Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Så har det tjattrats kring Bob Dylans tystnad

Bob Dylan flyr från media, då och nu.
Bob Dylan flyr från media, då och nu. Foto: Robert Rosen/REX

Två veckor har gått sedan det stod klart att årets Nobelpris i litteratur går till Bob Dylan. Ännu tiger musikern. Hans tystnad har tolkats på det ena sättet mer fantasifullt än det andra i Sverige och i världen, från DN-redaktionen och över Atlanten.

I DN skrev Johan Hilton, blott fyra dagar efter att pristagaren tillkännagivits, att dennes tystnad ter sig alltmer som en provokation. ”Manlig tystnad kan vara både talande och sexig”, skriver han, ”men samtidigt en egenskap som skördar offer”. ”Kanske är Bob Dylan tyst helt enkelt för att han inte lärt sig hur man beter sig.”

Samma dag uttalade sig DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing – till Dylans försvar. ”Man måste tillåta genier att ha sina egenheter”, sade hon. ”Han kanske inte hade fått priset alls om han hade varit en välkammad person i grå kostym som svarade på inbjudningar inom en vecka.”

Sedan dess har otaliga kulturskribenter och internetskojare uttalat sig i frågan, citerat menande Dylanrader och tolkat livespelandet av vissa låtar som möjliga dolda uttalanden från pristagaren. Expressen ringde upp författaren Lena Andersson, i egenskap av van vid att stå ut med kulturmäns tystnad, för att be om stöd.

Den påfallande icke-tystnaden om tystnaden fick ytterligare liv när Svenska Akademiens Per Wästberg uttalade sig i SVT:s Kulturnyheterna, efter att i nio dagar ha blivit ”The Game”-ad av sin egen pristagare. Ord som ”oartigt” och ”arrogant” förekom. I efterhand korrigerade Wästberg sitt uttalande i DN, där han sa att det han egentligen menade var att om Dylan inte svarade ”på många många veckor” hade det kunnat betraktas som, just, ”oartigt och arrogant”. Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius gick strax där efter, sent på lördagskvällen, ut med att Svenska Akademien inte står bakom uttalandet.

Ulf Lundell bestämde sig trots det för att rasa. I Aftonbladet gör han, tolv dagar efter tillkännagivandet, en så kallad ”spegel” på Akademien: ”I det HÄR fallet gäller det att hålla sig till regeln att INTE just OARTIGT och ARROGANT kommentera pristagaren”. Jens Liljestrand hejade på från Expressenhåll, trots att Lundell enligt texten konsekvent refererar till Liljestrand som ”dansken”.

Utomlands lyckas kommentatorerna höja blicken något. Kritikern Adam Kirsch skriver i New York Times att tystnaden är rätt åt Akademien, som han missvisande kallar Nobelkommittén: ”I nästan en fjärdedels århundrade, sedan Toni Morrison tilldelades Nobelpriset 1993, har Nobelkommittén låtsats som om amerikansk litteratur inte existerar – nu låtsas en amerikan som om Nobelkommittén inte existerar.”

Kirsch fogar vidare in Dylans tystnad i Sartres teori om ond respektive god tro, där Akademien hamnar i det tidigare lägret. ”Nobelpriset är det ultimata exemplet på ond tro: en liten grupp svenska kritiker låtsas vara Guds röst, och allmänheten låtsas att Nobelpristagaren är Litteraturen förkroppsligad”.

Om Svenska Akademien i sanning ser sig som Guds röst är alla de som uttalat sig om deras förehavanden följaktligen religionskritiker. En andlig sökare som Bob Dylan – enligt en text om hans judiska arv i Expressen – hade varit stolt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.