Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 05:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-blev-draken-en-bild-for-mans-skrack-for-kvinnor/

Kultur

Så blev draken en bild för mäns skräck för kvinnor

I många drakgestalter finns en rädsla för kvinnlig sexualitet.
I många drakgestalter finns en rädsla för kvinnlig sexualitet. Foto: Mark Turner/Alamy

I den manliga fantasin föddes både jungfrun i nöd och den farligt förföriska drakkvinnan. DN:s Johanna Paulsson berättar en slingrande historia om hur ett fjälligt fabeldjur speglat synen på kvinnan i olika tider, från grekisk mytologi till Lisbeth Salander och ”Game of thrones”.

Johanna Paulsson
Rätta artikel

Nej, Jeanne d’Arc brukar inte gestaltas som ett drakdräpande helgon. Ändå är det hon som står där med draget svärd på omslaget till tidningen The Suffragette i oktober 1913. Framför sig har hon en drake anförd av pressen. ”Indecency” – oanständighet – står det på bestens halsband. 

Det råder ingen tvekan om att draken är patriarkatet och representerar etablissemanget. Att den brittiska rösträttsorganisationen WSPU – Women’s social and political union – valde just den franska martyren som ikonisk symbol återspeglade kvinnorörelsens allt mer militanta framtoning. 

Klädd i rustning är Jeanne d’Arc dessutom den enda rimliga motsvarigheten till den drakdräpande korsriddaren Saint George eller Sankt Göran. Annars har kvinnliga helgon i regel varit draktämjare snarare än drakdödare. Jag tänker till exempel på Margareta av Antiochia som svaldes av en drake – självaste djävulen – men lyckades bli utspottad igen tack vare sin starka tro. I medeltida konst är hon flitigt avbildad med draken som attribut. 

Ett annat exempel är den heliga Marta som förknippas med det drakliknande hybridmonstret tarasquen. Enligt den sydfranska legenden lockade hon fredligt med sig det glupska odjuret in till staden, där invånarna kunde döda det och därefter lät sig konverteras till kristendomen.

Triangeldramat på det klassiska temat ”dam i nöd” spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare ”Gyllene legender”. 

Tack vare ”Game of thrones” har vi vant oss vid den mer feministiskt färgade bilden av drakkvinnor

Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet. En målning av den florentinska 1400-talsmålaren Paolo Uccello skildrar hur Sankt Göran sticker spjutet i draken, som samtidigt hålls i koppel av jungfrun. Något som i modern tid gett upphov till humoristiska meme med budskapet: Rör inte mitt husdjur! 

Tack vare tv-serien ”Game of thrones” har vi vant oss vid den mer feministiskt färgade bilden av drakkvinnor som Daenerys Targaryen och hennes halvtama massförstörelsevapen. Men låt oss återkomma till seriens drakar lite senare. För just suffragetternas syn på draken som patriarkatet måste samtidigt förstås mot bakgrund av hur drakkvinnan ända sedan urminnes tider utmålats som ett slingrande hot i den manliga fantasin. 

Gränsen mellan orm och drake är etymologiskt sett hårfin. Folksagor från de brittiska öarna använder gärna ordet worm – eller wyrm, som det heter på fornengelska i det anglosaxiska hjälteeposet ”Beowulf”. I boken ”Fantastic creatures in mythology and folklore” (Bloomsbury, 2018) ger folkloristen Juliette Wood en bakgrund till det exotiserande femme fatale-begreppet ”dragon lady” som förkroppsligades av Anna May Wong i filmen ”Limehouse blues” på 1930-talet.

Nyligen   hamnade Harry  Potter-författaren J K Rowling i blåsväder, anklagad för dylik rasism. I filmen ”Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott” gestaltas nämligen Lord Voldemorts husdjur Nagini – en kvinna som kan förvandla sig själv till orm – av den sydkoreanska skådespelaren Claudia Kim. Något som alltså sammanfaller med den stereotypa idén om den asiatiska kvinnan som en farlig, förförisk ”dragon lady”. 

Än värre blev det när Rowling försökte komma undan kritiken på Twitter med ett svar som antydde att olika etniska grupper i (Syd)östasien skulle vara utbytbara. Namnet Nagini är för övrigt den feminiserade formen av sanskritordet nāga – en mytologisk ormgestalt, ofta med mänsklig överkropp, som förekommer i det indiska kulturområdet.

Idén om drakkvinnan är således en både gammal och närmast globalt förekommande föreställning. I ”The dragon. Fear and power” (Reaktion Books, 2018) – ett riktigt praktverk i ämnet – visar den både litterärt och kulturhistoriskt bevandrade Martin Arnold hur framställningar av drakar på sätt och vis också hänger samman med synen på kvinnan i olika tider. 

Från den judiska mytologins demongestalt Lilit, som ibland förknippas med paradisormen, till vår tids hämndlystna romankaraktär Lisbeth Salander i ”The girl with the dragon tattoo”, som Stieg Larssons bästsäljare ”Män som hatar kvinnor” träffande heter på engelska. Däremellan fördjupar Arnold bilden av monstruösa kvinnogestalter i såväl grekisk mytologi som medeltida legender och modern fantasy. Så blottlägger han också de misogyna drag och den manliga rädsla för kvinnlig sexualitet som finns inneboende i många av dessa skildringar.

 

Till slut kan han inte låta bli att spionera på Melusina i badet den förbjudna veckodagen och får då syn på hennes ormlika underkropp

 

Särskilt intressant är historien om Melusina. Berättelsen nedtecknades först av den franska poeten Jean d’Arras i slutet av 1300-talet och handlar om en kungadotter, vars underkropp varje lördagskväll förvandlas till en fisk- eller ormstjärt. Hon träffar adelsmannen Raymondin och accepterar hans frieri på ett villkor: att han låter henne vara ifred på lördagar. Under många år lever de lyckliga och Melusina bidrar till välståndet genom att med sina magiska krafter uppföra byggnader över en natt. Tillsammans får de tio barn, men Raymondins misstänksamhet växer. 

Till slut kan han inte låta bli att spionera på henne i badet den förbjudna veckodagen och får då syn på hennes ormlika underkropp. När han senare anklagar Melusina offentligt för att ha gett deras barn monstruösa egenskaper blir hon så förtvivlad att hon förvandlar sig själv till en stor drake, cirklar tre varv runt slottet och jämrande återvänder endast om nätterna. 

Folksagan om Melusina förekommer i flera versioner och har troligen sina rötter i keltisk mytologi. Precis som sjöjungfrun är hon ett väsen som personifierar konflikten mellan familjeförpliktelser och farligt begär.  

Arnold noterar även likheter med Lamia, hon som i den grekiska mytologin älskas eller rent av våldtas av Zeus. Sedan dennes hustru Hera straffat henne med vansinne är Lamia dömd till ett liv som barnamörderska och har med tiden kommit att avbildas som drakkvinna.

Den sexuellt laddade kopplingen mellan kvinnor och drakar går igen under romantiken och den viktorianska eran. Bram Stokers gotiska skräckroman ”The lair of the white worm”, om en kvinna som terroriserar omgivningen i skepnad av en stor vit orm, är löst baserad på legenden om ”The Lambton worm”. 

Men den senare drakdräparsagan från nordöstra England hör egentligen hemma i en annan kategori, nämligen det som Arnold kallar ”Dragons in the anti-establishment folktale”, det vill säga folkliga berättelser som på ett eller annat sätt utmanar den sociala ordningen.

I alla tider har draken fått symbolisera fienden – må så vara oliktänkande, starka kvinnor eller rent av det förtryckande patriarkatet i sig

John Lambton är den unga godsarvingen som hellre fiskar än går i kyrkan. När han får en otäck orm på kroken kastar han den i brunnen, där den växer till sig och snart terroriserar närliggande byar. John Lambton återvänder så småningom från korstågen och sonar sina ungdomssynder genom att döda draken, men drar samtidigt en förbannelse över ätten.

Mer uppenbar är den sociala kritiken i skillingtrycket ”The dragon of Wantley” som utspelar sig i Yorkshire och där satiren lär vara riktad mot en lokal, hänsynslös markägare. Mer känd blev den 1737 som burlesk opera med musik av John Frederick Lampe – samtida med Händel – där udden riktas mot den dåvarande premiärministerns skattepolitik.

I alla tider har draken fått symbolisera fienden – må så vara oliktänkande, starka kvinnor eller rent av det förtryckande patriarkatet i sig. Därmed har dessa fabelväsen fått klä skott för allt elände som mänskligheten själv ställer till med. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen ”Randfenomen” (Albert Bonniers förlag, 2015) låter jungfrun Margareta av Antiochia återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan också en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan.  

För det är i gränslandet mellan natur och kultur som drakfantasierna frodas. Så låt oss återvända till ”Game of thrones” som bygger på författaren George R R Martins ”Sagan om is och eld”. Enligt Martin Arnold är seriens drakar epokgörande. Till skillnad från J R R Tolkiens skattvaktande reptil Smaug, är George R R Martins bevingade bestar kulturella hybrider med egenskaper som påminner om både den nordeuropeiska mytologins eldsprutande monster och den kinesiska kulturens kejserliga maktsymboler.

Daenerys Targaryen, ”Drakarnas moder”, följer å ena sidan godhjärtade och rättvisa ideal när hon bland annat befriar slavar, men väljer å andra sidan att härska och söndra med hjälp av sina tre nyckfulla telningar. Som en påminnelse om hur även demokratier försvarar goda intentioner med atombomber och kryssningsmissiler.

Det är inte särskilt svårt att se Daenerys Targaryens drakar som metaforer för moderna massförstörelsevapen och nu har en av dem dessutom hamnat i orätta händer. Draken förkroppsligar, som Arnold påpekar, inte bara rädslan för naturens krafter, utan också vår fruktan för hur vi själva påskyndar vår egen undergång.

Johanna Paulsson är musikkritiker i Dagens Nyheter och driver bloggen alltomdrakar.se