Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Så blev telefonskräcken en ny folksjukdom

Signalerna är tydliga. Svenska folket skickar 13 miljarder sms om året och ringer allt mindre. DN:s Kristofer Ahlström söker en förklaring och finner en rädsla för påträngande röster och oönskad närhet.

Telefonen ringer av två anledningar. Så har det blivit, åtminstone när det ringer i min, och i ett ögonblick balanserar livet mellan två möjliga framtider.

Antingen en där en katastrof ska delges – dödsfall, skilsmässa, sjukdom. Eller så är det någon peppig callcenterperson som frågar om jag är nöjd med min nuvarande elleverantör. Antingen det extremt personliga eller det minst personliga, sällan på gråskalan mitt emellan.

Länge trodde jag att jag var ensam om känslan, ett neurotiskt undantagsfall bland en socialt kompetent allmänhet. Men så visade det sig att alla jag pratade med upplevde liknande fobiska symtom – att adrenalinet skjuts ut i en när man ser ett missat samtal och beskedet att ett telesvar lämnats. När spelade någon senast in ett telefonmeddelande på din mobil? När lyssnade du senast av ett? När hörde du senast ett mobilsvar utan formuleringen ”Eller skicka hellre ett sms”?

Om det inte får kallas folksjukdom så har det åtminstone blivit en utbredd fobi.

Foto: Andy KropaTre personer med telefonskräck: Helen Mirren. Skådespelerskan har i intervjuer berättat att hon blir nervös av telefoner. ”När telefonsvararen uppfanns var det till en början en stor lättnad eftersom jag slapp svara. Men eftersom jag aldrig ringer tillbaka var det inte till någon större hjälp.” Foto: Andy Kropa.

I vilket fall är det statistiskt belagt att vi svenskar ringer varandra allt mer sällan. Enligt siffror från Post- och telestyrelsen har de totala telefonminuterna i Sverige sjunkit stadigt med åren. År 2000 talade vi 60,6 miljarder minuter – 2015 hade det hunnit falla med en tredjedel till 39,6.

Sms träder i stället fram som vanligaste konversationsform: år 2000 skickades det 470 miljoner sms i Sverige. I fjol var siffran 13 miljarder. Detta att jämföra med antalet samtal som ringdes från mobiltelefoner: nio miljarder.

Och då räknas inte iMessage in i den statistiken, alltså sms via internet, eller andra gratissubstitut för samtal, som Whatsapp, Snapchat, Facebook. För att inte tala om mejlens stora mörkertal.

Alltså: mobildata är större än att prata, och har varit det ett tag.

Det innebär också att telefonsamtalen får en helt ny innebörd, blir laddade. Ringer gör man bara i yttersta nödfall: för att framföra något som kräver den mellanmänskliga beröring som en röst innebär.

Så att när det väl ringer rycker man till, får en ögonblicklig rakhet i rygg och nacke. Det tjocknar lite i bröstet. Jag har sett människor sitta och klentroget stirra på sin ringande telefon, som om de inte för sitt liv kan föreställa sig vad det är som händer.

Att det ens ringer är illa nog. Men när displayen visar ett nummer man inte har i kontaktlistan, eller om numret är dolt? Då är känslan som att försiktigt närma sig en giftorm med handen.

Ibland kan obehaget vara sviterna av en faktisk händelse. Håkan Juholt berättar i boken ”I stormens öga” hur han som en pavlovsk reaktion utvecklade telefonskräck efter mediedrevet under hans sista vecka som partiledare. Vissa hävdar nu att Bob Dylan inte svarar på Svenska Akademiens eller mediernas samtal av snarlika skäl. Men desto vanligare är att det inte finns något trauma som triggar ångesten. Den är helt enkelt bara ett tecken i tiden.

– Det är en ångestreaktion som härstammar från känslan av brist på kontroll. Man vill kunna förutse vad som kommer att hända, vem som ringer, vad som ska sägas eller inte. Historiskt sett har vi aldrig haft så mycket kontroll som nu: vi vet oftast vem som ringer eller kan kontrollera det direkt på nätet efteråt, och eftersom vi är vana vid kontroll blir det obehagligare att inte kunna styra vad samtalet handlar om, menar psykologen och kbt-terapeuten Liria Ortiz.

Foto: Claudio Bresciani/TT
Ola Toivonen Svenske landslagsspelaren i fotboll berättade i en intervju med Expressen hur han drabbades av telefonskräck i samband med värvningsrykten. ”Varje gång det ringde fick jag ångest. Till slut stängde jag av mobilen helt och lät allt gå genom Martin (Dahlin, agenten). Själv stack jag till Thailand på semester och gömde mig. Hur skönt som helst.”. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Hatet mot telefonen är en historia som upprepar sig. I en hundratio år gammal, milt teknofobisk, artikel i New York Times varnar skribenten för hur det nya påfundet med telefoni påverkar vårt sociala beteende och utrotar ”den lilla hövlighet och artighet vi har kvar”. Då var det i betydelsen att telefoner inte ger samma sociala närhet som ett samtal mellan fyra ögon. Att vi blir korthuggna och emotionellt stympade. I dag uppstår motviljan mot telefonen just på grund av att vi inte vill ha den närheten. Den klängiga intimiteten, den påträngande pratigheten.

– För mig känns handlingen att ringa upp någon som att begå ett litet övergrepp. Jag vet ju inte vad den andre gör just när jag ringer. Kanske är hen djupt inne i ett livsavgörande samtal med någon som hen älskar. Kanske har hen sex. Eller bajsar. Ja, jag vet att hen i så fall kan välja att inte svara - men själva signalen kan ju vara en irriterande distraktion! Och så ser hen att det är jag som ringer. Det är hemskt. Jag antar att det handlar om rädsla för att vara en belastning, och därmed, i förlängningen, en rädsla för att bli avvisad, helt enkelt, meddelar författaren och teaterchefen Martina Montelius – mailledes, givetvis – om sin telefonskräck.

 

En man kommer gående, passerar utmed en förskolas instängslade gård och pratar i sin mobil. Barnen hejdar sig mitt i leken och stirrar storögt. En av dem frågar: ”Varför håller han mobilen mot huvudet?”

 

Ett av de mest uppmärksammade manifesten som uppmanat folk att vägra telefoni var krönikan ”Det här med att prata i telefon måste få ett slut” (Aftonbladet 30/3 2015) av Lina Thomsgård, med stridsropsformuleringar som: ”Telefonsamtal är den mest tidskrävande och inkräktande ovanan i vår tid och det måste få ett slut. Varför? Jo för att – HALLÅ – mejlen är uppfunnen.”

Den texten födde den ofta använda hashtagen #teammaila på Twitter, som blivit ett slags katalog över skäl att använda mejl i stället för telefon. Enlig rapporten ”Svenskarna och internet” har 97 procent av svenska befolkningen en mobiltelefon i dag. Det innebär att nästan alla kan bli nådda, var de än befinner sig, även i de minst socialkompatibla miljöerna: på tåg, i tunnelbanan och kassakön, på bion, toaletten och restaurangen.

En favorittweet ur #teammaila-högen apropå det: ”Ändå smart att ha telefonmöte på fullt kafé. Och klaga på att det är ’mycket bakgrundsljud’.”

(Nyligen meddelade för övrigt SAS att man nu inför gsm-nät på sina långlinjeplan och att det därmed går att ringa och bli nådd även i luften. Därmed är den kanske sista mobilfria zonen annekterad.)

Det är lätt att köpa illusionen att ett telefonsamtal skulle vara mindre tidskrävande. Men att behöva ringa upp, vänta på svar, kanske inte få det, tvingas jaga personen med flera påringningar, gör att man går miste om värdefulla sekunder, rentav minuter. Tidsekonomin skulle gå bankrutt om vi i den multitaskande samtiden inte kunde kommunicera simultant med ett halvdussin människor. Gruppchatten (i, säg, appen Slack) har ersatt konferenssamtalet.

Även om ett mejl kanske tar längre tid att få svar på än ett samtal ingår det i vårt digitala beteende att själva välja hur, när, var. Ledordet för nya medieformer, ”on demand”, gäller i högsta grad även för social interaktion: när det passar mig. Samt givetvis möjligheten att i lugn och ro formulera allt man vill ha sagt och väga ord på guldvåg. Ironiskt nog, eftersom man ofta pratar om hur nyanser och uttryck är svårare att överföra i textväg.

Foto: Erik Nylander/TTChrister Lindarw After Dark-frontmannen och underhållaren sa i en intervju med Svensk damtidning: ”Att ringa upp någon kan vara lite av ett dagsprojekt för mig. Helst behöver jag en kaffe och en cigarett också. Foto: Erik Nylander/TT.

– Jag tycker tvärtom att text är en väldigt tydlig och bra kommunikationsform. Man behöver inte noja över sin röst, man kan inte avbryta varandra och man kan formulera sig i sin egen takt. På det stora hela tror jag att möjligheten att kommunicera utan att prata gör det möjligt för många fler, till exempel de blyga, att ha ett socialt liv, skriver Martina Montelius och fortsätter:

– Jag önskar att internet, sms och allt sådant hade funnits när jag växte upp! Då tror jag att jag hade varit ojämförligt mindre ensam.

Populärkulturen har sedan mobiltelefonen tog plats i var mans hand på 00-talet inte varit sen att spä på skräcken för telefonsamtal. Ofta är det döden som ringer upp. I ”One missed call” från 2008 lämnas mobilsvarsmeddelanden från svararens framtida jag som berättar exakt när hen ska dö. I Stephen Kings roman ”Signal” från 2006 (vars filmversion har premiär i år med John Cusack och Samuel L Jackson) förvandlar mobilsignaler människor till mordiska zombies. I den sydkoreanska filmen ”Phone” från 2002 börjar personer som svarar i mobiltelefon bete sig incestuöst.

Att inte svara i telefonen har blivit ett sätt att (över)leva. Samtidigt har den digitala infrastrukturen blivit manusförfattarnas stora huvudvärk eftersom det knappt finns kvar några externa, tekniska ursäkter att inte svara i mobiltelefonen. I takt med att dungarna av mobilmaster växer sig allt tätare är det få förunnat att skylla på dålig täckning. Det gör också att filmmanusförfattare hela tiden tvingas till allt mer långsökta förklaringar till varför en karaktär inte går att nå på mobilen – klippet ”No signal (and other cellular drama)” på Youtube är ett underbart montage av slitna manusknep där människor med frustande panik konstaterar att de inte kan ringa: ”JAG FÅR… INGEN MOTTAGNING!”

Och frågan i dag är givetvis om vännen i andra änden av livlinan ens skulle svara om det ringde.

I Therese Bohmans nya roman ”Aftonland” skildras huvudpersonen Karolinas ovilja att prata i telefon: ”Hon hoppades att telefonin snart skulle dö ut, besegras i teknikens evolution av ett medium mer lämpat för de nya generationer som vuxit upp med den sympatiska vanan att meddela sig med omvärlden i skrift.”

Denna telefonförnekande årskull kommer bara att följas av fler. Här ett exempel: en tidig förmiddag i Stockholm med omnejd kommer en man gående. Han passerar utmed en förskolas instängslade gård och pratar i sin mobil. Barnen, som vi för gestaltningens skull kan tänka oss är klädda i bävernylon och morgonsnor, hejdar sig mitt i leken och stirrar storögt. En av dem frågar: ”Varför håller han mobilen mot huvudet?”

Om det är helt sant?

Det vet jag inte, men det är en av många upphetsade berättelser som dyker upp när jag pratar med mina vänner om hur marginaliserade telefonsamtal har blivit.

Så följer det ena vittnesmålet på det andra om den unga generationens annorlunda syn på mobiltelefoner. Det gemensamma är att ingen verkar se telefonen som en telefon: någons barn frågar vad den gröna ikonen med en telefonlur egentligen föreställer, någon annans barn förstår inte vad gesten att knacka på handledens ovansida betyder – de har inte armbandsur, alla använder mobilen som klocka.

De ser mobilen som en kamera, klocka, spelkonsol, webbläsare, men inte som en telefon. Frågan är alltså varför de då skulle ringa med den.

När jag var på besök på Googles svenska huvudkontor häromåret var det ingen där som kallade en telefon för en telefon. Jag minns den dåvarande Sverigechefen på företaget som gav mig rådet: ”Man ska aldrig låna någon annans device!” Det var först när han hytte eftertryckligt med mobiltelefonen som jag förstod vad han syftade på.

I vilket fall: i denna den skrivande, telefonförnekande generation genomfördes 2014 en undersökning bland 1 000 personer. Den visade att i åldersgruppen 18–24 har var tredje svensk använt sms, mejl eller Facebook för att avsluta ett förhållande. Alltså ett typiskt sådant tillfälle där det sociala regelverket tidigare krävde åtminstone en lyft lur.

Frågan är om telefonen rentav spelat ut sin roll även som budbärare av de där tragiska beskeden, de som gör att man fruktar samtalet – vi behöver inte längre uttrycka känslor verbalt eftersom de finns fördefinierade på vårt tangentbord: tårar, paniska skrik, brustna hjärtan, för varje känsla en emoji.

Inte bara av ondo.

För diskussionen om teknologi och känslor leder oss tillbaka till den om kontroll. Telefonen är ansiktslös – om man inte vill stå och stirra in i någons näsborrar under ett FaceTime-samtal – och blir ett klumpigt mellanled för att förmedla mänsklighet. Även mellan fyra ögon måste man förlita sig på att det egna ansiktet utstrålar just så mycket glädje, medlidande eller deltagande som situationen kräver. Annars är det opassande. Med emojis får man i stället tillgång till ett slags affektivt alfabet med full kontroll över hela det emotionella spektrumet. Ingen emoji visar någonsin känslor i underkant, och kan därför heller aldrig tolkas så.

– Om det verkligen vore så att sms-språk och emojisar skulle vara tecken på fattigare och mindre uttrycksfull kommunikation, så skulle det vara ett tecken på att vi blivit känslokallare. Men det finns väl inget som tyder på det. Tvärtom skulle jag säga att vi har blivit bättre på att tala om känslor och tankar, både privat och offentligt. Jag gissar att vi faktiskt uttrycker mer känslor i dag än förr, både i talat språk och i elektronisk text. Bland annat med emojis och alla andra roliga sätt som tekniken i Snapchat och andra plattformar erbjuder, mailar Patrik Hadenius, chefredaktör på Språktidningen.

Faktum är att brittiska språklexikonet Oxford Dictionaries utsåg den gråtskrattande emojin till årets ord förra året. För många har emojin blivit ett eget skiljetecken för att förtydliga tonen i en mening, alltså samma syfte som ett utrops- eller frågetecken har.

Författaren F Scott Fitzgerald liknade en gång bruket av utropstecken i slutet av en mening med att skratta högt åt sina egna skämt. Han hade gissningsvis ingen aning om att gråtskrattemojin skulle bli det mest skrivna känslouttrycket när 2015 summerades.

Men om han levde i dag, och var i samklang med samtiden, hade han förmodligen reagerat så här:

¯\_(ツ)_/¯

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.