Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-blev-dronaren-filmens-flygande-stjarna/

Film

Så blev drönaren filmens flygande stjärna

I de nya avsnitten av ”Vår tid är nu” används drönare.
I de nya avsnitten av ”Vår tid är nu” används drönare. Foto: Göran Hallberg/SVT

Drönaren har blivit filmskaparnas nya favoritleksak. Den lilla flygande mackapären har vidgat filmbranschens vyer och kan vara industrins största enskilda innovation sedan steadicam dök upp på 1970-talet, skriver Mårten Blomkvist.   

De kallas drönare. Är det inte dags att byta namn?

Se på din tv: drönare jobbar dag och natt. Det är drönare som ger oss alla förföriska uppifrånbilder. Surrande drönare svävar med sina kameror över stadslandskap, trädkronor, alptoppar, spagettilika motorvägskorsningar, vattentorn i amerikanska småstäder, ständigt slitande för att ge oss möjlighet att se ner på världen.

Drönaren kan vara den hårdast jobbande mackapären i showbusiness.

Och uppifrånbilderna, deras mest kända produkt, är bara en del av vad de gör.

Drönare är förarlösa flygfarkoster för militärt eller civilt bruk (tack NE). Den sorts drönare som används inom filmproduktion kallas även multikoptrar, eftersom de flyger med hjälp av fyra eller fler propellrar. Det är tack vare sådana drönare som det har blivit enkelt att skicka en filmkamera upp i luften och få vad som i branschen kallas en ”vybild”.

En drönare.
En drönare. Foto: Alamy

Drönarna är fantastiskt stabila. De kan förbli oberörda av även ganska stark vind, och till och med stå blickstilla i luften. Resultatet blir de där läckra, hypnotiska bilderna som pryder så mycket av det vi ser i film- och tv-produktion. I tv-serier har det blivit en kliché att ha en vybild som inledning till avsnitten.

Drönarna kan vara den enskilda tekniska innovation som har gjort tydligast avtryck i filmbilden sedan steadicam kom med sin stadga i mitten av 1970-talet. Men att drönarna gör det möjligt att filma högt uppifrån är bara en av poängerna med dem. Det visar sig när man börjar tala med fotografer och andra som arbetar med drönare.

Tvärtom är en av drönarens fördelar att den inte måste högt upp:

– Jag har filmat med helikopter på några filmer men de är begränsade i höjden. Du kan inte komma ner så lågt, säger Göran Hallberg, filmfotograf som arbetat på filmer som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (2013) och ”En man som heter Ove” (2015).

Med drönare kan man krypa ner och få mer detaljrika bilder uppifrån. Det är därför drönarbilden känns ny. Helikopter lämpar sig inte till den sortens bilder som drönare tar. Vi har tidigare sett vybilder men inte av det ingående, studerande slag som drönare har tillfört.

Bild 1 av 2 Daniel Craig i James Bond-filmen ”Skyfall” från 2012.
Foto: Alamy
Bild 2 av 2 Ola Rapace under motorcykeljakten i ”Skyfall”.
Foto: Alamy

Drönare har inte använts länge i film. En vild motorcykelfärd i James Bond-filmen ”Skyfall” från 2012 nämns ofta som en av de första sekvenserna att filmas delvis med drönare. Fram till ungefär 2015 åsyftades fortfarande med ”drönare” mest de flygplanslika modeller som används militärt, för attacker och spaning.

”The wolf of Wall Street”
”The wolf of Wall Street” Foto: PictureLux / The Hollywood Archive

 

 

Tekniken har sedan dess gått snabbt framåt. Vybilderna är lätta att identifiera som drönarbilder, men det är också annat drönare ger fotografer och regissörer. Bilder över vatten, till exempel – har det inte blivit fler av även dem?

Göran Hallberg har arbetat som fotograf på kommande säsong av tv-serien ”Vår tid är nu”. Det är en julspecial, fyra avsnitt i sommarmiljö sänds vid jul. Där finns bilder av en skärgårdsbåt:

– Då kunde vi ligga en halvmeter över vattnet och följa den på ett mycket stabilare sätt än jag hade kunnat göra med något annat, säger Hallberg. Om jag suttit på en båt hade ju den i sig själv gungat.

Det togs bilder där det var en fors:

– Då kunde vi ändå ha kameran lågt över vattnet i stället för att göra världens arrangemang, bygga någon sorts ställning eller någonting mitt ute i vattnet.

Bild 1 av 2 Drönarbild från ”Vår tid är nu”.
Foto: Göran Hallberg
Bild 2 av 2 Hedda Stiernstedt som Nina i ”Vår tid är nu”.
Foto: Göran Hallberg/SVT

De bilderna tog Hallberg ihop med regissören Harald Hamrell. Han har regisserat många ”Vår tid är nu”-avsnitt och hoppade här tillfälligt in som vikarie för Måns Herngren, ordinarie regissör för tredje säsongen. Harald Hamrell ser drönaren som ”en kombination av steadicam och helikopter”:

– Den kan flyga två meter över marken och sedan lyfta.

Och med drönare har det blivit möjligt att snabbt få upp en kamera i luften, säger Hamrell. Det har länge funnits olika sätt att få upp kameran högt. Förutom helikopter har man till exempel använt mobilkran, eller kamerakran. Ett första problem med det är att särskilt helikopter är dyrt att använda:

– Det är alltid ett dividerande över om man har råd, säger Hallberg. Och det har man ju sällan.

Men en annan sida av saken är att det kräver planering. Höjdbilder måste man, innan drönarna kom, alltid ha bestämt sig för i förväg. Helikoptrar och kranar måste bokas in, liksom deras förare. Därtill tar det några timmar att bygga upp en vanlig kamerakran.

Bilden över vattnet togs med Hallbergs egen drönare, köpt för drygt 20.000 kronor och så liten att han kan ha med den i en väska på inspelningar, ”och så snabbt slänga in den”. En enklare modell, man kan bara styra drönaren. På mer avancerade drönare kan man styra drönare och kamera separat. Två förare krävs.

Men även Hallbergs billiga drönare har en kamera som tar bilder i 4K-upplösning. De är något mer komprimerade färgmässigt än bilderna från de markbundna kamerorna, men det går att lösa.

Drönarna kan alltså i viss mån ersätta inte bara helikoptrar, utan även kranar. Drönare är dock inte kranar. Det finns fördelar med jordbundna anordningar och deras mer begränsade rörlighet. Om man vill komma nära skådespelarna, till exempel, fungerar inte drönare bra. De måste hållas på visst avstånd från människor:

– Dels är det lite farligt, sen syns det också i bilden att det blåser om du kommer för nära.

Det förefaller som om sätten att använda drönare utvecklas kontinuerligt. I bioaktuella ”1917” – regisserad av Sam Mendes, som även gjorde ”Skyfall” – används i princip drönare inte alls till fotot. Man kan tycka att det varit passande: kameran följer tätt två förstavärldskrigssoldater på en lång marsch för att genomföra ett viktigt uppdrag. Men där färdades i stället kameran långa bitar på vajer, en gammal metod.

Sam Mendes under inspelningen av ”1917”.
Sam Mendes under inspelningen av ”1917”. Foto: Alamy

Däremot hittade man i ”1917” ett annat användningsområde för drönaren, som markör. Det gällde att få de två aktörerna att fästa blickarna vid ett flygplan ovanför, fast inget fanns att se vid inspelningen. Ett i dator skapat plan skulle läggas in efteråt. Britten Josh Edkins bolag Dronescope kom till användning:

– Säger man till skådespelarna: ”Okej, nu kommer ett plan flygande över er här” så tittar de åt olika håll, säger Edkins. Så drönaren får flyga i en bana där man sen lägger in planet som är en digital effekt.

Han flög drönaren själv. Himla enkelt, det krävs bara att man har radiokontakt med någon som kan säga när man ska börja, sen ser man till att hamna i rätt position vid rätt tid.

– Ett av de lättaste drönaruppdrag jag haft.

Greppet har blivit uppmärksammat, Edkins har inte hört att någon tidigare använt drönare så. Men han är försiktig med att säga att detta skulle vara första gången, någon kan ha gjort det utan att det uppmärksammats:

– Det blir lite omtalat när det görs i en sån här storfilm.

Göran Hallberg har filmat sedan mitten av 1980-talet. Första erfarenheten av att filma med drönare var på ”Hundraåringen...”:

– Då var det mer entusiaster som hade byggt en egen helikopter. Den var ganska stor, och inte alls så stabil och bra.

I dag är den typiska, tjusiga drönarbilden nästan en filmstjärna i sig. Den får cameoroller.

I ett snutdrama kan vi plötsligt finna oss svävande över en bjässe till motorvägskorsning, med bilar svepande över och under varandra i alla möjliga riktningar. Tillbaka i marknivå hamnar vi i en bil: aha, en av hjältarna är på väg att besöka sin far, det var enda skälet till motorvägsporträttet.

Göran Hallberg talar om inflation:

– De (vybilderna) används i vartenda reportage. Man bara klipper in en bild, det blir som en pausbild nästan.

Vybilden är i dag lätt att göra men svår att använda. Åtminstone om man, som Harald Hamrell, inte tycker att bilderna bara ska ”slängas in” som dekoration:

– De måste bygga historien.

Majoriteten av uppifrånbilderna ger mest av allt en känsla av en liten paus i historien. De har sitt pris: en del av trycket i berättelsen pyser ut.

Tillfrågad om en riktigt bra användning av vybild går Göran Hallberg fyrtio år tillbaka i tiden, till helikopterbilderna som inleder Stanley Kubricks rysare ”The shining”.

Från Stanley Kubricks ”The shining”.
Från Stanley Kubricks ”The shining”. Foto: AF archive / Alamy Stock Photo

Vi flyger över ett majestätiskt landskap, vildmark med barrträd, lövträd i höstskrud, och berg. Wendy Carlos och Rachel Elkinds olycksbådande elektroniska musik ljuder medan vi följer en pytteliten VW som stretar högre och högre upp. Man anar suget från stupet på ena sidan av bergsvägen.

Hela filmen berättas redan i den sekvensen:

– Man känner att dom har lämnat civilisationen och åker väldigt långt bort.

”The shining”-bilderna är oundvikliga om man talar om mäktiga flygbilder. Sju–åtta års bombmatta av drönare över jorden har inte naggat minnet av den sekvensen. Den är fortfarande alla flygbilders moder.

Drönarna får jobba på.

 

Vasaloppet.
Vasaloppet. Foto: Jonas Lindkvist

 

 

Läs mer: Flygbilden har blivit en kameravinkel i mängden