Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-hanger-integration-och-valfardspolitik-ihop/

Bokrecensioner

Så hänger integration och välfärdspolitik ihop

Bild 1 av 3 Det krävs en tillit till samhället för att bevara solidariteten människor emellan, skriver Lars Linder apropå Sandra Scoccos nya bok. Ifjol fick Eskilstuna extra pengar i vårbudgeten för att klara flyktingmottagandet.
Foto: Thomas Karlsson
Bild 2 av 3 Sandro Scocco, "Och några, antar jag, är ok!".
Foto: Atlas förlag
Bild 3 av 3 Sandro Scocco.
Foto: Jessica Segerberg

I sin nya bok visar ekonomen Sandro Scocco hur svenska politiker har vänt kappan efter vinden sedan flyktingvågen 2015. Det är en välkommen appell för ett starkt välfärdssamhälle i en debatt som mest kretsar kring invandringens vådor, skriver Lars Linder.

Gör inte en grimas, sa man förr, för om vinden vänder kan den fula minen fastna.

Det gamla talesättet har på senare tid visat sig bära på en djup sanning. För just som svenska politiker började grimasera under den stora flyktingvågen 2015 så råkade vinden vända – och nu står de där med sin fula uppsyn. Mer och mer av deras retorik kretsar sedan dess kring invandringens vådor och allt mer skylls öppet eller indirekt på utlandsfödda, från brister i välfärden och bostadsproblem till brottslighet och förortsgetton.

En lika entonig som nedslående debatt, och därför blir jag först lite trött när jag börjar läsa vänsterekonomen Sandro Scoccos nya bok ”Och några, antar jag, är ok!”. Han ägnar där inledningsvis stor möda åt att slå fast självklarheter som att nej, Sverige är inte sämst i världen på integration, och landets ekonomi vacklar inte under invandringens tunga bördor.

Nog för att det finns en hel del att diskutera kring integrationens olika problem och misslyckanden, men är det något som tuffat på i god styrfart genom det senaste dystra årtiondets flyktingkatastrofer så är det väl svensk ekonomi?

Scocco är dessutom arg på olika meningsmotståndare men tyvärr ingen riktigt vässad polemiker – och boken är uselt korrekturläst – så ett tag undrar jag om han inte kunde ha hållit sig till att bråka på sociala medier.

Men snart inser jag att min reaktion är djupt orättvis, och inte enbart för att Scocco försöker stå hedersamt rak i rådande reaktionära snålblåst. För efterhand växer boken till en riktigt intressant betraktelse över invandringsfrågans strategiska plats i hela den större debatten om dagens och framtidens välfärdssamhälle.

Kärnan i resonemanget kretsar kring social rörlighet. För så länge det är lätt att ta sig uppåt på arbetsmarknaden och i samhället, menar han, så är invandring en ren vinstmaskin för alla. De nya medborgarna kan då ta sig in på låga löner medan de infödda relativt lätt vandrar vidare mot bättre anställningar. De lägsta lönerna sjunker inte och konkurrensen på botten blir uthärdlig.

I stora drag är det också så den svenska situationen har sett ut fram till i dag.

Men om den sociala rörligheten tvärtom är låg eller avtar så stannar cirkulationen av, och de infödda arbetarna får slåss med allt fler utlandsfödda om jobben längst ner. Och det är då invandring leder till växande prekariat och sjunkande lägstalöner.

Den sociala rörligheten är störst i relativt jämlika länder, främst de skandinaviska. De största hindren mot rörlighet är nämligen olikheter i inkomst, utbildning och sociokulturell bakgrund, just sådant som motverkas av en framsynt välfärdspolitik. Men på alla tre områden har nu Sverige snabbt retirerat, för att inte säga börjat slitas isär.

Scoccos poäng är därmed lika enkel som glasklar: välfärdspolitik och förutsättningarna för en lyckad integration är tätt sammanvävda. Försämras välfärden får invandringen oönskade följder. Och omvänt – stryps invandringen klarar inte Sverige på sikt att hålla välfärden uppe, följden blir en åldrande befolkning och vikande skatteunderlag.

En särskild måltavla för Scocco är socialdemokraternas nya strategi att på en gång utlova välfärd och åtstramad invandring. Att på det sättet, om än indirekt, peka ut invandrare som en belastning underminerar nämligen effektivt hela stödet för omfördelning över huvud taget. Varför ska vi betala för dom?

Jag tror också att det finns ett starkt samband mellan tilltron till välfärden och tilltron till en dynamisk invandringspolitik – men det bottnar nog i något djupare än Stefan Löfvens senaste retorik. Båda är ju frågor som kräver en viss grundläggande tillit till samhället, till politikens förmåga att lösa problem och till det långsiktiga värdet av solidaritet människor och grupper emellan.

Värden som stått under ständig attack ända sedan Margaret Thatcher utslungade sin förbannelse ”There is no such thing as society!”. Och tyvärr, misstänker jag, är nog den skada Scocco vill förekomma till stora delar redan skedd. Under decennier av åtstramningar och skattesänkningar har misstron slagit rot i takt med att politiken försvagats, myndigheterna urholkats, integrationen underfinansierats och de rika blivit allt rikare.

Ett skeende som nu går allt fortare, och det ser ut att blåsa upp till något som liknar en perfekt storm. Skandalerna duggar tätt inom vård, skola och ämbetsverk, däruppe tycks korruptionen tillta och därnere hotar gängkriminella att spränga sönder det som återstår av medborgarförtroende.

Där tilliten redan eroderat är det lätt att känna sig hotad, och blir man hotad sjunker tilliten: Vi har varit naiva! Dom är för många!

En växande del av väljarkåren söker nu skydd på den mer misstrogna och pessimistiska sidan av den politiska skalan. Som stjärnorna står ser en nationalkonservativ revolution ut att stå för dörren i Sverige efter nästa val, och vad man än kan säga om högern så brukar den sällan slåss för sådant som jämlikhet, rörlighet mellan klasser och minskande samhällsklyftor.

Vilket sammantaget betyder att om Sandro Scocco har rätt, vilket jag tror, så är prognosen inte munter. Barometern faller.

När det mojnat en dag får vi väl uppfinna ett samhälle åt oss på nytt.

Läs fler texter av Lars Linder.