Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-23 14:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-hade-historiens-skickligaste-statsman-hanterat-klimatkrisen/

Kultur

Så hade historiens skickligaste statsmän hanterat klimatkrisen

Foto: imago

Hur hade en statskonstnär som Axel Oxenstierna sett på klimathotet? Han hade förstått att politiken måste hjälpa marknaden – och dessutom formulera mål och verktyg för att mobilisera människor i alla länder. 100 dollar per ton i koldioxidskatt borde bli klimatdiplomatins huvuduppgift under de kommande åren, skriver historikern Gunnar Wetterberg.

Rätta artikel

För tjugo år sedan arbetade jag med en biografi över Axel Oxenstierna. Den blev mycket längre än jag hade trott – det fanns en mycket märkvärdigare historia än bara 1600-talets krig att berätta. Oxenstiernas statskonst är tidlös – han hade en makalös förmåga att skilja stort från smått, att välja åtgärder som satte stenar i rullning med minsta möjliga ansträngning.

Koldioxidutsläppen måste bli den första stora uppgiften som världens nationer hanterar och löser tillsammans. Då är det en givande tankelek att fundera över, hur den gamle kanslern skulle ha gått till väga.

Först och främst skulle nog det internationella samarbetet ha kommit.

Gunnar Wetterberg. Foto: Ingemar D Kristiansen

Under 1970- och 1980-talen var jag förhandlare i FN-systemet och OECD. Det var en bedrövlig tid. Tilltron till marknaden visste bokstavligen inga gränser, allt skulle kommersen ordna. Det internationella samarbetet sågs som lite föråldrat och smått löjeväckande, regelverket och institutionerna vittrade ner.

Två kriser vände detta: klimatet och Lehman Brothers. De hotande sammanbrotten bäddade för politikens återkomst. Till slut värkte Parisavtalet fram med hela sitt uppföljningsmaskineri. Det var ett första steg i det internationella samarbetets pånyttfödelse, men det krävs många fler.

Man kan inte nog betona vikten av politiska överenskommelser och åtgärder. Även om det är utmärkt att var och en uppmanas att göra mer för att bidra till klimatfrågans lösning, så är det alldeles avgörande att staterna drar marknaderna åt rätt håll. För att komma åt de stora utsläppen måste ekonomins stora aktörer på halsbrytande kort tid byta ut både teknik och affärsmodeller.

Även om det är utmärkt att var och en uppmanas att göra mer för att bidra till klimatfrågans lösning, så är det alldeles avgörande att staterna drar marknaderna åt rätt håll.

För att åstadkomma detta är Parisavtalet än så länge otillräckligt. Det grundläggande problemet är att klimathotet är internationellt, men Parisavtalets mekanismer är i allt väsentligt nationella. Varje stat ska redovisa hur den tänker bromsa utsläppen, men allt tyder på att de hittills utlovade åtgärderna inte kommer att räcka. 

Med ansvaret splittrat måste de enskilda staterna vända sina åtgärder inåt. Rabaldret om den svenska flygskatten bär syn för sägen: varför ska en enskild stat göra något som riskerar att gynna andra? Då försöker regeringarna klara sina bidrag med åtgärder som bara berör den egna befolkningen – men då riskerar både politikerna och kilmatpolitiken att förlora legitimitet, som i de gula västarnas Frankrike.

Om åtgärderna ska bli effektiva måste de också omfatta alla varor och tjänster i den internationella handeln. Om man ska komma åt exporten och andra konkurrensutsatta sektorer måste staterna komma överens om spelregler som gäller för alla.

Därför borde koldioxidskatten bli klimatdiplomatins huvuduppgift under de kommande åren. Genom att beskatta alla utsläpp ökar pressen att minska dem. Koldioxidskatten kommer också att begränsa utsläppen från transporterna, vare sig det handlar om solsugna flygresenärer eller paket från Wish och Alibaba.

Genom att ta betalt för alla utsläpp åstadkommer man långt mer än med punktvisa åtgärder här och var. En kraftfull koldioxidskatt banar väg för de nya teknologier som behövs för att minska utsläppen. Bidrag kan bara riktas mot de problem vi känner till redan i dag; koldioxidskatten kan sporra fantasin och uppfinningsrikedomen till lösningar över hela registret, klurigheter som vi i dag inte ens kan föreställa oss. 

Det har ekonomerna predikat i flera årtionden. I samband med att William Nordhaus tog emot ekonomipriset till Alfred Nobels minne höll han en föreläsning för Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Nordhaus argumenterade kraftfullt för en skatt på 100 dollar per ton koldioxid, som stegvis borde höjas till 200 dollar för att ge full effekt. Sverige hör i dag till de länder som har den högsta koldioxidskatten i världen – på 125 dollar per ton – men den omfattar inte exportindustrin.

Nyligen gick Alan Greenspan, Ben Bernanke och Janet Yellen ut i Wall Street Journal tillsammans med en rad ekonomipristagare. De pläderade för att USA borde ta steget. Pengarna från skatten skulle samlas och med jämna mellanrum delas ut som en klumpsumma till alla medborgare, lika för alla. På så vis skulle de fattiga kompenseras för konsumenternas ökade kostnader. Det är en tänkbar teknik för att öka det folkliga stödet genom rättvis fördelning.

De gamla cheferna för Federal Reserve stannade vid att föreslå 40 dollar per ton. Inte ens USA vågar införa en tillräckligt hög skatt på egen hand. Det understryker behovet av att Parisavtalet utvidgas till att också innefatta överenskommelser om koldioxidskatter och andra åtgärder, som påverkar handeln över gränserna och ländernas konkurrens med varandra.

Därför måste 100-dollarmålet bli den svenska utrikes- och EU-politikens huvudfråga under de närmaste åren. Den svenska regeringen borde samla våra erfarenheter av skatten och dela med sig av dem till andra, för att visa vad som är möjligt och vilka problem som behöver lösas. Kandidaterna i vårens EU-val borde åka till Bryssel och Strasbourg för att sätta EU-parlamentets press på regeringarna. EU är stort nog att på egen hand kunna införa beskattningen på den inre marknaden, precis som Fed-cheferna föreslagit för USA:s del.

Axel Oxenstierna. Foto: Google Art Project

För det andra tror jag Axel Oxenstierna skulle ha ställt frågan: Vilka åtgärder är mest effektiva?

FN:s internationella klimatpanel (IPCC) har gjort ovärderlig nytta genom att envist analysera klimatförändringarna och lägga grunden för 1,5-gradersmålet. Men på samma sätt borde tänkbara åtgärder och teknologier också analyseras, så att staterna och den allmänna opinionen kan få hjälp att hitta de mest effektiva vägarna att minska utsläppen. IPCC borde få en systerkommitté av praktiker, och i varje land borde det finnas liknande organ som bryter ned analyserna på nationell nivå. 

Läs mer: Gunnar Wetterberg: Så kan skogarna bli en modern folkrörelse 

Med sådana organ skulle debatten om miljöpolitikens åtgärder kunna hyfsas. Hur stor verkan har ett dieselförbud 2030, om bilisterna de närmaste åren köper bensinbilar i stället? Vilka faror och fördelar skulle finnas med en förnyad utveckling av kärnkraften? Vilka tekniker måste vi använda i jordbruket, om vi ska försörja tio miljarder människor och samtidigt öka skogens roll som kolsänka? Med en vetenskapligt underbyggd samsyn i sådana frågor skulle det vara lättare att komma överens om internationella avtal och nationella åtgärder.

Men Axel Oxenstierna skulle inte ha satt hela sin lit till det internationella samarbetet. Han skulle ha ställt frågan: hur kan Sverige göra sitt för att driva utvecklingen framåt?

Argumentet att det är billigare för Sverige att minska utsläpp i andra länder håller inte. Även om klimatbiståndet har en viktig roll att spela, så måste Sverige också agera laboratorium och ta fram teknik och lösningar som kan användas av andra.

Det allra viktigaste bidraget kan vi lämna genom att forska och utveckla den skogsbaserade industrin. Träet är vår märkvärdigaste råvara. Generationer uppfinnare har drömt om virkets möjligheter. Alfred Nobel tog fram en svart klänning i konstsilke, under andra världskriget fick kossorna äta cellulosa spetsad med sirap för att människorna skulle få säd till bröd och gröt.

Axel Oxenstierna skulle ha ställt frågan: hur kan Sverige göra sitt för att driva utvecklingen framåt?

I dag har forskningen kommit ikapp drömmarna. Skogen är inte bara kolsänka, den rymmer löftet om att oljeparentesen kanske är på väg att ta slut. Träkläderna är en växande verklighet, talloljan ger diesel till bilar och flygbolagen nosar på nya bränslen ur ligninet.

Mellan 30 och 60 procent av alla husens utsläpp hänger samman med själva byggandet. Cement svarar för sex procent av alla världens koldioxidutsläpp. Stål står för ytterligare åtta procent – och av det används hälften att bygga med. Till detta kommer all energi som går till belysning, uppvärmning och luftkonditionering. Hur vi bor borde vara ett av klimatarbetets största bekymmer.

Just där kan Sverige bana väg för en viktig minskning av utsläppen. Med ny teknik har det blivit möjligt att limma samman bräder till balkar och låta trä ersätta stål och betong. En träbalk drar bara en sjättedel så mycket energi vid tillverkningen som en stålbalk. Träet väger mindre än de andra materialen, och drar därmed inte lika mycket energi vid transporter och grundläggning. 

För att nå dit har staten en nyckelroll. Den offentliga sektorn är byggarnas viktigaste beställare – myndigheter, landsting och kommuner kan ta täten i träbyggandet. För att det ska bli praktiskt möjligt är utbildningen en nyckelfråga. Arkitekter, byggingenjörer och byggjobbare måste bli minst lika bra på trä som betong.

Med mer trä kommer skogsbruket att bli bättre betalt. Då blir fler träd planterade, inte bara i Sverige utan ännu mer i andra länder som behöver dem ännu mer. Häromveckan spekulerade The Economist i att olönsamma jordar i England skulle beskogas, när EU-stödet faller bort - i så fall en av de få positiva Brexitföljderna.

Axel Oxenstierna skulle också ha lagt stor vikt vid vilka som ska göra jobbet. Han hade en makalös förmåga att skaka fram duktigt folk till de viktigaste uppgifterna – också när han tvingades gå runt de adelsprivilegier som han själv hade utverkat. De skickligaste och mest uppslagsrika forskarna, praktikerna, diplomaterna och politikerna måste dras in i klimatarbetet. Det duger inte längre att svensk EU-politik hanteras med vänster hand – det är tillsammans med Europa vi kan göra mest för att rädda framtiden.