Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 05:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-frossade-arbetarforfattaren-i-bilden-av-kvinnor-som-smutsiga-och-liderliga/

Kultur

Så frossade arbetarförfattaren i bilden av kvinnor som smutsiga och liderliga

Ivar Lo-Johansson i Oslo, 1946. Foto: TT

Ivar Lo-Johanssons socialreportage brukar framhållas som förnyande och radikal samhällskritik. I själva verket rymmer de både rasism och kvinnoförakt. Det är dags att nyansera bilden av Ivar Lo-Johansson som en betydande reportageskribent, skriver Cecilia Aare. 

Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson brukar räknas till förgrundsgestalterna för en social reportagetradition i Sverige. Han anses ha förnyat reseskildringen när han under 1920-talet for ut i världen och skildrade arbetarmiljöer, storstadsslum och kringvandrande romer. Vad som är mindre känt är att hans resereportage inte bara är fyllda av tidsenlig rasism utan också av beskrivningar där fattiga kvinnor konsekvent sexualiseras och skildras genom reporterns äckelkänslor.

I en scen i Ivar Lo-Johanssons ”Nederstigen i dödsriket” (1929), reportageboken från Londonstadsdelen East End, blir reportern vittne till två gatudanserskors föreställning. Motviljan är uppenbar när han beskriver den ena danserskan: ”Under det mjöligt dråsande pudret såg den syfilisätna ansiktshuden fram, påbättrad här och var med grellt smink, som gjorde det hela än värre.” Längre fram heter det: ”Den långa tog några språng som en häst som stegrar sig, och föll ut i en benfläkning mitt på gatan. Här hade hundar och hästar för att inte tala om människor spillt ett och annat, här hade avfallen regnat ner från fönstren, här låg orenheten kvar sedan dagar och nätter. – Den långa gjorde en hel lång räcka av benfläkningar mitt på den smutsiga gatan.” 

Beskrivningen av gatumiljön förstärker associationen mellan kvinnans kropp och smutsighet. Efteråt summerar berättaren: ”Så okvinnligt, så fritt från allt vad som kan kallas erotik detta uppträdande var!” 

Reportageforskare som Gunnar Elveson och Britt Hultén placerar Lo-Johansson – jämte Josef Kjellgren och under inflytande av 1900-talslegendaren Egon Erwin Kisch – som förbindelselänk i en svensk, social reportagetradition mellan August Strindbergs ”Bland franska bönder” från 1886 och 1960- och 1970-talens vänsterradikala samhällsskildringar. I förlaget Ordfronts utgivning av reportageantologier (tolv samlingar 1989–1999) har Lo-Johansson förärats en egen volym. Där utnämner seriens redaktörer Stig Hansén och Clas Thor honom till ”förnyare av resereportaget”, ”outtröttlig och uthållig samhällsreporter” och som den vars 1920-talsreportage lärde dem själva att som reportrar ”angripa världen underifrån”. Frågan är vad det betyder.

De fem reseböckerna är inte rebelliska i Kischs anda. Reportern strövar runt och iakttar men ställer ingen överhet till svars. I stället beskriver han människors yttre samtidigt som han spekulerar i vad de tänker och känner och, inte minst, hurdan deras karaktär och moral är. Det som gör texterna till ”sociala reportage”, menar jag, är dels ämnesvalet, i form av arbetarmiljöer eller socialt utsatta miljöer, dels angreppssättet, som är – eller förefaller att vara – systematiskt undersökande. 

I ”Kolet i våld”, boken om engelska kolgruvor från 1928, går reportern kartläggande till väga. Redovisade faktauppgifter kan gälla engelsk kolgruveindustri, gruvorternas historik, löner, arbetsförhållanden, fackföreningar, olycksstatistik, bostäder etcetera. I samtliga reportageböcker från 1920-talet drar han dock även slutsatser om grupper av människor, eller snarare ”typer”, men här redovisas inga faktaunderlag. Människors utseenden och egenskaper beskrivs efter om de hör till den engelska typen, den franska, den svenska, den norska och så vidare, men också (den manliga) ”gruvarbetaren” blir en egen typ, som beskrivs med beundran, ibland även med homoerotiska ordval (”En halvnaken, svettig man i hophukad ställning mot den gnistrande svarta väggen, mörka muskler i en sällsamt skimrande polityr av svett {---} Han log oss till mötes – jag minns så tydligt detta eldsvedda, manliga leende.”).

I ”Nederstigen i dödsriket” och ”Zigenare”, båda från 1929, tillkommer kategorin ”raser” (den judiska och den zigenska/romska). 

Under en intervju från 1989 förklarar Lo-Johansson sin strävan efter att kategorisera: ”I min estetiska teori är det ingen skillnad på att skriva reportage om människor och om landskap. En människa har också en urform som man måste finna en kod till för att tolka.” 

När det gäller slummens kvinnor tycks denna urform handla om två saker: smutsighet och prostitution. Vid ett tillfälle väntar reportern utanför en chokladfabrik i East End på att de arbetande kvinnorna ska komma ut på lunchrast. Visserligen konstaterar berättaren beklagande att flertalet inte verkar ha råd att äta någon lunch. Men sedan fortsätter texten: ”Något fuktigt erotiskt, fattigt liderligt, tandlöst och anfrätt ligger över flertalet. De skratta rått mot de mötande manfolken och visa sina tandlösa munnar.” 

Påtagligt är att fattigdom kopplas ihop med liderlighet (”fattigt liderligt”) och att prostitutionens kroppslighet (”fuktigt erotiskt”, ”skratta rått mot de mötande manfolken”) kopplas ihop med fattigdomens kroppslighet (”tandlöst och anfrätt”). Berättaren ställer därpå en retorisk fråga: ”Hur spänns den båge mot skyn, som beskriver fabriksarbeterskans liv i East-end?” Utan att hänvisa till annat än sina egna iakttagelser svarar han sig själv att de här kvinnorna – eller deras ”typ” om man så vill, notera den bestämda formen i ” fabriksarbeterskans” – är eller kommer att bli prostituerade. 

Efter att reportern har besökt ett härbärge för kvinnor gör berättaren följande reflektion: ”Det är något särskilt ohyggligt för en man att se och sysselsätta sig med djupt fallna kvinnor. De kunna kanske också falla djupare än männen, eller vi utgå i varje fall ifrån att de skola hålla sig lyfta över smutsen, som de sällan uthärda eller kunna bemästra. Redan salarna med dessa fysiskt förverkade och moraliskt förfäade kvinnovarelser likt bylten och knyten bland skrubbiga möbler och tarvlig inredning i det lilla natthärbärgets skumma vrår, stötte en storm av förnedring och förgängelse mot besökaren.”

Att vara hemlös kvinna blir här synonymt med att höra till de ”djupt fallna”, ett utryck som förtydligas ytterligare: dessa kvinnor är ”moraliskt förfäade”. Den tankebana som impliceras är denna gång att samtliga hemlösa kvinnor är prostituerade, och är de inte det så tycks hemlöshet i sig leda till att kvinnans moral ändå måste ifrågasättas. En fattig kvinna tycks med andra ord ha sig själv snarare än ett klassamhälle att skylla för sitt öde.

I den kvinnosyn som blir synlig förkläs hans uppfattning om fattiga kvinnor till vissa specifika, generaliserbara ”sanningar”. Dessa innebär att kvinnors kroppar associeras med äckel inför två former av ”smuts”: fattigdomens och prostitutionens.

Sexualiseringen av kvinnors kroppar liksom ifrågasättandet av fattiga kvinnors moral är inte begränsade till East End-boken. Om unga flickor i ”Kolet i våld” heter det till exempel: ”Ibland kan man hos byns flickor få se rörelser och poser av en så förslagen charm, att man kan börja undra över, vilka vägar sådant har kommit in i gruvbyn.” Vid ett tillfälle blir reportern vittne till ett slagsmål om en kolbit mellan en ”halvvuxen pojke”, vars utseende inte beskrivs alls, en äldre man som kallas ”en gubbe med giriga fingrar och lur blick” och en flicka i 17-årsåldern. Hur hennes utseende ter sig för reportern får vi veta desto mer om: ”Hon är höljd i trasor, vilka därjämte äro så underbart smutsiga att man måste känna sig nästan imponerad. Ögonen rulla i det dunkla ansiktet {---} Under smutsen och koldammet skymtar flickans rödbitna och halvt förvildade ansikte. Med ena handen till ett slags kam stryker hon undan det svarta håret och väser fram en serie fräckheter. {---} Vad vet jag förresten om detta hår? Kanske skulle dess bärarinna på en ljusare och skönare fläck av denna samma jord vara en solig femtonåring med lingula lockar. Tvättvatten syns före allt annat vara föremål för hennes eländiga råa hat ...”

De inledande hyperbolerna (”underbart smutsiga”, ”man måste känna sig nästan imponerad”, ”Ögonen rulla”) befinner sig långt från den renlighet likaväl som den förnöjsamhet som i samma bok tillskrivs gruvarbetare. Flickans karaktär tycks vara fördärvad, att döma av det ”halvt förvildade” ansiktet och de ”fräckheter” som hon ”väser”. Även om berättaren antyder att hon är präglad av sin miljö (och av att hon inte är blond (!)) måste man konstatera: Hos denna flicka är fattigdomen bara smutsig på ett vämjeligt sätt.

Nu var inte ett frosseri i elände något ovanligt under 1920-talet. Skildringarna från East End kan på många sätt inordnas i en svensk Jack London-vurm, som pågick under 1900-talets första decennier, visar Mats Rehn i sin doktorsavhandling från 1974, ”Jack London i Sverige”. Londons ”Avgrundens folk” i svensk översättning trycktes i upplaga på upplaga, och Rehn pekar på hur svenska efterföljare, bland dem Lo-Johansson, både tematiskt och stilistiskt (överdrifterna!) tog efter storsäljaren. Han värderar dock Lo-Johansson som mindre socialt radikal och mindre anklagande mot samhället än London. Hur kvinnor framställs i ”Kolet i våld” kommenterar han däremot inte.

En annan jämförelse kan göras med George Orwell, som åtta år efter Lo-Johansson även han skrev en reportagebok från de engelska kolgruvedistrikten, ”Vägen till Wigan Pier”. Här finns en helt annan inlevelse och medkänsla med fattiga kvinnor än hos den svenska författaren.

Genom sina generaliserande anspråk (att hitta en bestämd ”urform” för varje människotyp) uppträder Lo-Johansson i sina reportage som någon som ålägger sig en social undersökning. I den kvinnosyn som då blir synlig förkläs hans uppfattning om fattiga kvinnor till vissa specifika, generaliserbara ”sanningar”. Dessa innebär att kvinnors kroppar associeras med äckel inför två former av ”smuts”, som ofta glider ihop: fattigdomens och prostitutionens. I beskrivningarna bidrar hyperbola stilfigurer till att sexualisera, moralisera och förfrämliga bilden av kvinnor som tänkande och kännande individer.

Även om Ivar Lo-Johanssons 1920-talsreportage genom ämnesvalet förblir en viktig länk i en svensk, social reportagetradition bör kanske de långtgående generaliseringarna och den kvinnosyn som kommer till uttryck nyansera uppfattningen om arbetarförfattarens journalistiska insatser.