten upplevelse, till exempel upplevelsen av att se färgen röd. De kallade denna komponent för ett ”neuralt korrelat” till medvetandet.

Den 20 juni år 2023 avgörs vadet från baren i Bremen. Christof Koch anser att dagen bör firas med ett forskarmöte av något slag, och ett officiellt korande av en vinnare.

På bandet förklarar David Chalmers exakt hur de kommit överens om att definiera detta korrelat: ”Ett litet antal nervceller med ett fåtal inre egenskaper. Färre än tio egenskaper. Och upptäckten kommer inom 25 år.”

Jag mejlar den tjugo år gamla inspelningen till David Chalmers. Han svarar direkt: ”Tack! Det här är fantastiskt” och vidarebefordrar mejlet till Christof Koch. 

Dagens teorier om medvetandet handlar oftare om egenskaper hos stora nätverk än om enskilda nervcellers inre egenskaper. Det är en tydlig trend. Ett exempel på det är något som kallas Integrated information theory (IIT) och kopplar medvetande till en viss typ av information. Teorin är matematiskt invecklad och omstridd, men har starka anhängare. En av dem är Christof Koch – vilket David Chalmers nämner redan i sitt första mejl: ”Jag tänker att nu när du förespråkar IIT så ser det här ganska bra ut för mig.”

Christof Koch svarar samma dag. I ett långt mejl beskriver han en ”het zon” i bakre delen av storhjärnans bark som han anser vara den hittills bästa idén om vad ett neuralt korrelat till medvetandet skulle kunna bestå av.

Under den följande veckan skickar de ett dussin mejl till varandra med kopior till mig. Men korrespondensen ger ingen klarhet om vem som har bäst chanser att vinna vadet, och – framför allt – vad alltihop betyder för chanserna att lösa the hard problem. Därför ordnar jag en skype-intervju med dem båda samtidigt. I frågan om vadet hänvisar David Chalmers till den inspelade intervjun:

– Avgörande för Christofs ursprungliga uppfattning var att det skulle vara en viss sorts nervceller, med några speciella egenskaper. Det är det som för mig ser ganska osannolikt ut, säger han.

– Det där vet vi helt enkelt inte, Dave. Det är det vårt institut tar reda på, och vi har just fått 120 miljoner dollar för att göra mer av detta, säger Christof Koch.

– Okej, men ”vi vet inte” duger inte, säger David Chalmers. Du måste upptäcka de där egenskaperna före 2023 för att uppfylla kraven i vadet – och det verkar osannolikt just nu.

Christof Koch kastar en blick mot fjärran, nickar och ler:

– Det är osannolikt. Jag håller med, det är osannolikt eftersom nätverken är så komplicerade.

Det betyder att han är inställd på att förlora. Men bortom deras vänskapliga käbbel om vadets detaljer är de helt överens om nyttan av att leta efter medvetandets neurala korrelat. Jakten är öppen för forskare med vitt skilda filosofiska övertygelser. Ända sedan Christof Koch och Francis Crick lanserade begreppet har det varit centralt inom den neurobiologiska vetenskapen om medvetandet. Projektet ger forskare utrymme för gradvisa framsteg utan att de i ett enda slag måste lösa medvetandets mysterium. Målet består, men diskussionen har blivit mer invecklad.

Frågan är vad som händer den dag någon verkligen hittar ett pålitligt neuralt korrelat till medvetandet. Skulle det kunna bli som att hitta medvetandets heliga graal? 

– Well, det är skillnad på att hitta en korrelation och att hitta en förklaring, säger David Chalmers.

Om någon biologisk process i hjärnan alltid går hand i hand med ett specifikt medvetet intryck så återstår en viktig fråga: varför? Det är det som är the hard problem. Men han hoppas att teorier baserade på nya fakta om medvetandets neurala korrelat ska leda ett steg närmare svaret på frågan om hur medvetandet uppstår. 

En annan framtida möjlighet är enligt David Chalmers att människan skapar något slags artificiell intelligens (AI) som löser medvetandets gåta. Det låter som en vild spekulation, men han menar faktiskt allvar.

– Om det visar sig finnas någon helt rationell anledning till att det finns medvetande i universum så kanske även ett medvetslöst system kan förstå sig på den, säger han.

För egen del misstänker han att en avancerad artificiell intelligens faktiskt kommer att ha någon form av medvetande. Men vem vet? Det kanske inte känns som någonting alls att vara en sådan superintelligent maskin. I så fall landar resonemanget i en djup ironi. Någon gång i en avlägsen framtid kan tillvarons största gåta bli löst – av varelser som saknar förmågan att uppleva själva gåtan.

Redan den 20 juni år 2023 avgörs vadet från baren i Bremen. Christof Koch anser att dagen bör firas med ett forskarmöte av något slag, och ett officiellt korande av en vinnare. Det mesta talar för att han kommer att förlora, men han understryker att saken faktiskt inte är avgjord ännu.

Skribenten

Per Snaprud är redaktör på tidskriften Forskning & Framsteg och vikarierar under hösten som vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter. Han har nyligen gett ut boken Medvetandets återkomst (Natur & Kultur).

Läs mer om hjärnan 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.